Auto da Fé

En sådan dag, längtar mig vild efter mina böcker. Överblicken. Ryggarna. Högarna. En av våra gäster för närvarande läser Canettis förbländning och jag känner hur samma tankedjur som kryper inne i Herr Doktor Kiens ådror har tagit även mig i besittning. Hur mår de, mina böcker? Har någon vikts lite, skavt sig mot någon annan? Kan de andas?

Still

Daniel Richter
Still
(2002)
CFA 10001Nacht

Areas of Life

I Like America and America likes Me
Joseph Beuys, 1974

Magnify the subject

Via Hedge Gallerys Steven Volpe påminns jag om Karl Blossfeldt. Formen. Ytan. Känseln.

Och passar på att komma på att det behöver semestras lite. En dos av omåsten. Utveckling av det inte planerade. Allra senast återvänder jag i augusti. Hasta!

Pyr?

Jag vet i skrivande stund ännu inte om jag kommer att ha möjlighet att närvara vid årets bokmässa i Göteborg. Vill hemskt gärna, men som sagt, osäkert. Vad som slår mig, med årets mässtema i tanken, är att den tyskspråkiga samtida litteraturen förefaller imponerande välmående. Det är visserligen lätt att luras av tyska storstadens rika utbud av bokhandlare och antikvariat (vilket i och för sig även det är ett gott tecken på välmående), men även i hyllorna anar jag bredd, djup och ambition. Alla dessa namn och titlar som jag tycker att jag borde känna till, men än så länge är det endast en rikedom i det för mig okända. Hur ligger det till egentligen? Har jag rätt i min aning, eller har jag bara förförts av skattens mångfald?

Annars, jag avslutar Rachman ikväll och undrar vart den skall landa. Det sammantagna av dessa nedåtgående, mänskliga bilder.

About us, now, all of us.

Ett par nyheter i hyllan att undersöka under helgen (och om jag hade haft någon gud hade jag vänt mig dit och tackat för det faktum att jag tillhör en familj som innehåller fler än en ivrig bokhandlare. Att få tillgång till nyheter utan att man själv sökt upp och införskaffat är märkligt tillfredsställande. Någon annans val, annans kunskap i finnandet, annans smak kanske. Jag går förnöjsamt igenom högen.). Så, Jason Felch och Ralph Frammolinos Chasing Aphrodite - The hunt for looted antiquities at the world's richest museum tordes locka var och en som läst E. L. Doctorows roman Ragtime, med konspiratoriskt klingande teorier om dammiga gömmor av osannolika dyrgripar. Eller hört om den legendariske Boktjuven för all del. Vidare The pictures generation 1974-1984, katalog till The Metropolitan Museum of Arts av Douglas Eklund sammanställda utställning med samma namn. Ett trettiotal konstnärer ingår, däribland Prince, Sherman, Goldstein och Longo. Generöst tilltagen vad det verkar, både vad gäller bild och text. Fortsätter i fingrandet med Union Atlantic av Adam Haslett. Beskrivningen av denna hyllade roman låter mig veta att den bland annat innehåller talande hundar. Då håller jag César Aira närvarande i minnet och sväljer fördomarna. Men "Hög ambition och oemotståndligt komplex" fungerar ändå något bättre på förväntningarna. Längst ner i högen ligger den massiva boken Dealer's Choice - at home with purveyors of antique and vintage furnishings av Craig Kellogg. Bläddrar försiktigt; novis och imponerad.

Möjligen rymmer även helgen ett besök på utställningen om Fukushima, där den japansk-schweiziska konstnären Leiko Ikemura bjudit in ett antal konstnärer att kommentera kärnkraftskatastrofen samt Peres Projects Kreuzberggalleri som visar Pete Wheeler. Trevligt är det oavsett. Med helg.

"These days you can't choose how you want to express yourself anymore."

Idag undrar jag vad jag skall läsa av Alexander Kluge när jag läser Alexander Kluge.

De detaljer

Den enastående byggnad som är Neue Nationalgalerie står i Berlin. Fram till slutet av juli visar Galerie Ulrich Fiedler möbler skapade av samme man, Mies van der Rohe. Helgen gav möjlighet till visit för vår del. Återigen enastående. Kunde inte låta bli att helt drabbas av dessa rena alster. Detaljer. Material. Finess. Det räcker mer än väl så, men när man läser 1930 i papperena spinner tanken iväg. Att det var möjligt. Att detta gjordes, då. Tveka inte att boka in besök om vägarna bär hitåt under sommaren. När man vill tänka möbler som konst.

Anagramme

AND IF THEY HAVE NOT DIED

I am yours, otherwise it escapes and
wipes us into death. Sing, burn
Sun, don’t die, sing, turn and
born, to turn and into Nothing is
never. The gone creates sense - or
not died have they and when
and when dead - they are not.

Unica Zürn
for H.B.
Berlin 1956

Set of fragments

Inte mycket tid till läsning av privat karaktär senaste tiden. Vad gör man istället? Mer simultana sysslor i mitt fall, ser saker, besöker platser, förflyttar mig, lyssnar, tänker. Råkar springa på Galerie Nordenhake på Lindenstrasse och hamnar mitt i de sista timmarna av Franka Hörnschemeyers andra soloutställning hos galleriet: In the Presence of Noise.
Det går att förstå Noise på många sätt. Det varierar, det är relativt. Att därför, som Hörnschemeyer gör, arbeta utifrån en mer filosofisk aspekt av betydelsen fungerar utmärkt. Rummet fylls av frågor och linjer och det handlar om den kommunikativa delen av saken. Oljudet som stående mellan det som meddelar och det som mottar. Riktar ljuset mot själva mediet. Förändrar kommunikatörerna, vare sig man väljer att adaptera eller eliminera. Här finns en skillnad, och det blir synligt i installationerna. Med paralleller till och inspiration från bland annat Claude E. Shannon och Henri Lefebvre (matematiker respektive filosof) blir tanken i rummet mättad och stor. Hängande tapetlängder längs ena väggen, en skulptural hög av ritningar, stelnad in i något, väldiga högtalarliknande trattar på var sida om huvudväggen. Man kan se igenom, ropa eller höra, från alla håll.
Det är grundläggande och snuddande metafysiskt. Låter betraktaren veta att de gemensamma överenskommelserna är flyttbara. Att kommunikationen är så mycket mer. Att oljudet kanske inte är i vägen, däremellan. "It is not simply an obstacle, but rather a productive force that generates a system through its very demand to be eliminated."

Bild: Discrete case (2010), Franka Hörnschemeyer.

Sculpture Social

Joseph Beuys
Iphigenia/Titus Andronicus, May 29-30, 1969
Foto: Ute Klophaus

"had never been able to roam as easily as here"

Någon undrar varför jag fascineras så av att Hans Fallada, alltså Rudolf Ditzen, skrev sin bok om Otto och Elise Hampels öde på endast tjugofyra dagar. Det är sant att det spelar ett rätt ringa roll, men jag kan ändå inte låta bli faktumet. Den näst intill sexhundrasidiga densiteten är svårfattbar inom tidsspannet. Skärpan. Historien tar sin början på vackra Jablonski Strasse i nordöstra Berlin. Kriget brinner. I en trappuppgång representeras folkets olikheter. Den åldrade judinnan vars man oförklarligt hämtats och vars återvändande hon var dag väntar och förbereder, den dysfunktionella stortyska familjen med alkoholdum fader och en skara sadistiskt hungriga karriärssöner, den dolde domaren Fromm med humana, bildade insikter om vad som försegår. Och så Otto och Anna Quangel, det tystlåtna, strävsamma paret som får ett brev som meddelar att deras ende son förlorats i strid.
Här tar något sin början. Ett motstånd, ett patos. En aktion som skall leda Otto och Anna allt närmare en säker men likafullt meningsfull död om de får säga det själva.
Det är inte alldeles enkelt att finna en skildring av andra världskriget som i så liten utsträckning behandlar förintelsen. Alone in Berlin skildrar en annan utrotning, ett annat övergrepp. En mer implicit skräck, i den ordinära arisksträvande vardagen. De desperata försöken att leva ett pågående liv, i allt det vanvett som omger. Många gånger är det romanens Kafkaklingande tonläge av kvick absurditet som ljuder högst, inte minst på grund av den biografiska grunden i materialet, men historiens framskridande låter mörkare och kallare stämmor överta huvudrollen. Med oväntade och förlamande detaljbeskrivningar låter författaren ondskans smutsigaste ynklighet träda fram i rummen. Berusningans stinkande gruppsykologi som ständigt måste mer. Inte låta någon vara utan, lämna rummet, svika. De fürervänliga männen som roat krossar sina cognacskupor i huvudet på den misstänkte. Men också dessa värmande ögonblick när mänsklig tanke, även hos den mest luttrade Gestaporepresentant, kan vända och förstå sitt misstag. Känna hur stanken kommer inifrån. Det gör att Alone in Berlin på flera sätt landar i hoppfullhet och tillfredsställelse, trots det oundvikliga vad gäller det dåvarande samhällets syn på straff. Man kommer nära inpå människor, in i deras huvuden, man njuter av deras hemligheter och skakas av deras rädsla.
Jeder stirbt für sich allein, som den tyska orginaltiteln lyder, är en stor roman väl värd sina rekommendationer och sitt i dessa dagar pånyttfödda rykte. Den är enkelt uttryckt imponerande välskriven, skickligt sammanhållen och den bjuder sin läsare på alla de litteraturnivåer en klassiker bör omfånga.

Varför fortsatte riskera livet var en gåta

Det absurda, skriver Camus, skriver Lotass, uppstår i mötet mellan människans kallande rop och världens oförnuftiga tystnad. Med erfarenheten av det absurda blir vanan att handla som om saker och ting hade en mening plötsligt underkänd och tillvarons grundvalar skakas. Leandoer gissar att Volodine beskriver post-exotismen som: litterärt parallelluniversum där oneirismen och politiken är motorn i varje fiktion. Oneirism betyder helt enkelt drömtydning. Vill läsa ungersk litteratur från 1964. Lär mig att anamnes kommer från grekiskans hågkomst. Och sedan skriver Cărtărescu av Manns: I denna tillvaro finns sist och slutligen blott ett problem: hur skall man höja sig? Hur skall man nå ut? Hur skall man spränga puppan och bli fjäril? Tänkte Chuan Tzu så?

"We have given up thinking for ourselves..."

Inte många knopp gjorda på plats den här veckan. Men när det nu närmar sig ledighet läser jag vad jag vill, som Bernhard, eller den i paperback nyanlända Alone in Berlin från 1946. Hade tydligen ingen koll överhuvudtaget. Hans Fallada visade sig vara från bröderna Grimm, egentligen var det Rudolf Wilhelm Adolf Ditzen, född 1893. Historien i sig har sin bas i fallet Elise och Otto Hampel. En förlorad son och därefter börjar det dyka upp anonyma vykort runt om i staden, med starkt kritiska textrader, tyska folket, vakna! En förbisedd klassiker, som gjord för läsning om ledigheten.

"Alltså, om inte det är den ultimata våldt* av hygienfanatikerna, då vete tusan."

Om man skulle dela upp och kategoriskt sortera Helen, som är den famösa romanen Våtmarkers huvudperson, i olika prioriteringsfack skulle jag säga att materia är hennes grej. Verkligare än så blir inte livet för Helen. Det är i kroppen, i smärtan som hon finns till. I att kunna stoppa ner handen under täcket och känna efter hur det känns. I att be den attraktive manlige sjuksköterskan fotografera hennes rövhål (inte mitt ordval) så att hon själv kan se hur mycket de skurit bort av hennes vindruveklase-hemoroider och hur öppet såret faktiskt är under läkningen. Öppet är det, så mycket vet hon. Det får inte läka för fort. Hon får inte ha en oblodig stolgång för snart, för då går hennes geniala plan om att de separerade föräldrarna skall återförenas under sina besök på sjukhuset om intet. Det vore inte bra. Det här är chansen. Därför ser den handlingskraftiga Helen till att hemlighålla sina toalettbesök. När läkarna antyder hemgång ser hon även till att hålla såret brutalt öppet och skickas iväg till akutoperation. Det är svårt att med rättvisa återge Charlotte Roches romaninnehåll. Hur mycket jag än exemplifierar kan man inte begripa den nivå av äckel som skapas i det chockrosa textrummet. Det gör fysiskt ont att läsa. En ofrånkomlig identifikation, som den fysiska varelse läsaren ändå måste vara, med kroppslig smärta skapar illusionen av att faktiskt ha ont. Men det är inte bara det som händer, utöver äcklet finns mycket mer. Det finns ifrågasättande kritik, om än inte lika muskulös som förväntat. Av könsnormer, av fördomsfullhet, av kvinnlighet, renhet, prydhet, av begränsande sexualitet. Våtmarkers främsta förtjänst, och det som gör att den inte halkar och faller ner i konceptuellt chockerande, är dock dess skratt. Helen är väldigt roande. Hon fixar och sysslar, med sina kroppsvätskor och neurotiska vanor. Äter glatt sin insmugglade pizza samtidigt som hon undersöker sina bortopererade köttstycken som även de givits henne i hemlighet. Placerar sina använda blodiga bomullskorvar synliga i hissen, snuskar ut sina revir så tydligt det går. Lite en skitighetens Hemlige Arne. Kommenterar sina smarta planer, bannar sig själv när det klantar sig. Det resulterar i att man kommer på sig själv med att, hur otroligt det än kan låta, tycka om Helen, känna sympati med den störda tillvaro hon lever och skapar. I det avseendet skiljer sig Våtmarker från mycket annat äcklande, som i min erfarenhet oftast lämnar sin läsare rädd och vilsen, på något sätt utsatt för det vidriga som framskrivits. Ett sådant hot utgör aldrig Helen, hon låter mig blicka in i sin flippade tillvaro, skryter lite om den och drar vidare. Det som är rent är artificiellt, kanske osant. Det som är smutsigt, snuskigt, perverterat, otvättat, naturligt är verkligare. Därför bör man understryka det, tycks hon tänka.
Sammanlagt blir Våtmarker en tudelad upplevelse. Å ena sidan total provokation, smärtande fysikalitet och tabun som utmanas. Å andra sidan en annorlunda och enkel berättelse om en stark karaktär. Med det sista i åtanke är det lättare att förstå varför romanen inte mötts av endast jubelrop. För att vara det "avgrundsvrål" den kallats vrålar den som helhet rätt stillsamt. Om man tar sig an en så omsusad roman kanske man väntar sig mer, mer känsla, mer äckel, mer kritik? Men om man däremot gräver sig in i betydelsernas riktigt tunna skikt, funderar ett varv till på symboliseringar och estetisk representation av samtida riktningar blir Våtmarker på riktigt musklig och utmanande, på ett högst upplyftande sätt. Så till skillnad från många andra vill jag gärna rekommendera.

"Mycket övertygande, Helen. Bra gjort."

Snart, meddelade jag i september, ville jag läsa Feuchtgebiete i dess svenska chockrosa tappning. Icke. Men nu till slut befinner jag mig någonstans i mitten och är smärtsamt övertygad om att jag inte kommer att kunna lägga den ifrån mig förrän sista meningen lästs. Känslan av att sakna ord är slående. Med förvånad, nej chockerad uppsyn och ett osäkert leende på läpparna tar jag mig fram längs raderna. Jag har stött på andras kommentarer om att inte kunna läsa ut den, inte mäkta med Roches skoningslösa äckelorgier, och numera kan jag faktiskt förstå att somliga måste reagera så. När jag snabbt förklarar för en bekant vad romanen handlar om hör jag hur avigt det låter och anar i mottagaren oro, eller förakt. Hur förklarar man att det finns sådan här litteratur? Att den är relevant, att man väljer att lägga sin tid på den, att den till och med är bra? Vadå bra? Låt mig få återkomma därom. För närvarande är jag allt för upptagen av att smälta Roches utmaningar för att kunna tänka klart i frågan. Upptagen med att glömma allt hon lär, att försöka behålla aptiten och inte få konstiga föreställningar om människor jag möter.