Som fakta

Busy dagar och nästan veckor sveper förbi... Mitt indonesiska nät endast i telefonen lämnar mer att önska. Sin ken ken, som man säger här. Lite media har jag iallafall hunnit med och bland annat en högst läsvärd artikel om Afghanistan (An end to illusion av Anatol Lieven, Financial Times). Bazaar Politica: Power and Pottery in an Afghan Market Town av Noah Coburn och When More is Less: The International Project in Afghanistan av Astri Suhrke lockar oerhört. Även Dreaming in French av Alice Kaplan och The Lifeboat av Charlotte Rogan väcker nyfikenhet. Rapport om första Simenon är att vänta, men det får bli en annan dag.

Får mig vilja ha hela dagen

Det att kunna få tag i International Herald Tribune här är enormt tillfredsställande. Ljuva pappersformat. Och the Economist likaså. Och föregående helg hittade vi äntligen ett ställe som om söndagarna klockan elva får in helgnumret av Financial Times. Om inte under eftermiddagen så ikväll.

Form

När tid fattas att formulera text får man hänvisa till annans:

Ragnarok: The End of the Gods by AS Byatt

Mannerheim utforskade poesins puls

Sanningssägaren Stig

"through a system of kind of extremes and cycles"

En intervju. För kvällen.

Tid passerad

Celebert besök, diverse högtider och helger samt kringflyttning i den stora staden har försett mig med en välbehövlig nätpaus. Det är först när man väl genomför dem som det är möjligt att inse värdet. Tänkandet går andra vägar, utan den elektroniska informationen. Möjligen. Det har i och för sig inte bjudits särskilt mycket tid att läsa övrigt heller, men ett djupare nedsjunkande i vettig journalistik och långsammare rader har jag fått till om kvällarna. Stora, oförminskade tidningar. Som jag har prasslat högljutt med. Belåtet.
(Parantetiskt kan tilläggas att det i Sveriges andra stad sedan ett par år tillbaka bara går att köpa Gårdagens Herald Tribune och Financial Times i butik. Av distributionsskäl tror jag de säger. Så även på flygplatsen. Är inte det helt enastående?)

(Nu senare på kvällen fick jag veta att flygplatsen har börjat få in dagens igen. Alltid något...)

3

1. (Smartest woman)
2. (Sammansatta dokument)

3! (Don’t come looking for me again. I won’t co-operate.)

Saga? Nej.

Om man skall tala journalistik, eller vetenskaplig rapportering, kan jag kasta ut en uppmaning, eller vädjan, att Ni skall se Mattias Klums film En värld av liv (som finns hos SvtPlay fram till 11 maj). Under 12 veckor har han filmat runt korallrevet Raja Ampat i den östra delen av Indonesien. Han berättar om den fantastiska artrikedomen, om marina underverk man knappt kan föreställa sig. Det är många gånger tydligt hur den bistra sanningen närmar sig även denna näst intill sista utpost av paradisisk övärld. Men det finns också en hoppfull inställning, som kanske kan verka inspirerande, i Klums berättelse. Antingen kan man se filmen för att man tycker att ens vecka varit alltför betonggrå. Tung att andas. Bara ge sig hän åt färgprakt istället. Påminnas om att det finns annat. Eller så kan man se den för att glädjas åt att det finns engagerade och kunniga människor, som vill informera om något oumbärligt. Oavsett. Varmt rekommenderad.

Looking for room

Utan att egentligen vilja vara den där ständiga jämmerlåten kan det, och det har sagts förut, finnas anledning att känna ett visst missnöje över journalistikens vägar och lov att kosta nu för tiden. Sådär rent allmänt. Sådär kulturbilaga om man vill exemplifiera. Det är bilder stora nog att knappt rymmas och små kortfattade rader i rent underhållningssyfte. (För att inte tala om de där förbenade faktarutorna som tycks ha blivit ett måste. Favoriträtt? Tränar? Dricker helst?) Nu överdriver jag. Och jag vet att mediasituationen är komplex. Men ändå.

Så då hänvisar jag istället till en motsats. En annan riktning, en ambitiös artikelserie. Enligt The New York Times själva vill man i serien The Female Factor: "examine the most recent shifts in women's power, prominence and impact on societies around the world, and try to measure the influence of women on early 21st century development.". Det är strålande.

her full attention

Efter ett par dagar av rotlöst fladdrande mellan diverse deckarinledningar, som endast resulterat i att jag frustrerat lagt respektive ifrån mig, landade jag idag i ett stycke Gogol. Och som alltid med det ryska (nu har jag visserligen inte direkt prövat några wild cards) känns det hemma omgående. Det är något. Förhoppningsvis råder det bot. Får mig att komma in i större läsande.

Och Bourgeois

"I could operate in that kind of gray area where the literal and the figurative become the same"

Tillbaka i tiden

Tack, tack

för efteråtmöjligheter:
Seminarier, B&B 2010.

"en sorts verklighetskannibal"

Undviker solen och läser om verkliga obegripligheter i sommarhettan. I huvudet på en seriemördare av Sven Å Christianson och Smärtpunkten, som precis anlänt i pocket, av Elisabeth Åsbrink. Båda intressant umgänge. Väcker tankar om gränsländer. Ekvationer med önskan om att reda ut vad som kommer först. Om skuld och ansvar kan fastställas, i alla fall. Om hur vi skall förstå det vi läser. Låter frågorna vara öppna, trots att det kan vara så svårt att journalistiken, vetenskapen ibland göra samma sak. Hur kan utmaningen i sanningsbegreppet förstås om man inte stött på den tidigare? Fiktionens lurighet kräver sitt engagemang, tänker jag, annars blir den obegriplig eller bara något helt annat, sannare. Och vad är skuld då?

layering of

Ville rekommendera och länka till en intressant artikel i ett par veckor gammalt nummer av The New Yorker men insåg snart att den endast nås digitalt av prenumeranter. Vad göra? Jag nämner den likväl och hoppas inspirera till tecknande av en prenumeration på en synnerligen tidsinvesterande veckotidning (inte minst för att man därigenom får tillgång till deras 85 år gamla arkiv!). Artikeln ifråga behandlar konstnären Julie Mehretu och hennes verk "Mural" som dominerar lobbyn i G. Sachs väldiga byggnad i Manhattans lägre regioner. Lager och kunskap, hantverk och tanke. Calvin Tomkins skriver, ett utdrag finner man här. Givande läsning!

Strukturerade språkytor

Efter att ha ögnat igenom pinfärska numret av Ord & Bild, Haverier nr 1-2 2010, finner jag många möjliga vägar in. Den allra mest omedelbara är Hjärtats tid. Ett par av de brev som Paul Celan och Ingeborg Bachmann skrev till varandra. Och Tungdans. Djävulsberget. Tidsvågen. Litteratur i repressionstid. Gentrfiering i Prenzlauer Berg. Ljudkonst. Jag sugs också in i det faktum att texten om Bländare inleds med citatet "Att leva är: att säga något.". Själv har jag givits tillfälle att sträcka ut mig om den ofta återkommande Sammetsvatten.

International and historical context

Hos Tchoupitoulas fann jag en mycket tilltalande länk jag inte vill att någon skall missa. Därför gör jag en re-länk även här och kan till exempel tipsa om artiklarna om Robert Walser, Louis-Ferdinand Céline, Georges Perec och Kathy Acker. Eller så kan man bara fritt halka runt och finna sina egna. Precis när jag behövde en litterär injektion alltså Context. Stort tack till C.

asleep—not dead—wrapped

Lägger ut en bro rakt in i det generösa bladet än en gång. Så att man kan läsa, igen, de där orden av mannen vars inledningar är som röster man aldrig glömmer ("Ingen tror väl att han någonsin ska komma att hålla en död kvinna i famnen och aldrig mer få se hennes ansikte, men ändå minnas hennes namn.") och så att man kan hamna i bladet rent allmänt och påminnas om att det fortfarande finns lång journalistik och att den fortfarande är bättre än kort. Voilà.

Bild: Detalj, Der Bodensee (2008), R. Phillips.

Suckade... och fann

En sådan där period igen, när tiden går och man skyggt ryggar tillbaka inför alla göremål. Borta är associationer och fritt, oplanerat tänkande. Som om någon hört mitt överdrivna klagorop stötte jag på ett lovande forum att pausa i och upptäcka att andra har tid att tänka. När jag under en snabb titt finner namn som Mann, Bernhard, Roth, Milton, Coetzee, Jelinek, Sebald, Proust, Duras, Handke, Eliot, Beckett, Larkin, Bolaño, Blanchot och Wallace är medikamentet uppenbart. Parasitisk överlevnad under överlastade veckor. This Space är platsen om någon vill pröva samma metod.

Det ena leder till det andra och till det tredje

Ovanligt uppslagsrik kulturdel i dagens DN. Läser om Alice Munro och Ingo Schulze. Om antihjältar och bibliotek. Jeanette Wintersons givande formuleringar om det civiliserade samhället och icke-elitism. Förmiddag av förnöjsamhet. Bäst var Johanna Paulssons artikel om John Cage: "Tystnadens klangbilder", om den stora utställningen Tystnadens anarki som just öppnat på Museu d'Art Contemporani de Barcelona. En givande introduktion till en för mig något suddig fläck på det avantgardistiska 60-talets konstscen. Får reda på att Torsten Ekbom kommit med en bok om Cage alldeles nyligen: En trädgård av ljud. Jag går till hyllan och hämtar Calvin Tomkins Off the Wall - A Portrait of Robert Rauschenberg för att planlöst ta reda på lite mer.

Bild: David Tudor och John Cage

truer than fictional truth...

På en stig ut från veckans huvudväg Mary Wollstonecraft fann jag en underhållande artikel om gränslandet mellan den historiska och fiktiva sanningen. Just the Facts, Ma'am av Jill Lepore. Kanske kan det vara något?

Inte bara de högst porösa gränserna

Nytt nummer av SITE ute idag! Kanske: The Postmodern Condition av Sven-Olov Wallenstein, eller Radicals and Radicants, intervju med Nicolas Bourriaud, eller The Last Temptations of Socio-Romanticism av Sinziana Ravini, eller The Art of Documentary Narratives av Karl Lydén, eller The Eichmann Trial as Film and Narrative av Rebecka Thor. Eller bli bara påmind och gå in och botanisera bland de tidigare numrena. (Bor du i Stockholm: gå förbi Moderna på Release.) Det är så mycket. Det är snyggt, det är smart, ovanligt. Det är så mycket.