who turned the camera on herself

Bild: Av och med Cindy Sherman

Vad betyder den förtätade teorin om skammen, lyxen, döden och ensamheten?

Mina dagar är för närvarande så olyckligt fullspäckade att jag troligen spenderar mer tid på att planera vad jag skall läsa än att faktiskt få till tid att göra det. Istället för att koncentrera mig på de tankar som skall tänkas, flyr jag iväg i sekundlånga utlevelser. Suckar. Känner tisdagens avstånd till helgen sluta sig runt mig med all sin tyngd. Jag vill läsa. Samtidigt kan man i dessa överlastade perioder milt tacka för den injektion bokdrömmeriet faktiskt är. Fantasins givande krafter, planeringen, ordningläggandet, funderingen och nyfikenheten. Vad vore väl stämpelklocksdagar utan? Idag drömmer jag om Sites utgivning nummer 3; Jean Genet, Essäer och artiklar. Texter mellan poesi och aktivism, meditationer, utmaning, språkexperiment, agitation och omvälvningar, skriver dem i den på framsidan placerade baksidestexten. Boken är snygg och stilren. Den trivs så bra i handen, vill så gärna bli läst... drömde hon vidare...

"The beginning is always today"

Nu tillhör jag den generation som inte helt minns vad jag lärde mig under historielektionerna i grundskolan, och kanske till och med ibland funderar över om jag lärde mig något över huvudtaget. Med detta med i beräkningen kan man, i sin vilja till bättring, förvirras in i att välja bort läsningen av en bok om Franska revolutionen från sent 1700-tal. Om, ja om, man ens närmar sig tanken på att plöja 400 sidor om denna historiska händelse, varför inte välja en senare, metodiskt uppdaterad skrift med problematisering och anknytning till moderna fenomen? Sittandes med Franska revolutionen - Historiska och moraliska aspekter av Mary Wollstonecraft i händerna och med läsningen framför mig var det så jag tänkte. Vad vet jag om franska revolutionen? Eftersom jag kände mig rätt usel var jag, kanske av självbevarelsedrift, tvungen att fråga runt lite bland mina årsbarn. Vad visste vi? Resultatet är inget att skryta med. Efter att pliktskyldigt ha läst på mitt ämne i diverse uppslagsverk fattade jag ett stadigt tag kring denna av en av den feministiska teorins portalfigurer författade 1794-skrift och gav mig in. Och tro det eller ej, farhågorna blev långt ifrån besannade. Med en sällsamt närvarande röst och med en analytisk förmåga såväl som ett personligt och engagerat förhållningssätt till de rasande inledningsåren tar Mary med sin läsaren på en allt annat än inaktuell historieredovisning. Utgivningen från h:ström kan därför rekommenderas. Texten har ett värde i sig. Att Wollstonecraft var den hon var och att hon kommit att få den betydelse hon fått gör inte det hela mindre intressant. Något mer utförligt förklarar jag i Tidningen Kulturen.

Det ena leder till det andra och till det tredje

Ovanligt uppslagsrik kulturdel i dagens DN. Läser om Alice Munro och Ingo Schulze. Om antihjältar och bibliotek. Jeanette Wintersons givande formuleringar om det civiliserade samhället och icke-elitism. Förmiddag av förnöjsamhet. Bäst var Johanna Paulssons artikel om John Cage: "Tystnadens klangbilder", om den stora utställningen Tystnadens anarki som just öppnat på Museu d'Art Contemporani de Barcelona. En givande introduktion till en för mig något suddig fläck på det avantgardistiska 60-talets konstscen. Får reda på att Torsten Ekbom kommit med en bok om Cage alldeles nyligen: En trädgård av ljud. Jag går till hyllan och hämtar Calvin Tomkins Off the Wall - A Portrait of Robert Rauschenberg för att planlöst ta reda på lite mer.

Bild: David Tudor och John Cage

"När hon tänker på det fylls hon av den blålila färgen och av bassängens blanka yta där man ser himlen."

Håller en stund i Le Clézios Hungerns visa. Ritournelle de la faim. Och trots det faktum att jag är mer än nöjd inom den text jag egentligen läser för närvarande, längtar jag in i världen kring hunger. Vilken hunger vet jag inte ännu. Inledningsvis sägs det vara en annan hunger. Dit längtar jag. Till det sparsamma, stilla, medvetna ordet. Någonting i Le Clézios prosa får mig att tänka på Luc Tuymans målningar. Det är som att det finns en likhet i sättet att vara svalt när stilistisk skönhet ändå håller det varmt. Som att ta del av något, genom språk eller genom bild, hur man nu gör för att upprätta en sådan pålitlig gräns, genom hinnan. Genom en av vind rörd silkestunn gardin, vatten med en droppe av mjölk. Det finns som ett kort andetag mellan varje mening. Och när berättelsen går snabbare, när det blir vanliga dagar, vanliga samtal, bortom det poetiskt förtätade, finns det rena, tysta kvar. Det så fullständigt oöverlastade. Det är rikt och ändå ekande rymligt. Vilsamt. Så minns jag Le Clézio.

Bild: Roger Viollet

Låt mig, i lager på lager, landa i Blanchot

Igen, det där med läsandet. Olika läsarter. Syfte. Värde. Elitism eller gör vad f* du vill. Hos den synnerligen givande bloggaren Mark Thwaite fann jag material till stundande ledighets fria funderingar. Att tänka på litteraturen, att slåss med frågan om litteraturen, och där igenom möta vår tids grundläggande frågor. Kan man dela in läsandet i studerande eller inte, filosofiskt eller inte (vilket som nu kan anses vara vad), i slentrianmässigt nöje eller seriöst? Middagsgästen som rabblar kortlistan till Booker eller den som i hörnet läser, verkligen, läser Celan. Vilken art föredrar man? Frågan breder ut sig i The demand of reading.

truer than fictional truth...

På en stig ut från veckans huvudväg Mary Wollstonecraft fann jag en underhållande artikel om gränslandet mellan den historiska och fiktiva sanningen. Just the Facts, Ma'am av Jill Lepore. Kanske kan det vara något?

Identifikation av dag

No Title (And Bells...Vavoom), 1984
Raymond Pettibon
David Zwirner

"Det är ett maktspel, snett underifrån, från ett puttrande kärr av slam"

Agneta Klingspors Pressa läpparna här, som kommit i en självsäker, grön pocketutgåva nyligen, sitter kvar i huvudet, vränger sig ut och in och pulserar synligt genom orden. Det är erotik och vilt vansinne, dragningskrafter bortom det vanliga och det är mänsklig litenhet inför känslans förrädiska krafter. Jag imponeras av den enkla historiens språkliga förflyttningar in i poetisk experimenta, in i skrattet och skriket. Klingspor, eller om det är Iris, tycks äga den erfarenhet som krävs för att släppa orden fria. Berätta Er, gör det! Kanske rättar jag er om ni har fel. Och orden är snygga, försökande, stora, smutsiga, blytunga och lätta, realistiska. De gör vad de vill. Med halvljumma förväntningar, trots den enigt varma kritiken, slungas jag med i Klingspors närvarande, litterära lust, som i Pressa läpparna här tillåts ha flera identiteter. Prosan är stark och musklig, den väser och andas när den är still, den reser sig och slåss när det behövs. Kort sagt en av de mest intressanta och sylvassa snitten ur den svenska relationen på ett bra tag.

"Ansiktet vänder sig sakta mot språket"

Bläddrar ett ögonblick i en bok jag tydligen köpte den 26:e februari 1997. Sprättad. Fragment som stillnar i rummet, förflyttar tiden bort från måndagmorgon. Får kulna övindar utanför betydelsefulla. Jan Arnalds Nalkanden (1992). "Smärtans ursprung är sprunget ur Ursprunget, ur språnget ut i springan, in i revan. Men jämkningens spill frilägger ovillkorligen orten. Och språnget tillbaks är mindre fiktivt."

Textens rumsliga rörelse väger lätt

"Deras snabba, rörliga, lätta sinnen hoppar, studsar, kastas hit och dit. dras med av det som rör sig, utvecklas, upplöses, glider, virvlar, försvinner, återkommer... långsamma, knappt märkbara uppenbarelser... plötsliga uppdykanden, oförutsedda chocker, oändligt nyanserade upprepningar... återsken...regnbågsskimmer... Inget är dem mer motbjudande än att behöva hålla sig lugna, vara stilla, låta sig fyllas och och sövas ned med mätta småbarns lyckliga leenden på sina läppar... allt det du önskar, allt det du längtar efter, stackars gamle dåre... Men tänk inte längre på det, avstå, kom, kasta dig i leken, hals över huvud, som vi..."

Ur Hörde du? (Översättning av Katja Waldén)
Vous les entendez?, 1972
Nathalie Sarraute

"extends beyond the haunting poetry of his paintings"

Grand Practice, 2009
Victor Man
Gladstone Gallery

Än en gång, pockande bokmysterium

I en av recensionerna över Emily Arsenaults The Broken Teaglass heter det att ordälskare inte får missa den här boken. Det sägs vara mystiskt och charmigt, fyllt av dolda historier mellan sidorna. Jag har varit inne på det förut, men det är onekligen något med den här linjen som gör mig vankelmodig. Å ena sidan blir jag intresserad. Skumma citat ur en bok som visar sig inte existera upptäcks på ett dammigt arkiv. Åter igen in bland bibliotekshyllorna, in bland de gömda, glömda titlarna och det hotfullt gåtfulla. Å andra sidan, när det blir tal om kärlekshistoria, smart och rolig mysterieprosa, och debuterande ung dam från landet förknippat med dröm så går larmet, misstänksamhet kommer krypande. Kommer det att vara en text som klarar att värdigt härbärgera den sköra tjusningen i att behandla litteraturens kraft, greppa tag i i sin läsare på riktigt och verkligen sätta tanken på prov? Eller kommer texten att vara en säljande, rafflande ’swich’ så egentligt innehållsligt tunn att varje rad glöms i samma sekund den tar slut? Jag har bestämt mig för - låt det positiva segra - att ge Arsenaults uppskattade bok en chans, med hopp om allvarlig intention och ny kunskap om metalexikografi eller närliggande discipliner. Själv tidigare lexikograf som hon är kan hon väl inte annat än respektera hantverket.

On the Road som förberedelse

Om Jack Kerouac i denna stund visste vad som pågick tror jag att han skulle vara nöjd. Om han var medveten om tvåtusentalets överflyttningar och transformationer. Om han visste vad drift kan vara, kan göra i form av medium. Det är i alla fall så jag tänker när jag läser om Ed Ruschas projekt. Att den mångsysslande konstnären tidsligt "översatt" The Beat Bible med värdighet. Hur skall man då definiera det? Illustration? Tolkning? Speciell version av On the Road säger man från Gagosians håll när man nu ställer ut arbetet i London. Vidare: "Kerouac's entire text appears accompanied by black and white photographic illustrations that Ruscha has either taken himself, commissioned from other photographers, or selected from found images to refer closely to the details and impressions that the author describes, from car parts to jazz instruments, from sandwich stacks to tire burns on a desert road." Samtidigt ges "Ed Ruscha: Fifty Years of Painting" på Hayward Gallery. Om hur positioneringen i konstens Los Angeles istället för i New York la grunden till Ruschas lakoniska estetik och mycket annat kan man läsa i artikeln "Ed Ruscha’s great subject" i Financial Times. Missa inte den. Dragningskraften i Ed Ruschas konstnärskap gör sig påmind och det börjar bli dags att orientera sig närmare inför Moderna Museets tur att visa den stora retrospektiven i maj.

Låt helgen bjuda lästid!

Resultat av tidigare utflykter har anlänt och jag vill inget hellre än att vältra mig bland dessa sidor, bläddra runt, hitta in, ta mig igenom. Har placerat dem i en hög lagom långt bort från datorskärmen för att kunna flytta blicken utan att röra huvudet. Spana ditåt. Låt det bli lördag fort.

Wow! och det som undandrar sig

På otippat håll möter jag tänkvärda tankar om kritikens uppdrag. Djupa trots korthet. Känsliga trots i förbifart. Örjan Abrahamsson funderar i gårdagens DN över kritikens uppdrag och omdömets jäv. Problematiken i att som kritiker förbehållslöst älska sitt objekt. Inledande exempel blir J. M. Coetzees romaner. Hur skall man då göra? Undrar Abrahamsson. "Wow! är inte mycket till kritik." Vad hans lilla sidospalt egentligen vill handla om är dans. Inför Eva Lundqvist och Virpi Pahkinens solitära rörelser uppstår samma oförmåga att utföra sitt arbete på ett korrekt sätt. Han strör ut lovord och förklarar hur koreograferna förnyar och omvandlar det vi sett så mången gång förr.
Abrahamsson lyckas inte bara få till meningarna, elliptiskt och skönsjungande bildspråkligt. Hans text sprakar också av engagemang och uppgiftsglädje, av beundran, av hänförelse. "Jag brukar tänka att vi som saknar kyrka eller moské i stället kan finna tillförsikt, rent av något av livets mening i Virpi Pahkinens rörelsemeditationer. Hon är en vandrande öken, en inkarnerad stupa." När han landar i att Coetzee, Lundqvist och Pahkinen är konstnärer före konsten förestår han att det är dags för kritikern att granska sig själv och ger oss metakritik när den är som allra enklast och bäst.

From Flowers

Untitled (Flowers) 1983

Robert Mapplethorpe

Cheim & Read

"på samma sätt: En annan dag. En annan gång."

No och jag
No et moi (2007)
Delphine de Vigan
Översättning: Helén Enqvist
[sekwa]

Det är lätt att tycka om idén i Delphine de Vigans roman No och jag. Vänskap mellan en överintelligent trettonåring och en hemlös artonåring. Rösten tillhör den första av dem, Lou. Hon är liten och skygg, alienerad i sin egen värld och kan det mesta som betygsätts bäst. Sitter längst fram. Älskar grammatik och gör ständigt experiment för att undersöka sakers tillstånd. Ser sin pappa tappert hålla samman familjen, sin mamma fortsätta sörja det barn hon förlorat. Ser det tomma rummet där ett syskon skulle ha bott. I samband med ett föredrag i skolan träffar Lou uteliggaren No, som är om än annorlunda lika alienerad. Dricker och har alldeles nyligen fastnat i det smutsiga, kalla, vandrande livet på gatorna. Så olika och ändå så lämpligt sammanlänkade. Historien tuggar på och utvecklas bland annat i riktningen att No flyttar in hos Lou och hennes bristfälligt fungerande familj. Som sagt, jag både förstår och gillar idén. Delphine de Vigan gestaltar Lous sätt väl. Uttrycken och formuleringarna, och även logiken, är trovärdiga och som oftast övertygande. Jag skulle tro att det är för att fånga bredden i Lous perspektiv som kärleken och alla dess omgärdande tillägg också får ingå i berättelsen. Kärlekens namn är Lucas. En halvt övergiven tuffing som bor i egen lägenhet. Han är längst, snyggast och slarvigast och utgör en utmärkt kontrast till Lou. De andra flickorna trånar, men det är Lou som Lucas bryr sig om, håller utkik efter, kallar Smulan. Precis som idén är bra går det att förstå den positiva kritiken. Det är mysigt. Man känner med Lous brådmogna tillika naiva försök att ändra världen och No och jag blir en perfekt bok att befinna sig i under en rening lässöndag, att sköljas med av, att vila lite i. Men frågan är om det räcker? Med allt mer lättvägande läsning bläddrar man framåt och ser spår efter spår passeras och kvarvarande sidantal minska trots att hallen och köket tycks vara de enda rum man sett i de Vigans romanhus. Karaktärer lotsas ut, Lous stora tankar avslutas. Istället för en unik historia om en allt för ofta förekommande vardag blir No och jag vanligare än den behöver vara. Synd. Med utelämnat mysighetsfilter hade den kunnat väcka viktiga frågor, kunnat beröra på ett mer varaktigt sätt.

For Once, Then, Something

Others taught me with having knelt at well-curbs
Always wrong to the light, so never seeing
Deeper down in the well than where the water
Gives me back in a shining surface picture
Me myself in the summer heaven godlike
Looking out of a wreath of fern and cloud puffs.
Once, when trying with chin against a well-curb,
I discerned, as I thought, beyond the picture,
Through the picture, a something white, uncertain,
Something more of the depths—and then I lost it.
Water came to rebuke the too clear water.
One drop fell from a fern, and lo, a ripple
Shook whatever it was lay there at bottom,
Blurred it, blotted it out. What was that whiteness?
Truth? A pebble of quartz? For once, then, something.

Robert Frost, 1874-1963.

"also a journey into another time"

Låt mig låna Stefan Eklunds ord från dagens Svenska Dagbladet: "Hennes texter är detalj- och doft rika, oerhört exakta och obarmhärtigt vackra." Müller själv sägs inte fokusera det språkliga arbetet, men jag håller med Eklund om att det är där, där, det lyfter. Det är där det lyser och blir unikt. Jag är hjärtligt glad för att det blev Herta Müller igår. Jag tittar på bilderna och läser om allt ståhej som fyllde hennes eftermiddag. Och jag läser om hennes realistiska reaktion, hennes förmåga att våga vara i det som händer och faktiskt erkänna för sig själv och alla dessa förväntansfulla som vill nära henne, att hon inte kan greppa det som händer, inte kan förstå att det hänt. Hon refererar till att steka ägg, köpa potatis och att vara vanlig. Denna min helt och hållet uppriktiga glädje över den absolut prisvärda författaren hindrar mig inte, och förminskas inte heller, av att jag även håller med Stefan Eklunds vidare resonemang, nämligen att de asiatiska och arabiska språkområdena fattas oss. Vilket undergräver prisets trovärdighet. Att till exempel Fayçal Métaoui, kulturredaktör från Algeriet, säger att valet bekräftar att priset är för folk i norr är talande. Det finns ingenting som säger att det behöver vara så. All heder åt att priset fokuserar det litterärt konstfulla, fördjupar sig i verken, i att välja utan agenda. Men kännedomen om de olika litteraturerna, urvalet, utbudet är inte ofärgat. Uppenbarligen. Andra språkområden stod på tur och gör så ännu mer inför nästa år. Nu väntar ett år med Herta Müller i scenljuset, och det skall bli ett sant nöje. En läsvärd start är Müllers egna ord om erfarenheterna av "Securitate terror". Artikeln publicerades ursprungligen i juli i Die Zeit, men finns på engelska hos Sign and Sight.

Det språkets egna egna ögon

"Att se Den främmande blicken som konsekvensen av en främmande omgivning, är så absurt, därför att motsatsen är sann. Den kommer från de välbekanta tingen, vars självklarhet blir fråntagen en. Ingen vill lämna ifrån sig en självklarhet, var och en är hänvisad till ting som förblir hanterliga för en och inte avlägsnar sig från sin egen natur. Ting som man kan handskas med utan att spegla sig själv i dem. Där speglingen börjar, sker bara händelser som störtar sig brant utför, man ser vid varje liten gest ned i bråddjupet. Samförståndet med tingen är värdefullt, därför att det skonar oss."

Ur Kungen bugar och dödar av Herta Müller.

En vinnare från rymdens utkant.

En sådan dag. Känslan. Blod som rusar kvickare. Tid som går för långsamt och tid som går för fort och alltför snart övergår i ännu ett år av väntan. Smått desperat undrar jag hur det skall finnas någon rimlig chans att kunna koncentrera sig på arbete under förmiddagen. Omgivningen kan himla och vifta bort hur mycket de vill. Faktum kvarstår; det är årets pirrigaste dag. Spekulationerna haglar, förberedelserna är frenetiska. I dagens DN resoneras det fram och tillbaka, kritiker får önska och det blir många namn att lägga på minnet. Särskilt från Anna Hallbergs imponerade lista. Mest glädjande och tankeväckande är ändå Stefan Jonssons kolumn där han efterfrågar ett fördjupat litteraturbegrepp från Akademins håll och menar att den främsta litteraturen sällan finns i litteraturens etablerade former. Han säger: "Priset bör inte delas ut till solen i litteraturens system, utan till himlakroppen i rymdens utkant, som låter oss se världens ordning med nya ögon, och som närmare betraktad visar sig vara en annan sol." Jag har många önskningar, men tidigare år har visat att överraskningen, det okända är det guld som glimmar vackrast.

Inte bara de högst porösa gränserna

Nytt nummer av SITE ute idag! Kanske: The Postmodern Condition av Sven-Olov Wallenstein, eller Radicals and Radicants, intervju med Nicolas Bourriaud, eller The Last Temptations of Socio-Romanticism av Sinziana Ravini, eller The Art of Documentary Narratives av Karl Lydén, eller The Eichmann Trial as Film and Narrative av Rebecka Thor. Eller bli bara påmind och gå in och botanisera bland de tidigare numrena. (Bor du i Stockholm: gå förbi Moderna på Release.) Det är så mycket. Det är snyggt, det är smart, ovanligt. Det är så mycket.

Det vardagliga brottets biopsi

Fallet Kalteis
Andrea Maria Schenkel
Översättning från tyska: Christine Bredenkamp
Ersatz

Det finns en gemytlighet i Andrea Maria Schenkels sätt att berätta. Man hamnar i folks kök, på caféer och cyklar längs landsvägar. Genom enkla detaljer kommer man tätt inpå tider som inte längre existerar. Det är lite det som blir författarens finess. För när denna gammaldagsa, lugna stämning bryts av av de historier som utgör Schenkels verkliga syfte blir effekten stor. In i det lugna kliver psykopater och sexualbrott, brutala mord och nekrofili. I Fallet Kalteis är det Müncen 1939 som blir spelplats. Historien bygger på händelserna kring partimedlem Johann Eichorn, som våldtog ett hundratal kvinnor och mördade fem innan han greps och avrättades i hemlighet. Liksom i Schenkels tidigare bok Mordbyn möter vi människor av enkel härkomst. Människor med stora, ljusa drömmar men med bistra, slitande vardagar. Även till sin komposition liknar Fallet Kalteis sin föregångare. Fragmentariskt sammanblandade vittnesmål, återberättanden och förhör såväl som inre avslöjanden, placeras i följd och flätas samman. Fram ur mönstret träder händelserna, ett brott kan långsamt kartläggas. Men kanske är det den i dessa fragment oanalyserade men ständigt närvarande psykologin som utgör själva nyckeln till läsupplevelsen? Ingen utanförstående berättare har något att tillägga förhörsprotokollen med Kalteis. Som en ren transkription får vi ta del av hans redogörelse, höra hans dysfunktionella kopplingar, själva tolka det klandervärda och förskräckliga som pågår inom honom, genom de spretiga saker han avslöjar. Under läsningen av Schenkels bok händer det ofta att jag, ovan som jag är att läsa spänningslitteratur, ångrar mitt val. Jag vill väl inte läsa om sådant här? Hur förövaren, mördaren, skär i kvinnornas kroppar och ägnar sig åt allt sjukare detaljer. Jag försöker förstå mina egna reaktioner, som lutar åt att inte kunna försvara den här typen av fiktivt underhållningsvåld. Det har inte ens något nytta tänker jag, väcker ingen empati. Jag hinner tänka många varv, men när jag väl avslutar Fallet Kalteis inser jag att jag faktiskt kan jag försvara den. Schenkel har funnit ut en i mina ögon alldeles egen form av det våldsamma. Genom verkliga utgångspunkter skriver hon fram brottens scenarion, eventualiteter. Istället för kriminalteknik och polisperspektiv kommer vi nära offret och förövaren. Värdet ligger givetvis inte i underhållningen, för det vill jag inte mena att det är, värdet ligger i föreställningen. Genomskärningen av händelsen. Ett titthål. Trots stort obehag vill jag alltså inte ha vare sig Mordbyn eller Fallet Kalteis oläst, inte vara utan den erfarenhet de givit mig.

"jag tror att det är du som skrivit det"

Ett flertal tips och nämnanden av P1:s idag inledda bokcirkel om Thomas Manns Buddenbrooks hindrar inte mig från att tipsa om det samtal Louise Epstein för med Aris Fioretos dessförinnan. Fioretos texter tillhör visserligen en av mina litterära tonårskärlekar och Epstein försäkrar oupphörligen sin roll som litteraturens godaste vän i radion. Ändå är det trevligare än väntat att höra dem samtala. Hennes ivriga, närvarande journalistik, hans lika närvarande och lika sobert välformulerade som listigt undflyende svar. Att Den siste greken tillhör Epsteins topplista är inget hon hymlar med, kanske är det det som får henne att träffa så rätt i frågorna kring sanning, fiktion och intention. Lyssna.

"this is normal paper but it's a sculpture of a paper made out of paper"

När alla de olika vägar och spår ett konstnärligt arbete består av kan beundras och skapa mersmak och när konstnären, därutöver, har förmåga, insikt, briljans nog att tillvarata och förädla den punkt dit spåren leder och samlas i en helhet, då vet man att man skall stanna till. Att man skall pausera och betrakta. Fråga konsten mer. Inför Thomas Demands verk vet jag inte riktigt vart jag skall börja, bland alla ytterst diskreta men icke desto mindre betydelsefulla variabler. På Neue Nationalgalerie i Berlin ges för närvarande utställningen Nationalgalerie. Trots den i titeln implicerade skämtsamheten kan utställningen snarast ses som en självbespegling, då den tyska nationaliteten de senaste sextio åren utgör ämnet. Från massmedia till pappersskulptur, tvådimensionalitet till tredimensionalitet. Vidare fotograferande av dessa "spatial (re)constructions" och sedan förstörelse av modell. Jag kan inte låta bli tanken på en västvärldsmodernisering av den traditionella tibetanska mandalan, färgstarka sandskulpturer som vid färdiggörandet sopas bort av munkarna som symbol för alltings förgänglighet. "Demand's reconstructive handling of images that carry significance or appear to carry significance, focuses our attention on our reception of visual media and explores its influence on the structures of our memory.", skriver man i pressreleasen. Botho Strauß bildtexter sägs öppna för förnyande tolkningar. Under utställningens gång hålls varje vecka föreläsningar om den tyska kulturen, samhället och historien och diverse konstnärer, politiker, filmskapare, författare, vetenskapsmän, sociologer och företagsledare har bjudits in för att använda ett verk som utgångspunkt för diskussion. En sevärd introducerade film, där Thomas Demand berättar närmare, finner ni hos Monocle.
Om man har vägarna förbi Berlin före 17 januari uppmanar jag till ett besök. Ännu en förhöjande dubblering är vistelsen i Ludwig Mies van der Rohes lätta, vackra byggnad. Det är svårt att föreställa sig en bättre lämpad lokal för Demands projekt.

Kritikiver

Bläddrar igenom veckans kulturdelar och ser Jan Arnalds recension av Monika Fagerholms Glitterscenen, som rörde mig så på tisdagsmorgonen. Det är sällan man läser en så uppriktigt glad och tillfredsställd kritik. "Varenda mening krumbuktar sig, tänjer ut normalläsarens tålamod rejält, men når fram. Når verkligen fram. Skapar samma spänning, om inte ännu mer, samma absoluta läslust, samma ovedersägliga driv, samma rent barnsliga slukariver som vilken thriller som helst."
Arnald är helt enkelt smittad och lyckligt medspelande i Fagerholms fyllda prosa. Han är personlig och tillåter sig att i metaanda skoja lite. Men han är också välformulerad och genomtänkt. Kritikern förefaller faktiskt ha fått lite tid på sig och i alla fall jag rycks med av känslohettan. Smittas även jag.
"Faktum är att jag då och då under ”Glitterscenens” gång kommer på mig själv med att rysa till – den sortens mycket ovanliga rysning som bara uppstår när man vidrör litteraturens själva väsen, själva mening."

"Alla hade blivit tio minuter äldre"

"[…] Ordningen som härskade i rummet var skräckinjagande. Det enda slumpmässiga var hunden, eftersom den rörde på sig. Det var, tänkte Inni, ett rum som liknade ett mattetal. Allting höll vartannat i balans, det stämde. En blomsterbukett, ett barn, en olydig hund eller en tio minuter för tidig besökare skulle här förorsaka en otänkbar katastrof. Möblerna var glänsande och vita och moderna på ett kalvinistiskt, hatiskt sätt. Det ansvarslösa solljuset tecknade deras geometriska skuggor på linoleumgolvet. För andra gången den eftermiddagen kände han sig rädd. Vad det är för en känsla? Som om du för ett ögonblick är någon annan, någon som inte kommer att vänja sig vid din kropp, så att det gör ont."

Ur Ritualer (Rituelen, 1980) av Cees Nooteboom
Översättning av Signe Zeilich-Jensen och Ingrid Wikén Bonde

En morgon full av mästerverk?

Trots den ständigt pulserande överinformationen har förmiddagen bjudit mig tre nya författarbekantskaper. Tre lovande dessutom. Det började med att jag fann en intressant artikel om den holländske författaren Ferdinand Bordewijk och hans, enligt skribenten, mästerverk till roman Character. Med fraser som "as if the story itself is being played out in a cocoon of silence" eller "as if the book has been written with a cold etching needle" kunde jag intet annat göra än gå in och beställa den. Att finna den i bokhandeln eller ens på antikvariat föreföll hopplöst. I artikeln dras även en parallell till en annan holländsk omistlighet: Willem Frederik Hermans, som delvis gått i Bordewijks fotspår med romanerna The Darkroom of Damocles och Beyond Sleep. Ännu en beställning. Härpå finner jag ut att det är nobelprisnämnda Cees Nooteboom som skrivit artikeln och frågar mig omgående varför jag inte läst heller honom, bestämmer mig för att så göra. Hans Ritualer har till och med funnits i svensk pocketutgåva och jag fann ett dammigt restexemplar i en bortglömd hylla. Det är inte mycket att göra, bara att inse läslistans föränderlighet och känna tacksamhet där inför.

"When (if) I grow up I think I would like to be Dash Snow, please."

Såg precis en rätt sorglig film. Fick mig att tänka på Dash Snow. Fick mig att tänka på ett fint tips jag fått här tidigare. Dash Snows polaroider. Önskar att han kunde fortsätta ta sina bilder.

"Långsamt smyger sig känslan på, att det är rätt bra ändå."

Lisa, 25 år
För närvarande ledig från arbete som butikschef på NK, Göteborg, då första barnet skall anlända i dagarna.
Lisa besökte bokmässan ett par timmar förra helgen och fann tre böcker som hon köpte: Med Poppe skrattade mig till lönen av Bengt Carlberg, Grovdoppa - noter av Allan Edwall samt Enkel, vacker, öm, Monica Zetterlundbiografi av Klas Gustafson.

Vad är läsande för dig? Hur tänker du kring läsning?

Med glädje. Det är en självklarhet, jag har alltid läst mycket. Just nu förknippar jag läsning med vårt bibliotek, med morfars gamla stol och mormorsfilten som mormor virkat. Att luta sig tillbaka. Det är där jag läser nu. Innan (Lisa tittar menande på sin mage) läste jag överallt, på bussen till exempel, när det gavs tillfälle. Läsandet är något naturligt för mig. Jag skulle inte klara mig utan det. Och med en tillfredsställelse över att det finns så himla mycket jag har kvar att läsa. Jag känner ingen stress. Det är bara fantastiskt hur mycket det finns. Min man läser inte så mycket. Det är fascinerande och svårt att förstå.

Men handlar inte det om att man, om man läser mycket, ofta gjort det länge och har det som en så naturlig del av ens liv. Det är svårt att förställa sig att inte göra det?

Jo, och när han väl läser så är det verkligen: Nu skall jag läsa. Och då vill han inte bli störd. Jag är mer att jag läser då och då, ett stycke eller en sida ibland och ibland en timma i sträck.

Kan du berätta om ditt starkaste eller viktigaste läsminne?

(lång tankepaus)

Det skulle också kunna vara Ett starkt eller viktigt läsminne.

(lång tankepaus)
Nej, jag kommer inte på. Men jag tänker på när jag är på dåligt humör, känner mig oinspirerad eller rastlös. Om jag då sätter mig och läser om någon person, exempelvis Monica Zetterlund, då blir jag inspirerad att göra saker. Det behöver inte vara att jag vill göra något som den jag läser om gör. Det kan vara vad som helst; skapa, ta tag i något, diska. Långsamt smyger sig känslan på, att det är rätt bra ändå.

Om du fick i uppdrag att rekommendera en bok till någon du inte känner, en vuxen man eller kvinna, vilken bok skulle du då välja?

(lång tankepaus)
Sagan om ringen. Lite trist men jag väljer ändå den. Personen måste ju då ändå läsa hela och inte bara till sidan hundra eller vad det nu är, där många har slutat.

Om du fick chans att läsa om en bok nu, vilken skulle du då välja?

Kommer inte på någon direkt. Så många som möjligt, flera gånger. Jag läser ofta om böcker, så det känns inte så konstigt. När man läser en bok, till exempel om Ingrid Bergman som jag läser nu, så får man upp ögonen för saker och man ser saker om den personen eller den tidsperioden överallt. Då vill jag gärna läsa om för att man har mer kunskap och kontext.

Tack till Lisa.

the reader "receives" it by composing it

Inom kort väntar ett nytt inslag. On Word Arts vill ställa frågor, vill fundera kring läsandet, boken i vardagen. Minnet av när vardagen blev förvandlad och övergick i Den Där Dagen då man läste Den Boken. Eller då man inte kunde läsa färdigt böcker. Om att inte vilja läsa. Om interaktionen mellan strukturen och mottagaren. Om nöjet.
Något som ofta slår mig är hur många av oss tycks uppskatta att prata om sitt läsande. Man vill berätta och beskriva. Tipsa andra om fantastiska böcker eller avråda om besvikelser. I bokvärlden och i bloggvärlden givetvis, men även i många andra sammanhang. Och hur sugen blir man inte på att fråga när man ser att grannen på bussen läser något man själv läst. Nå, vad tycker du om den? Har du kommit till den passagen när hon går in i hans lägenhet..? Visst är språket annorlunda? Är det den första boken av henne du läser? Och så vidare. När det kommer till läsande är vi du med varandra. Således, fortsättning följer.

Fields of Fire

Fields of Fire, 2005
Michal Rovner
PACEWILDENSTEIN