Auto da Fé

En sådan dag, längtar mig vild efter mina böcker. Överblicken. Ryggarna. Högarna. En av våra gäster för närvarande läser Canettis förbländning och jag känner hur samma tankedjur som kryper inne i Herr Doktor Kiens ådror har tagit även mig i besittning. Hur mår de, mina böcker? Har någon vikts lite, skavt sig mot någon annan? Kan de andas?

Går som rädd runt del nummer ett av åtta men

fem Montalbanomysterier har svept förbi istället. Länge längesedan dylik frossa. Tänker, självfallet, beta av även de andra men de befinner sig i Europa för tillfället. Det har var varit underhållande och lättsmält. Snyggt, stundtals i överkant typiskt, men högst roande. Nivån skiftar dock något mellan böckerna. (Jag har i den mån det gick läst dem i utgivningsordning, men med vissa glapp emellan. De är fristående och det lilla man förlorar av karaktärsbeskrivning och tidigare händelser om man läser dem i oordning vävs kortfattat in utan att det blir tjatigt för den som redan vet.) Rounding the Mark och Excursions to Tindari är lysande. Intrikata, svåravslöjade historier där man som läsare absolut måste ha tanken med sig (inom ramen för enkelhetsläsning). Det är dessutom dessa två av de fem jag läst som tydligast låter vad jag gissar är Camilleris egna politiska funderingar komma med och förvaltas. The Snack Thief håller näst intill samma nivå, om än med en något mer förutsägbara utveckling. The Voice of the Violin får godkänt medan The scent of the night lutar svagt åt misslyckande. Den är stillastående och långrandig, med en tam liten historia mot slutet. Man kan läsa den, för att man till exempel tycker hemskt bra om Montalbano och vill veta mer om hur det går med Livia, François eller Mimìs giftermål, men man väljer någon annan om man kan.
Snart väntar förhoppningsvis Georges Simenon som kvällslektyr. Sålänge Buzzatti, Cărtărescu samt William Todd Schultz intressanta ”psychobiography” An Emergency in Slow Motion – The Inner Life of Diane Arbus.

Tänkelust (tankelust)

Funderar över kritiken och läser om Per Svensson. Tycker om spåren; allmänbildningen, läsningen av Berättelsen, konflikter eller upplevelser som driver, vidare, vidare. Tänker att självkänsla är hans viktigaste muskel, hans och andras. Den avslappning och den nonchalans som orädslan ger texten. Som i sig driver på i konflikt och upplevelse. Och att allt är berättelse. Som att sitta här om förmiddagen. Veta att grannarna på andra sidan muren firar någon slags högtid, även idag, och sitter i ring runt en man som är minst 180 år gammal. Han är helt täckt i vita kläder och pinglar i en liten klocka medan en dam från samma generation sjunger monotont. Framför dem ett hav av blommor och korgar med frukt. En yngre familjemedlem håller ett reklamskrikande paraply över dem mot solen. Berättelsen fortsätter, driver.

In i glashus

Stefan Helgessons essä om Pramoedya Ananta Toers Burukvartett (vars avslutande del utkommit) är läsvärd. Ställer vettiga frågor, belyser från givande håll. Hamnade nyligen i ett samtal om varför det är värt att ta sig igenom denna indonesiska digra förtäljning, trots att den emellanåt har brister som kan få en att tveka. Tycker det blir uppenbart längs den långa vägen. Den är viktig. Den är en tillgång, som bjuds oss tack vare översättning och utgivning. Helgessons argument om kollektiv produktion är bra att ha i minnet när språket gör en fundersam. Men läs. Öppna för de perspektiv den har möjlighet att ge.

Formfasthet

Som i förbifarten ägnade jag två kvällar åt Andrea Camilleris Rounding the mark (då det stundtals är omöjlighet att hålla ögonen öppna för just annat i dessa tropiska kvällstimmar). Högst njutbart. Försöker i tanken att ringa in vad det är han lyckas så väl med. Snabba, varma historier. Lokala, karaktärsburna aktualiteter. En yta utan ytlighet? Lättsamhet att inte irritera en (till skillnad från det enda tillfälle då jag stängde av tvversionen). Inte annat än korta stunder, då Ingrid och Montalbano måste göra uppdrag ihop och lustigheterna plötsligt går över i något shablonartat av manlig eller italiensk eller bara förlegad karaktär. Det är lätt glömt. Till exempel av att jag andra gånger skrattar högt åt formulering eller rapphet. Och maten! Som den tofu och tempegödda läsaren tycker lyser i neon ut ur beskrivningarna. Ah, ljuva förbifartsprosa emellanåt. Den enkelheten.

RIP.

Il deserto

Tungt regn, sen kväll, Charles Mingus Debut Recordings, starkt javanesiskt te och ett kapitel i Dino Buzzatis The Tartar Steppe. En hissnande historia. Som förmedlar precis eller gissningsvis något nära den känslan som höll i järngrepp sitt Europa åren före krigsutbrottet. Abstrakt. Hotande. Kårar. Samtidigt ett nästan Hesseskt filosoferande. I denna tystnad, i den mångåriga ickehändelsen, ett vingslag som bryter upp och rasar fram.
Jag är mycket fascinerad.

”Det blir morgon. Det är stilla och mycket varmt”

Återigen får gode vännen C stå för utgångspunkt. Om Styrons bok Sophies val skriver han; att den känns sympatisk, blygsam som litteratur, en ”trevlig” bok, mycket bra som underhållningslitteratur men inte särskilt estetiskt värdefull. I tecknet av måttfullhet och lättsamhet. Och så vidare. Det är intressant. Detta hur att beskriva alla de ”vanliga” böckerna. Som inte går till ens historia, inte nödvändigtvis sparas, troligen inte omläses. Att botanisera i upplevelsen av denna kanske ändå huvudmängd av böcker.
Så, Mot ljuset av Elin Boardy utspelar sig i sydostasiens Malaya ett par år efter krigsslutet. Karttecknaren Elly 24 år har rest dit tillsammans med systern Annie och hennes nyblivne make Laurids. Istället för smekmånad gör han sin läkarpraktik hos den något äldre läkaren Thomsen, tillika plantageägare. Med på resan, av oklar anledning, finns även Laurids ungdomsvän Niels, en rebell i sammanhanget, politiskt alldeles uppenbart, men även på fler sätt skall det visa sig. Större delen av tiden bor de på ett för tiden klassiskt resort. De dricker drinkar och socialiserar med engelsmännen. Vissa dagar fylls av exotiska små utflykter, andra slår de ihjäl genom att göra just ingenting. Elly tecknar. Hennes konstnärsdrömmar får extra fart och liv i miljön som omger henne. Handlingen, i all sin enkelhet, tätnar allteftersom. Landet befinner sig en turbulent tid och tryggheten är inte att ta för given.
Boardy skriver på ett sätt som berättar. Det är en slående behaglig prosa att följa. Dialogdriven. Korta stunder i dessa människors gemensamma vistelse gestaltas med mod att låta tiden emellan vara tyst. Så sakteliga vecklas historien fram, med Elly som central punkt och iakttagare. Det är personligt och skört, hela tiden nära Ellys unga och upptäckande känsloliv, samtidigt stiligt tillbakahållet och luftigt. Inre liv lyfts fram utan att det blir introvert. I motsats till C:s iakttagelser finner jag i alla fall en estetisk linje som har värde, i Boardys återkommande passager om kroppslighet och anatomi. Ellys kropp när hon springer genom djungeln. De två älskande männens kroppar. Elefantens kropp i dödsögonblicket. Starka, närvarande bilder som gör läsningen nästan taktil. Och sammantaget ger dessa återkommande fysiologiska passager en slags ton åt det övriga. En närvaro av något annat, en puls genom blodet. I korrespondens med Ellys ständiga tecknande.
I övrigt är det precis det där sympatiska, blygsamma, måttfulla, lättsamma. (Låt mig för tillfället slippa gå in på den minimala om än ytterst irriterande fadäs att författaren missbrukar beskrivningen av att någon rycker på axlarna, eller att alla gör det oupphörligen…) Mot ljuset tål mycket väl att läsas. Den underhåller och den tilltalar. Är trevlig i ordets betydelse utan citationstecken.

”Jag flyter som ett lik i en å”

Och i detta högtstående sällskap av den överväldigande ton som är Cărtărescus dagbok. Jag ägnar min dagliga lunchtimma. Med gatuhundar, tuppar, trimmade motorer, takfläkt och resten av stadens oljud runt mig som i ett töcken. Ändå är allt stilla. Så pass lyssnar jag. Så pass hörs tonen tydligt igenom. Jag känner mig långsamt fram, mening för mening, för att inget skall gå förlorat.
”Boken är ett monster med vilket jag formar ett underligt cerebralt timglas: ju mer jag klär av mig i den, desto mer fylls jag och töms det.”

Analog

Så är undertecknad på plats i sydostasien och ämnar så vara fram till mitten av sommaren. Nätbaserade kulturreflektioner utan nät är inte en alldeles enkel nöt, men vi ser vad det lider, hur rimliga wifi-caféer det går att finna, hur vacklande el och övrigt på sikt egentligen är. Det som huvudsakligen istället upptar mig är den underliga stillhet som infinner sig i nätlösheten. Inte tillstymmelse till tidigare reflexer av att bara kolla något snabbt, innan stänga ner datorn för dagen. Inte visste jag att jag hade haft det kliet i fingrarna. Inte.
Men böcker har jag, så det räcker och förmodligen blir över. Väl packad och på väg insåg jag dock att det endast var allvarligt material av manliga fabbros. Mitt i flygplatsstressen tömde jag således myntfacket och slet med mig Elin Boardys Mot ljuset som jag med stor behållning ägnat de första kvällarna åt. Missade trots uppmärksamheten hennes Allt som återstår. Men att landa i den 33-gradiga hettan, med allt vad det innebär vad gäller matthet och tankesus, och ha Boardys enkla roman om en resa till Malaya i mitten av fyrtiotalet var av godo. Låt mig återkomma snart om varför.

Spänning

Om jag hade haft lite mer lättmedburna redskap hade jag dessa dagar kunnat frekventblogga om hur jag hastar runt och sorterar och packar och fejar och undrar vad man tar med som läsning under sitt halvår med sin femtonmånaders i tropikerna. De där små små förbidansande stunderna av ro, vad tillåter de? Jag vet det med säkerhet, någon borde stoppa mig. Men jag blir dramatisk och upprymd, känslan av att nu, nu, och lägger vördnadsfullt ner Marcels åtta volymer i en av väskorna. Mellan vätskeersättning och smärtstillande salva ligger pocketböckerna och ser malplacerade ut. Utan vetskap om hur nätrelationen kommer att se ut framöver hoppas jag kunna återkomma väl på plats i värld av värme och Swann...

overlays

Vi fick en julhälsning från Printed Matter.

"For you,
I am wretched as like visible as as
lightning, a tutor, I am a whore, visible as ...
like a virgin, a trick, I am visible as ...
visible as like a tutor, a gift.

For you, as become a tutor, sublime,

For you, I am become thunder,
For you, moonlight, I am a whore, a gift.

[...]

Paul Chan?"

Senare läste jag: Paul Chan by Nell McClister.

Total

Glömmer boken, den Isherwoodska, när jag sover borta i natt och vad gör man. När man inte njuter av bokens smygande nära och vad det verkar enastående personporträtt. Letar i hyllor och tänker att de sista intervjuer med Bolaño möjligen kan få studeras en stund men somnar gör man nog inte därav och kanske därefter istället italienskt rött och en stund framför den där filmen om Bob Hund som tar en tillbaka åratal och kanske får en att tänka att handen kan vibrera om man lägger den intill en sådan hjärnas textskrivande. Så får det bli...

Pur

Får en känsla av något betydligt mer veritabelt än den "akademiska" bokhandel jag olönad genomsökte under dagens stadsbesök.

Åter träff

Storvulna planer om att åstadkomma recenserande under kvällen gick om intet när jag istället tog mig runt, hittade och påmindes om kulturhändelserna bland allt annat i det något svävande nät vi omges av. Tänk. Vad det finns. Känner jag yrvaket. Bara en sådan enkelhet som den trogna Radioteatern. Arkiv. Bilder av våld. Skuggor.

(Men också, hur illa ställt det är med min förmåga att finna lyssningsmöjlighet på Noréns drama alternativt samma teaters handhavande av dito möjlighet. Gärna tips om finnes.)

Raymond Pettibon (1991)

[...] but of otherness.

Väl tillbaka i Sverige för en tid kan jag inte annat än lugna sinnet i öns vinterstormar med Isherwoods Goodbye to Berlin. Och dansk-svensk tv-deckare när nu möjligheten finns.

Fact

Jag hade tänkt skriva en rad om Alice Munro, som jag har försökt greppa de senaste dagarna. Men så bestämde jag mig för att vänta, lite till. Istället The Umbrella Man!

Town of the Exhumation

Old mother fingers coming down through the dark.
To rip me out my little dry soul my.
Little white grin that meets.
At the back.

Ur Plainwater, Anne Carson

(Och lyckan i att ens man kilar in på bokhandeln för att hämta upp en beställd bok och kommer ut med två och säger att han köpt en deckare också, att han kände för att läsa någon lättsmält deckare, och att tänka att vad fin den ser ut för att vara en deckare, nästan som poesi och det måste nog vara en klassikerutgåva bara för att när man kommer hem och packar upp väskan se att man blivit förd bakom ljus och i handen ligger utöver den beställda faktiskt Anne Carsons Plainwater och inte alls något lättsmält om än omåttligt spännande och att sedan sitta och fingra på den hela helgen som om den levde lite och lyckan i att bli så upprymd över spontana bokgåvor.)

Still

Daniel Richter
Still
(2002)
CFA 10001Nacht

Anknyt

Och annars då? Funderar över det där med den litterära friheten. Att skriva sig fri. Att gå igenom allt, allt genom pennan och därefter vara utanför det litterära uttrycket. Är det att få eller kunna skriva vad som helst? Att få eller kunna skriva utanför identitet och ego? Utanför varat? Det går väl inte? Låter snarast buddhistiskt. Men hur menar han då, den gode Knausgård? Och sedan når mig, från denna repeterande momentana mediala fix, nyheten om att han inte skall skriva mer. Alls. Är det det som blir litterär frihet? Och så funderar jag på skillnaden i att flyta eller följa impulsen av att simma uppströms i sin jakt på det lyckliga, på Wintersons tankespår. Och egentligen varför jag inte beställde Carlos Fuentes Destiny and Desire när jag var på Saint George's i helgen.

Tvättar händerna och fortsätter som om inget hade hänt.

Har under två dagar ägnat jobbtid åt att galenläsa (det vill säga fort, argt, tvångsmässigt, knivskarpt för att få klarhet i om det verkligen är så här boken ter sig och så vidare i samma anda) en bok som får mig att svaja sorgset och osäkert inför tanken på den svenska utgivningen. Fundera över vad som säljer. Hur mycket detaljer som kan skrivas in i litteraturen och eventuellt avge sponsring på det ena eller andra sättet. Att idén om sk. kiosklitteratur har upprättat helt andra gränser än tidigare. Att schabloner och repetitiva skandalämnen kan paketeras på ett sätt som gör att någon som aldrig läst annat kan komma att tro att det här är bra. Bra? Snärtigt, pitchat, skrytsamt och lismande möjligen. Förljuget, förbannat dumt, fördomsfullt och förrädiskt må bra-betonat lika möjligen. Som sig bör tänker jag inte avslöja vad det handlar om. Jag tänker istället anstränga mig å mitt yttersta att tänka och skriva objektivt och sansat om patrasket. Nu har jag rensat skalluften här.

Postering, utröna

I Den gröne riddaren av Yang Mu (Tranan) läser jag kanske om allt, allt man kan behöva läsa om. Jag vet inte ännu. Är fortfarande upptagen av att bara befinna mig i dikterna. De försätter mig i ett tillstånd av underligt lugn. Långsamt sträcker sig handen efter kaffekoppen. Långsamt ställer den tillbaka den. Bläddrar. Stannar. 1963 skriver han i "Lönnens känsla":

Kvinnor i gröna kappor och röda blusar
leende kinder fläktade av aftonsolens glans
och en spetsig pagod av vitaste elfenben
som höjer sig mot kvällsmolnen, fängslande mängder
av svårgripbara idéer om tiden

Weeks

"fann"

igen, Dieter Roth.

"We are never real historians, but always poets, and our emotion is perhaps nothing but an expression of the poetry that is lost."

Gaston Bachelard

exaltation

Ber om ursäkt för plötslig och oanmäld tystnad. Diverse sjukdomar och förflyttningar har hamnat i vägen. Nu befinner jag mig ett par veckor i ett svenskt hem så generöst till bredden fyllt av konstböcker att man häpnar. Jag skall vältra mig och ägna mig. Helhjärtat.

Varm

Med det timmarslånga leendet längst fram tänker jag att inte blanda ut i ord just idag. Det kan vänta. Kan bara inte sluta tänka på den värme som troligen fladdrade till i poetens mage när han hörde vem som väntade i luren. Fine poeten.

"I mörkret före gryningen beskriver ljuden runt omkring den scen som är i vardande."

Väcker liv i av ren respekt slumrande McCarthyläsning och är lika påverkad, tagen. Inväntar senare delen av veckan med bland andra honom i tankarna.

Språklig kavitet

Är för övrigt nöjd med en språkperson på stol nummer 6. Språktoner och modern kunskap. En ganska tvär kontrast till Trotzigs bruk tänker jag först, men är det egentligen sant? Visserligen sysslade hon med ett språkförädlande, ett djupgrävande i materialitetens nästan bottenlösa geografier, ett om inte gammalt så gammaldags och våldsamt genomträngande språköga på samma gång. Men visst var hon allra mest lyhörd för språkets luckor och hålrum, visst var hon som få förmögen att finna inneboende skatter och putsa dem till bländning. Där saknas ersättning.