"We are never real historians, but always poets, and our emotion is perhaps nothing but an expression of the poetry that is lost."

Gaston Bachelard

"att man måste förstå eller dö"

I mars 1912 skiver Bertrand Russell, möjligen i ett brev till sin älskarinna Lady Ottoline Morrell, om den unge Wittgenstein: "Jag har fullkomlig intellektuell sympati med honom - samma lidelse och iver, samma känsla av att man måste förstå eller dö - och de plötsliga skämten, som bryter ner tankens oerhörda anspänning."

alltmer undanglidande och svårdefinierat

Läser Anders Johanssons Göra ont: Litterär metafysik (Glänta Hardcore 03), om ondska(n) i verkligheten, fiktionen och platser däremellan, häpnar över hur mycket det finns att säga. Häpnar fortfarande över hur mycket det finns att säga.

Bild: Francis Bacon, Figure with Meat, 1954.

Vad skulle vi då genmäla?

"Antag att någon sade: i vår själ bär varje välbekant ord, ur en bok t.ex., redan i sig en dunstkrets, en ’corona’ av svagt antydda användningar. - Precis som om varje figur i en målning också vore omgiven av lätta, dimlikt tecknade scener, liksom i en annan dimension, och vi här sågo figurerna i andra sammanhang. - Då visar det sig att det inte förmår att förklara intentionen. Om det nämligen är så att ett ords användningsmöjligheter föresvävar oss i halvtoner när vi talar eller hör - om det är så, så gäller det just för oss. Men vi kommunicerar med andra utan att veta om också de har dessa upplevelser."

Ur Filosofiska undersökningar av Ludwig Wittgenstein

Översättning: Anders Wedberg

Vill någon veta mer om rädsla?

Så sakteliga har jag börjat fundera på julklappar. Utan att på något sätt anlägga en kritisk ton eller förespråka något slags snobbigt läsetvång till alla och envar kan jag inte låta bli att fantisera kring vilka böcker det skulle bli om det var så att alla klappar skulle vara av just det slaget. Efter en stund anar jag även en viss lutning åt drömmande om vilka böcker jag önskat få igen eller till och med vilka jag vill få tid att läsa. Alltså en högst godtycklig urvalsprincip, en önskedröm, en vattning i munnen. Hur som helst föll min blick på en bok om att vara rädd; Flytande rädsla (Daidalos, 2006) av den i mina ögon ständigt lika aktuella sociologen Zygmunt Bauman. Modernitetens ambivalenser i en tid så ledsamt präglad av rädsla. Ämnets kärna består inte i de farhågor som naturen eller andra människor väcker, utan i den grå, namnlösa zon belägen däremellan. Varken eller och både och. Hur rädsla är som mest fruktansvärd när den är diffus, splittrad, oklar, oförankrad och fritt flytande. Känslan av hjälplöshet inför den osäkra faran. Otäckt aktuella resonemang om våra moderna sociala strukturer och hur de påverkar oss. Och då undrar jag, vem kan man ge dylika rader till? Eller måste det vara mer njutningsfulla och vänliga tankegångar i julklappspappret? Det tycker inte jag. En klurig person som inte har något emot att fundera en stund på ondska och fasa blir en utmärkt mottagare. Kanske kan det föra personen i fråga tillbaka till tidigare läsvärda titlar som Postmodern etik eller Döden och odödligheten i det moderna samhället. Pretentiöst eller intressant, mottagaren får själv välja.

Läsaren ser henne tydligare än hon kunde se sig själv.

För ett par veckor sedan kom Åsa Mobergs bok om Simone de Beauvoir från 1996 ut i en reviderad nyutgåva. Simone och jag. Efter att ha ägnat den ett par lärorika och högst underhållande timmars läsning vill jag försöka förklara varför jag rekommenderar andra att göra det samma. Först själva upplägget; en annorlunda form av biografiskt skrivande, en dubblerad. Inledningsvis säger Moberg sig ha skrivit en bok om en författare och en läsare, där hon alltså tilldelar sig själv den sistnämnda rollen. Hon är på inget sätt omedveten om det förmätna, kanske till och med det provocerande, i att skriva en bok som jämför henne själv med den minst sagt kända och respekterade de Beauvoir. Men det är denna jämförelse, denna parallella biografi som blir formens finess. Med både mer och mindre väl kända detaljer ur det omtalade franska parets liv (inkluderat Sartre) förankrade i hennes eget svenska liv, hennes egen relation, reaktion, hennes sexualitet, hennes protester eller samarbetsegenskaper, blir det både mänskligt och intressant. Två människors liv exemplifieras och flätas samman. Informativt och personligt. Det är trevligt och kuriöst, men också undersökande och sakligt. Moberg diskuterar sig närmare de Beauvoir, frågar och bekräftar och det råder aldrig någon tvekan om att hon äger en djup kunskap om författarens leverne, översättare till Det andra könet som hon är. Undan sopas myten och lögnen, skapandet av historien, och fram träder en verkligare Simone. En Simone som man faktiskt kan jämföra sig med utan förmätenhet. Moberg kan det, och skriver fram sin egen person och sitt eget läsande så att det blir minst lika givande som anekdoterna ur fyrtiotalets intellektuella Paris. Sammanlagt blir Simone och jag en biografi med eget värde, en flerriktad, fördjupande sådan. Utan att man riktigt tänker på det, eller trodde så från början, har man under läsningen klivit in i ett ovanligt öppet feministiskt rum. Ett rum som lyckats hålla luften frisk och som inte slutat vädra. Här får frågorna fortsätta, känns det som. Och jag som inte läst allt för mycket vare sig om eller av de Beauvoir tidigare konstaterar att jag tack vare denna rika introduktion känner mig angenämnt nödgad att ändra på det. Jag vill in i de Beauvoirs flerlagrade fiktioner, in i memoarerna och idéerna, studera denna produktiva hands alster mer noggrant. Därtill vill jag gärna läsa Mobergs övriga böcker.

"The beginning is always today"

Nu tillhör jag den generation som inte helt minns vad jag lärde mig under historielektionerna i grundskolan, och kanske till och med ibland funderar över om jag lärde mig något över huvudtaget. Med detta med i beräkningen kan man, i sin vilja till bättring, förvirras in i att välja bort läsningen av en bok om Franska revolutionen från sent 1700-tal. Om, ja om, man ens närmar sig tanken på att plöja 400 sidor om denna historiska händelse, varför inte välja en senare, metodiskt uppdaterad skrift med problematisering och anknytning till moderna fenomen? Sittandes med Franska revolutionen - Historiska och moraliska aspekter av Mary Wollstonecraft i händerna och med läsningen framför mig var det så jag tänkte. Vad vet jag om franska revolutionen? Eftersom jag kände mig rätt usel var jag, kanske av självbevarelsedrift, tvungen att fråga runt lite bland mina årsbarn. Vad visste vi? Resultatet är inget att skryta med. Efter att pliktskyldigt ha läst på mitt ämne i diverse uppslagsverk fattade jag ett stadigt tag kring denna av en av den feministiska teorins portalfigurer författade 1794-skrift och gav mig in. Och tro det eller ej, farhågorna blev långt ifrån besannade. Med en sällsamt närvarande röst och med en analytisk förmåga såväl som ett personligt och engagerat förhållningssätt till de rasande inledningsåren tar Mary med sin läsaren på en allt annat än inaktuell historieredovisning. Utgivningen från h:ström kan därför rekommenderas. Texten har ett värde i sig. Att Wollstonecraft var den hon var och att hon kommit att få den betydelse hon fått gör inte det hela mindre intressant. Något mer utförligt förklarar jag i Tidningen Kulturen.

Inte bara de högst porösa gränserna

Nytt nummer av SITE ute idag! Kanske: The Postmodern Condition av Sven-Olov Wallenstein, eller Radicals and Radicants, intervju med Nicolas Bourriaud, eller The Last Temptations of Socio-Romanticism av Sinziana Ravini, eller The Art of Documentary Narratives av Karl Lydén, eller The Eichmann Trial as Film and Narrative av Rebecka Thor. Eller bli bara påmind och gå in och botanisera bland de tidigare numrena. (Bor du i Stockholm: gå förbi Moderna på Release.) Det är så mycket. Det är snyggt, det är smart, ovanligt. Det är så mycket.

Detta annanstans är nu här

Betar mig igenom Julia Kristevas Fasans makt från 1980. Följer dessa vindlande, sökande resonemang fram längs de mest dunkla vägar. Tar in, läser lite, väntar. Proceduren påminner mig om den sömnad, som jag glömt namnet på, där man påbörjar varje stygn vid mitten av det förra. Täcker. Hela tiden tvingas jag tillbaka, för att fånga upp vad som gått förlorat bara genom förflyttningen från en mening till en annan. Denna metod av skönhet, blytyngd och kunnande, i dräkt av ständig abstraktion. Och det är så så vackert. Hur nu ett ord som vackert kan tas för sant beskrivande. Men det är så jag drabbas. Som i det korta delkapitlet om Tiden:

"Ty det är ur detta irrande på ett uteslutet område han hämtar sitt njutande. Detta abjekt, som han hela tiden avskiljer sig från är, sammantaget, ett glömskans land som han ständigt återkallar i minnet. I en tid som suddats ut, torde abjektet har varit en magnetisk pol för hans lustar. Men nu blir glömskans aska en skärm som reflekterar avskyn och motviljan. Det egna (i betydelsen inkorporerat och möjligt att inkorporera) blir smutsigt, det eftertraktade vänds till något fördömt, fascinationen till skam. Då uppenbarar sig plötsligt den glömda tiden och förtätar till en bländande blixt en operation som, om den tänktes, skulle vara föreningen mellan de två motsatta termerna men som, genom denna blixt, urladdas som en åskknall. Abjektionens tid är dubbel: glömskans och åskans tid, den beslöjade oändligheten och det ögonblick då uppenbarelsen bryter fram."

I trogen fransk filosofisk anda finns ingen gräns, prövandet tycks vara formen, hur välunderbyggt det än må vara. Egentligen. Glöm för en sekund att du läser något akademiskt och du finner dig förnöjsamt vilse i det rent poetiska. Det slår mig att vissa ickefiktiva texter tycks vara mer fiktivt klingande än de fiktiva själva. Uppträder och leker, illusoriskt utan att luras. Inledningsvis tänker jag: hur skall jag kunna använda detta? Hur skulle det kunna gå att lyfta fram och bygga och belägga utifrån detta febriga. Efter en stund formar min förståelse om sig, tror jag, och jag kan se att det bortanför skönheten hägrar skarpa, avgörande satser. Självfallet är det så.

Fasans makt - En essä om abjektionen, i Agneta Rehals och Anna Forssbergs översättning, går att finna hos Daidalos.

The Excitement of Ideas

Idag hade jag tänkt inflika ett par rader om Eva Ströms nya Kniv och flod. Men så insåg jag att utgivningsdatum dröjer någon vecka och så tänkte jag att jag vill läsa om den och så blir dagens ämne ett annat. Helt annat.

Man stöter ofta på namnet Alain de Botton i olika populärsammanhang. Han ger ut böcker om stress och status, om kärlek och nutidsmänniskan, samt inte minst om Proust. Med det spektrat uppstår lätt missförstånd. Och som bokkonsument är det lätt att tänka: Där var han igen, han som vill casha in. För egen del har jag insett att en dylik bild av de Botton är förhastad. Var gång jag hör honom påminns jag om att jag bör se över min inställning och min förståelse av ordet populärfilosof. Jag anar istället att hans vida grepp, hans minst sagt innovativa infallsvinklar, är en bedrift, ett signum. Och att resonemangen har en grund av stor kunskap och erfarenhet.
Hos Monocle fann jag två intervjuer. I den första diskuteras arkitektur och städer, och den andra rör de Bottons nya bok The Pleasures and Sorrows of Work. Samtalen bjuder på rika uppslag och leds av Tylor Brûlé. Mycket nöje!

Alain de Botton: Architecture and Cities

Alain de Botton: The Pleasures and Sorrows of Work