Spänning

Om jag hade haft lite mer lättmedburna redskap hade jag dessa dagar kunnat frekventblogga om hur jag hastar runt och sorterar och packar och fejar och undrar vad man tar med som läsning under sitt halvår med sin femtonmånaders i tropikerna. De där små små förbidansande stunderna av ro, vad tillåter de? Jag vet det med säkerhet, någon borde stoppa mig. Men jag blir dramatisk och upprymd, känslan av att nu, nu, och lägger vördnadsfullt ner Marcels åtta volymer i en av väskorna. Mellan vätskeersättning och smärtstillande salva ligger pocketböckerna och ser malplacerade ut. Utan vetskap om hur nätrelationen kommer att se ut framöver hoppas jag kunna återkomma väl på plats i värld av värme och Swann...

Pur

Får en känsla av något betydligt mer veritabelt än den "akademiska" bokhandel jag olönad genomsökte under dagens stadsbesök.

"We are never real historians, but always poets, and our emotion is perhaps nothing but an expression of the poetry that is lost."

Gaston Bachelard

Närmare skymf

Typ "aldrig suttit bak på en HD förut, allra minst bakom en tjej", "jag tryckte mig mot hennes magnifika bakdel", "Folk tittade upp när denna kurviga varelse körde förbi", "jag kan knulla henne medvetslös, vilket hon helt uppenbart gillar". Om jag skall försöka minnas de mest flagranta exempel från utläsningen av Tatiana de Rosnays Bumerang. Och jag har egentligen ingen lust alls att prata mer om saken, känner mig mest underskattad, som läsare betraktad.
Historien är av enkelt slag. Två barn, en bror och en syster, förlorade sin mor under tidigt sjuttiotal. En plötslig sjukdom och mor finns inte mer när de kommer hem från skolan en vanlig dag. Decennier senare bjuder brodern sin syster på en resa för att fira hennes fyrtioårsdag. De åker till Atlantkusten, till sommarorten de inte besökt sedan moderns bortgång. På återresan skall systern precis berätta ett minne som dykt upp, när hon plötsligt kör av vägen i en våldsam olycka. Det finns med andra ord något skärrande att minnas. Historien utvecklar sig vidare. Eller är det just det den inte gör? Brodern, den ensamme, sorgsne, uppgivne halvdanna arkitekten (ja, exakt samma stansade karaktär som den i den Gavalda jag läste i våras), träffar en lite udda, individualistisk, stark och vacker kvinna (den här varianten av samma stansade dam som dök upp hos Gavalda är om möjligt sju reser värre). Långsamt byggs hans hundvalpsynkliga självförtroende upp igen och han återvänder till livet, med ett varmt och erfaret hjärta som nyförvärvat tillbehör.
Min stilla undran är: Vem vill de här böckerna, och den här boken specifikt, ha till läsare? Det är uppenbart riktat till en kvinnlig läsarskara. Eller Bilden av den typiska kvinnliga läsarskaran. Alla ingredienser av mysighet och snällhet och känslosamhet och kärlek och gud vet vad är där. Som på rad. Och det skulle nog ha kunnat fungera. Det är inte ett dåligt berättande i grunden. Istället arbetat, välkonstruerat, tempo och eftertanke i en bra balans. Utifrån den genre den hör hemma i. Men ärligt talat står jag lite som ett frågetecken inför den manliga röstens vidrigt dumma uttalanden om sin musa. Vem skall det tilltala.? Skall de kvinnliga läsarna bli inspirerade? Köpa HD, bli obduktionstekniker och bära svarta tajta jeans och boots? Som en annan Salamander? Och gärna även ha ett flertal män man väljer mellan. Vem skall göra mig medvetslös ikväll? Eller skall det tilltala den enskilde manliga läsaren som råkat sig på en mysromantisk pocket? Eller försöker de Rosnay framställa en bild av mannen som hon tror att han är? Så här tänker han, menar han, vill han. Knappast troligt. Oavsett så är det sammantaget ohyggligt provocerande. För att det i dessa stycken är så ohyggligt dumt och dåligt. Dessa rader och inställningar, i en annars fungerande historia. (Och bara för att iaf. för mig själv rentvås en aning finns det en konkret anledning till varför dessa franska rader får uppta min tid. Men även annars kan man ju ta del av dem och få sig ett exempel. På en hel del dumhet.)
Jag vet inte riktigt hur Sekwa tänkte den här gången. Eller det vet jag ju. Tredje mest sålda författaren i Europa 2010. Önskar de tänkte annat.

Be separated?

Funderar över gränsdragningar. Identiteter. Gärningar. Det vanskliga i att bedöma. När goda argument för att inte längre negligerar att, till exempel, Louis-Ferdinand Céline faktiskt också skrev "Trifles for a Massacre" (1937), "School of Corpses" (1938) och "The Fine Mess" (1941) hålls fram är det inte svårt att begripa. Faran. Obehaget. Eller andra ord om Pound, Hamsun och Wagner. Samtidigt kan man vilja stå kvar vid en tudelad, eller mångdelad, uppfattning. De olika utövarna, i var och en, ser olika ut i de olika sammanställningarna. (Att sedan ett nationellt celebrerande måste välja En linje, en korrekt sådan, är en annan sak.) Mot en allmän strävan efter konsensus kan man önska ställa en vilja att stanna i det inte helt klassificerade. Här är det ena, där det andra. Och att inte om så önskas få lov att läsa text förbehållslöst kommer alltid att vara ett bekymmer. Vilka epitet textens upphovsman än dras med.

anything but itself

Aure en Rose (2008)
Daniel Enkaoua
Galerie Albrecht
"My home is my Castel"
29. April - 11. Juni 2011

Kanske litet ljus i Kenji Mori.

Ett par rader om Mordet i Eiffeltornet. Eller morden, det blir fler. Historien är enkel. Det är världsutställning i Paris och staden myllrar. En lumphandlare dör av ett bistick och en tid senare, när det höga tornet skall invigas, händer samma sak en ung kvinna. Hon faller ihop. Är borta på bara någon minut. Barnen hon har med sig stirrar häpet. En redaktör för en nystartad tidning är på plats med flera av sina skribenter, och rapporteringen blir lysande. I sällskapet finns även Victor Legris, den unge bokhandlaren som blir berättelsens centrale figur. Händelsen följs av ett antal ytterligare dödsfall. Det är uppenbart att biteorin inte håller och att Victor själv, via sin umgängeskrets, är inblandad. Han går från misstanke till misstanke tills han når lösningen.
Systrarna Izner lyckas hålla sig ifrån många misstag man kan stöta på i historisk prosa. Själva handlingen skulle, med ett par justeringar, kunna utspela sig var eller när som helst. Men det resulterar också i något märkligt tvådimensionellt. Det blir ingenting. Man följer lite matt med. Det kan kallas ok. Kanske mer än ok om man tänker en mycket ung läsare. Dock får romanens avslutning, där konstnärsfröken vill vara fri och ogift och mannen säger vi får väl se men kanske kan du vara fri ändå, mig bara att sucka. Försök inte få in ihopklämda budskap av korrekt karaktär i den här typen av text. Det krockar illa.

Om man börjar?

Ett par krassliga kvällar har jag sjunkit ner i läshörnan med starkt, hett te och Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner (med systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre bakom pseudonymen). Det första mysteriet i Victor Legris namn. Texten tuggar på hyfsat så här långt. Snart igenom detta "deckarmys" funderar jag på baksidestextens referens till Agatha Christie och undrar om det kan vara någat att fortsätta med, andra krassliga kvällar? Klassiska rader värda namnet? Så ovetandes kan en novis spänningsläsare vara.

Expedition

Så. Jag vet inte om det egentligen behövs någon närmare presentation av innehållet i förra veckans avkopplingsläsning (som spillde över och blev även denna veckas dito) Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda. Många har läst. Någon älskat, någon fått helt nog av dravlet. Men för säkerhets skull: Charles är huvudperson. Han är sönderarbetad, sömnlös, flackande mellan jordens hörn på sina prestigefyllda arkitektuppdrag. Distanserad till kvinnan han lever med. De enda som tycks nå igenom hans livsbrus och smitta honom med någon slags sanning är tonårsstyvdottern och den yngre systern. Under en familjesammankomst får han ett brev som legat och väntat på honom ett tag. Det lyder: Anouk är död. Och här vänder livet för Charles. Minnen strömmar upp och ikapp. Från barndomen och ungdomen. Vännen Alexis destruktiva vägval. Hans egna bittra bortprioriteringar. En bit in på denna nya väg träffar Charles Kate, som lever på landet med en drös av barn och djur. Utan att avslöja för mycket får Charles förändringsprocess en rejäl skjuts av mötet med den udda damen.
Gavalda har nästa blivit synonymt med Feel Good-begreppet. Det är något med det franska, eller snarare bilden av det franska. Intellektuellt, färgstarkt, estetiskt, smakfullt, levande, hett och uppsluppet. Något sådant. Handling om det goda livet passar helt enkelt bra ihop med det franska, eller bilden av det franska.
Jag var inne på det som hastigast i mitt förra inlägg om boken, men jag blev uppriktigt förvånad över hur pass mycket Gavalda tog ut svängarna. Förstå mig rätt, det är en lättläst och läsarvänlig bok. Handlingen ligger på den nivå av förutsägbarhet som den förmodade mottagaren önskar sig. Den förmedlar värme och lyckligt slut. Men, rent kostruktionsmässigt dras läsaren med på små glimtstigar av gycklande berättarröst och nästan explicit genreironi. Det finns iallafall en medvetenhet om risken med den schablonnära positioneringen. Att lyckan kan skära i öronen. De avslutande femtio sidorna är ett ypperligt exempel på det. Berättaren ger liksom upp och säger jaha, nu vet ni ju hur det går, och så kastar hon/han in en serie ögonblicksbilder av all den där lyckan man visste skulle komma. Rätt smart grepp.
Så trots att jag var nära att ge upp där i mitten, när Charles började bete sig underligt bara för att det fanns ett barn i närheten och när, betydligt mer avgörande, gestalningen haltade avsevärt, är jag ganska nöjd. Om syftet är det lättlästa, det medglidande, det som fungerar när ögonen går i kors och man ändå vill läsa, så får den godkänt (särskilt om man som jag denna gång bestämt sig för att vrida ner förväntningarna och inte vara en så grinig läsare när det kommer till vissa genrer). Hur många gånger under de boksäljande åren fick jag inte frågan om tips på en snäll roman. Som man kommer in i snabbt, som inte innehåller något hemskt (har precis förlorat någon, har ett så tufft och sorgligt arbete, är så utslaget trött... kunde det heta) och som man blir sådär varm av. Många refererade till just Gavalda eller Linda Olsson. Det är logiskt. Mycket ofarligare än så här kan det inte bli.
Skall fundera vidare en stund på processerna som skapar välmåendet i måväl-romanerna. Den sidan av litteraturen är lockande. Funktionaliteten. Förbrukningen.

Tanke när läsaren läser "Den där lilla grabben var verkligen härlig".

Först visade den sin goda sida, Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel. Den inte alldeles bekväma sidan hos mig att alltid gå in i den här typen av böcker från ett smågrinigt håll - jaja, gulligt och mysigt och rart och förutsägbart så att hälften vore nog - iakttog förvånat. Och jag undrade hur en storsäljande lättsmälting kunde få lov att vara så språkligt annorlunda. Trots att översättningen, tyvärr i likhet med en del andra som kommer från franskan in i svenskan, haltar något mellan varven, är det ändå ett försök till att låta språket gå sina egna vägar hon presterar. Upphackat och snackigt, och ofta fungerar det. Det gjorde mig, återigen, på bra humör att min negativitet fick ge vika...
Men det kommer mera. För nu sådär halvvägs i veckans avkopplingsläsning börjar den åter få muskler. Negativiteten. Protagonisten, den sönderarbetade, slitna, förvirrade stjärnarkitekten, når sitt dåliga levernes slutpunkt och ger sig iväg på resa. Bakåt i minnet, vill göra upp. Vad träffar han där? Ett litet barn som han plötsligen kan gulla och mysa och rara sig med, vilket resulterar i att en helt ny karaktär tar sig form. Tänk personlighetsklyvning. Och därtill; en lite udda, "sexig", självtillräcklig, ledig dam med snygga lår. Vad hände, vill jag fråga fransyskan. Jag har inte helt gett upp men orosmolnen hopar sig. Intentionen om den goda läsaren känns utspädd. Jag är åter grinig. Vi får se var det landar.

"Ett minne: att finnas mellan dem, i ett rede av hud och röster, hela tiden skratt."

Här har det legat nere några dagar. Jobb behövde avslutas. Saker ordnas. Så sakteliga är jag på väg att återkomma. Planerar bokrean. Läser konsttidskrift och Annie Ernaux (tack vare Tchoupitoulas). Sålänge.

must not neglect

Kontraktet - En film om Catherine Robbe-Grillet och den eviga lydnaden.

Journal of Aesthetics & Culture

"Värmen bar mig, jag kände ingen rädsla och kretsade liksom kring en annan axel än världen i övrigt."

Läser, bland annat, Kärlekens geografi av Nina Bouraoui ((Elisabeth Grate Bokförlag) och fascineras, sugs in i, hennes modkantade formuleringar. Här sparas det inte. Här tillåts ordet vara fritt talande ur besattheten, hängivelsen, fixeringen. Inga filter som städar upp mellan känslan och uttrycket, bara naket så. Rörelser enligt vardagens glömska, rörelser enligt vardagens fixering. Fem timmar går. En evighet.
Omsluts av kvinnans verbala dis och följer henne vidare. Vet inte ännu var hon hamnar.

Mourning Diary

"en mycket smidig handske runt den älskade"

Bläddrar en stund, under den långsamma eftermiddagen, i en favorit från ett par år tillbaka i tiden. De där giganterna, som man i vissa sammanhang lärt sig att kunna och veta och som ständigt återkommer som namnkunniga självklarheter i både självklara och mindre självklara sammanhang... En av de som namndroppas är Roland Barthes. En av hans böcker - som kanske inte lika ofta som andra används för sin glasklara tydlighet och teoretiska tyngd? - är Kärlekens samtal (Korpen 1983), Fragments d'un discours amoureux (1977). En slags inledning inleds: "Nödvändigheten av denna bok bygger på följande tanke: att kärlekens diskurs av i dag är något ytterligt ensamt." Med hjälp av "alla" från Den helige Augustinus och Zenbuddhism till Lacan och Werther (varför inte till exempel Acker konsulteras är mig dessvärre okänt) samtalar han om förståelse, genans, galenskap, fantasi, samlag, identifikation, omedgörlighet, saknad, frånvaro, fel och lycksaliga dagar. Återberättar en mardröm. Citerar. Utifrån kärlekens konstant okonstanta begreppsriktning. Det landar helt enkelt i en ovanlig, både i och utanför sammanhanget, rikedom. Synnerligen läsvärd.

Varför fortsatte riskera livet var en gåta

Det absurda, skriver Camus, skriver Lotass, uppstår i mötet mellan människans kallande rop och världens oförnuftiga tystnad. Med erfarenheten av det absurda blir vanan att handla som om saker och ting hade en mening plötsligt underkänd och tillvarons grundvalar skakas. Leandoer gissar att Volodine beskriver post-exotismen som: litterärt parallelluniversum där oneirismen och politiken är motorn i varje fiktion. Oneirism betyder helt enkelt drömtydning. Vill läsa ungersk litteratur från 1964. Lär mig att anamnes kommer från grekiskans hågkomst. Och sedan skriver Cărtărescu av Manns: I denna tillvaro finns sist och slutligen blott ett problem: hur skall man höja sig? Hur skall man nå ut? Hur skall man spränga puppan och bli fjäril? Tänkte Chuan Tzu så?

inre irrgångar

Varför har jag inte läst Patrick Modiano? De vackra titlarna, utforskningarna. Minnena. Undrar jag när jag till morgonkaffet läser Kristoffer Leandoers välformulerade och informativa understreckare om densamme, apropå den nyutkomna L'horizon. "För varje ny roman av honom framstår alltmer tydligt hur unik och viktig hans röst är: ingen har som han kunnat nagla fast det sena 1900-talets svindlande tillstånd av overklighet, ingen har som han kunnat ge ord åt efterkrigsgenerationernas vaga och svårformulerade känsla av förlust.", skriver han och det oacceptabla i avståndet är uppenbart. Sitter nu senare på universitetsbiblioteket och försöker ta mig fram genom katalogerna, söker och bläddrar om andra ämnen och två gånger om dyker mannen från morgontidningen upp. Bland andra franska namn står plötsligt det bekanta, numera relaterbara, Modiano. Den selektiva blicken. Igenkännandets uppmärksamhet. Tidigare ovetskapens ignorans, tänker jag. Men nu har jag honom, nu ser jag honom. Titlar beställda att hämta upp på vägen hem.

Kvaliteter och annat av värde

För ett tag sedan lovade jag en rapport. Nari Nahapétians debutroman Vem dödade ayatolla Kanuni? utspelar sig i den iranska huvudstaden strax före presidentvalet 2005. Det är torr, het sommar i myllrets Teheran. Den islamiska feministen Leila Tabihi får ett samtal som meddelar att hon, efter en lång tids försökanden, skall få träffa ayatolla Kanuni, specialist på bekämpning av regimmotståndare.

Den unge journalisten Narek Djamshid lämnar sitt Paris (Nahapétian är själv bosatt i Frankrike) för att besöka sitt hemland Iran för första gången sedan barnsben. Han inleder sin vistelse med att besöka Leila som känt hans numera bortgångna mor. Plötsligt sitter de båda i fängelse. Persongalleriet växer och man dras in i en svårtydd byråkratisk gåta som rör sig från politikens utkanter hela vägen in i dess toppstyre. Det blir snart tydligt att Naïri Nahapétian i sin roman vill ge en annan bild av dagens Iran än den vi ofta möter. Ett modernt Iran, väl insatt i vad som händer i den omgivande världen och väl medvetet om på vilket sätt det skiljer sig från den. Ett komplext land, ett politiskt uppvaknat land, som rymmer ytterligheter både åt konservativt och förändringspositivt håll. Detta genomför hon inte bara på ett innehållsligt plan. Språket i sig är snabbt, korthugget och dialogdrivet, alla eventuella onödigheter har utelämnats. Själva konstruktionen präglas av samma hastighet. Utan förvarning byts en scen ut mot en annan, avbrutna samtal lämnas oavslutade och de olika delarna av historien klipps fragmentariskt samman. Det gäller att hänga med.
Nahapétians roman har många givande och läsvärda kvaliteter. En av dem är det nydanande sättet att ta sig an thrillergenren på. Men tyvärr förlorar Vem dödade ayatolla Kanuni? annat av värde i sina ambitiösa försök. Med alltför många parallella spår blir handlingen i stunder otydlig och man önskar att vinklarna hade varit något färre eller sidorna något fler. Och trots försök till tydligheter, som till exempel detaljerna om traditionell iransk artighet, blir det svårt att helt fångas av romanens högst aktuella speglingar.

Översättningen är gjord av Marianne Tufvesson och romanen är utgiven av Sekwa. Rapporten har tidigare publicerats i Tidningen Kulturen.

"Rain seemed to me to represent the course of thought,"

Som om jag alls behövde fler författarskap att begrunda fann jag tidigare en fin artikel om två böcker av Jean-Philippe Toussaint, skriven av den i sig mycket läsvärda Tom McCarthy (vars mer experimenterande verk kunde intas på Eklips - Konst i en mörk tid, Moderna Museet 2008). Hur är denna Toussaint? Biblioteksbetställning genomförd för ett försök.

W. Magic

Les Lalanne