skip to main |
skip to sidebar
Det finns en vacker bok med fotografiska reflektioner skrivna av poeten Marie Lundquist. Drömmen om verkligheten (SAK-publikation 117, 2007). Var person som uppskattar gediget papper och bokbinderi har anledning att imponeras. Omslaget är förrädiskt naivt, insidan ren och enkel. Enkelt är också skribentens språk, uttryck. I lätta, otillkrånglade ordalag tittar betraktaren på bilderna. Hon minns och berättar, upplever kopplingar. Tystnar. Närvaro. Det anspråklösa ger resultatet sökande, ett utan rädsla försökande. Istället för den kalla, och kanske meningslösa, bokproduktion det hade kunna bli. Kanske kan man skriva utifrån en medvetenhet om den absoluta skillnaden mellan bilden och texten. Kan man det behöver man inte känna sig jagad. Ett språk som försöker fånga en bild kan få svårigheter. Man känner inte helt igen Lundquists rader, tänker jag först. Men sedan upptäcker jag att jag gör det. Det är ett annat sätt att skriva. Det är samma tanke.
Bild: Francesca Woodman, Self Portrait, Talking to Vince.
Såg precis en rätt sorglig film. Fick mig att tänka på Dash Snow. Fick mig att tänka på ett fint tips jag fått här tidigare. Dash Snows polaroider. Önskar att han kunde fortsätta ta sina bilder.
Fotografiets göranden. Fotografens delaktighet och utanförstående, inaktivitet. Händelsers inramning. Signifikans. Performativitet. I en tid av medial uppluckring är den så ofta lyfta frågan om fotografiets, bildens, verkan givetvis fortsatt högaktuell. För ett par dagar sedan lyssnade jag på en mycket relevant föreläsning i ämnet: Torture Sexual Politics and the Ethics of Photography av Judith Butler. Hon framför stringenta, aktuella och modiga aspekter kring fotots roll, med utgångspunkt i krigsrapporteringen från Abu Gribe. Med Sverigeaktuella Kim Phúc, fotograferad av Nick Ut 1972 i den fruktansvärda bilden av den nakna, skrikande flickan vi alla sett, finns ännu ett skäl att lyssna på Butlers givande resonemang.Stort tack till Mrs B. som informerade mig om Stanford on ITunes U, där ni finner föreläsningen.
Bild: Judith Butler fotograferad av Bracha L. Ettinger.
I fredags var det vernissage på Hasselblad center i Göteborg: Mikael Olsson - Södrakull Frösakull. Under sex år har den Göteborgsbaserade fotografen dokumenterat två hus av möbelformgivaren tillika arkitekten Bruno Mathsson, hans åretruntboende Södrakull och sommarbostaden Frösakull, båda i ett övergivet och orört tillstånd. Det senare av dem har fotografen haft tillgång till, flyttat in och levt i, fotograferat som en invånare. Södrakull däremot är iakttaget utifrån. Genom gardinhöljda och speglande fönsterrutor fångar bilderna en stolskarm, en del av en hylla, ett par böcker. Så som sig bör på stora vernissager var lokalerna på Götaplatsen i fredags späckade med vernissagefolk och vernissagestämning. Att ge besökarna en chans att ta in och greppa utställningens uttryck och innehåll var inte stundens främsta syfte. Jag hann uppfatta en poesi om minne, tid och förfall. Ett gåtfullt berättande om det vanliga. Lugna färger och detaljers skönhet. Också ingroddhet. Men jag ämnar återvända snart för ett mer stillsamt möte med Mikael Olssons bilder och ser fram emot det.
Utställningen på Hasselblad var inte det enda öppnandet denna helg. Också Göteborgs femte internationella konstbiennal What a Wonderful World har invigts. När jag nyligen fick reda på att denna bland mycket annat bjuder på What Will Come (Has Already Come) av den sydafrikanske konstnären William Kentridge (som jag för någon vecka sedan lade ut en film av här på OWA) blev det uppenbart att ett byte av riktning blivit nödvändigt. Vad är det med denna tendens att inte besöka saker som händer i ens egen nära omgivning? Jag kan inte begripa det och jag tycker att många jag diskuterat saken med erkänner samma skumma beteende. Jag tar iallafall Kentridge besök som ett tecken, nu skall jag gå på biennal. Jag skall läsa på och utnyttja möjligheten att se och uppleva i ett så annars skralt kulturklimat. Kanske kommer jag att uppskatta det? What a Wonderful World pågår till och med 15e november.
Det finns en vacker bok med fotografiska reflektioner skrivna av poeten Marie Lundquist. Drömmen om verkligheten (SAK-publikation 117, 2007). Var person som uppskattar gediget papper och bokbinderi har anledning att imponeras. Omslaget är förrädiskt naivt, insidan ren och enkel. Enkelt är också skribentens språk, uttryck. I lätta, otillkrånglade ordalag tittar betraktaren på bilderna. Hon minns och berättar, upplever kopplingar. Tystnar. Närvaro. Det anspråklösa ger resultatet sökande, ett utan rädsla försökande. Istället för den kalla, och kanske meningslösa, bokproduktion det hade kunna bli. Kanske kan man skriva utifrån en medvetenhet om den absoluta skillnaden mellan bilden och texten. Kan man det behöver man inte känna sig jagad. Ett språk som försöker fånga en bild kan få svårigheter. Man känner inte helt igen Lundquists rader, tänker jag först. Men sedan upptäcker jag att jag gör det. Det är ett annat sätt att skriva. Det är samma tanke.
