vi har vinden, vågorna, gyttjan

Tar tacksamt emot ännu en uppgift att ge mig in i den arabiska poesin. Denna förunderliga textskatt. Detta rena, enkla, väldiga. Läser den fascinerande syriske poeten och dramatikern Muhammad Al-Maghuts Trampa på mitt hjärta.

Skuggan och middagshettan

Jordens alla åkrar
mot små läppar
historiens alla vägar
mot nakna fötter

Min älskade
de reser, vi väntar
de äger galgarna
vi äger nackarna
de äger pärlorna
vi äger fräknarna och vårtorna
de äger natten och dagen
vi är skinn och ben

Vi sår i middagshettan
de äter i skuggan
deras tänder är vita riskorn
våra är försummade buskage
deras bröst är silkeslena
våra är dammiga avrättningsplatser

Ändå är det vi som är kungar:
deras hem är dränkta av litterära verk
våra av höstlöv
de bär förrädares och tjuvars adresser i sina fickor
vi har åskans och flodernas
de har fönster
vi har vinden
de har skepp
vi har vågorna
de har ordnar
vi har gyttjan
de har murar och balkonger
vi har repen och dolkarna

Kom nu, min älskade
vi sover på gatan

Kan kalla verkligare rader

Det finns en enkelhet, en snudd på banalitet, i Faraj Bayrakdars dikter. Ett avskalat, personligt tilltal som tar sin läsare med sig till den, föreställer jag mig, sorgliga lilla rektangel av instängdhet som dikterna tillkommit i. Som diktaren fysiskt måste minnas även många år efter. Vad blir poesi när inga andra visuella intryck ges. Än rummet. Smutsen. Smärtan i form av spår på den egna kroppen. Kanske måste den bli tydlig och rak. Repetativ. Konkret. Kanske gör ofriheten att frågorna måste nå ut till sina egna kanter. Nästan närma sig ett slut. Måste kanske handla om liv och död. Om en så kallad Gud. Om den enda stund som är nu. Kanske måste då poesin handla om ett jag, som samtidigt måste vara ingen. Jag som i du och jag. Jag som i alla. Som i vad det är att ha en tanke. Att existera.

Jag gömmer mig
inuti dikten
och letar efter mig själv
utanför den
[...]

Det är underligt och skrämmande att läsa Bayrakdars verklighetsanknutna rader medan det som pågår i Syrien pågår. Jag tar en paus, kokar en kopp te, slår på nyheterna, demonstranter dödade av militära styrkor, fortsätter läsa.

men ibland händer det
att vi kollaborerar
Den bjuder in mig
till sin bädd
och jag besvarar inviten
Den klär av sig naken
och jag också
Då sveper den mig över sig
som ett täcke
och jag förblir naken.

När jag kommer på mig själv med att tycka bättre om de tidiga dikterna, de ur fångenskapen, är det med skam. Det kan inte vara så att poesin är bättre där. Nej. Inte på det sättet. Den säkrade poeten måste vara Mer Värd. Beslutet är redan fattat att återvända till denna skildrade isoleringscell. Som det ofta är med naken lyrik, om klassificeringen kan ursäktas. Då vill jag kunna belägga det värdet.

I ett fint efterord placerar Ola Larsmo Brev från isoleringscell 13 centralt i den så kallade fängelsediktningen och efterfrågar en utredande studie av denna tematiska linje. Tar upp Frödings ghazel som ytterligare exempel. Den inre och den yttre fångenskapen. I Bayrakdars samling finns båda och. Kanske är det så att en yttre alltid, mer eller mindre, drar med sig en inre. Det är svårt att föreställa sig något annat.

Jag tänker så här: läs den här diktsamlingen. Inte några vidare diktalyserande satser ovan, men än så länge, en stilla uppmaning. Inte minst för aktualiteten.

Kluster

Ägnar kvällen åt dokumentärt porträtt och syrisk poesi än en gång. Svårt att inte ha med den arabiska vårens löpande utveckling i tanken, hur den än rinner mig mellan fingrarna. Det går som kårar. Pulserar, pågår. Kalejdoskopiskt. Jag läser:
Om gudarna
verkligen var gudar
skulle de aldrig nöja sig
med en mindre offergåva
än en tyrann.

Ur ››Frånvarons speglar‹‹, Bayrakdar.

Orienten

Hur många gudar
har vi inte skrivit fram
läst
och dyrkat dem
När vi insåg att de liknade oss
dödade vi dem
för att sedan begråta dem.

1996, Saydnaya

Ur Brev från isoleringscell 13, Dikter.
Faraj Bayrakdar
Bokförlaget Tranan, 2011