Du har talat om detta skrivna som litteratur. Det stämmer.

I Sammetsvatten finns, ungefär i mitten, novellen Stenbrottet. En lekande, underlig novell om ett författarsällskap, en litterär sekt, som håller en skrivarverkstad på ett berg trettiofyra kilometer nordost om centrala Melbourne och där berättaren deltar. En skog av utmärglade eukalyptusträd växer överallt runt. Som ett hårt stryptag kring författarnas halsar eller som ett befriande konsekvent regelverk har de sin Waldometodik. Inga samtal, ingen respons, och om så mycket som en blick utbyts följer sträng varning. Händer det igen kan de andra deltagarna höra ett oanmält ljud av en bil som startar och kör iväg med den diskvalificerade förbrytaren. Hårdare än ett trappistkloster. Den enda form av kommunikation tillåten är den som går genom skönlitteratur. Koden är litterär. Inga deltagare känner varandra sedan innan och samtliga vistas på berget noggrant insvepta i pseudonymiska slöjor. Snudda aldrig vid en främmande arm. Ingen får höra dig sucka. Om så sker skall det anges och vederbörande måste omedelbart författa om en uppdiktad suckare och dennes suck. Skriva sig ren från den verkliga händelsen. Som, i likhet med allt annat skrivet sedan ett dygn tillbaka, läses av de övriga deltagarna följande morgon. Gerald Murnane fortsätter sitt kartläggande, sitt avskalade till synes ordinära trickande i närmare trettio sidor och jag blir allt mer fascinerad utefter vägen. Var är den plattfrom från vilken jag betraktar denna påhittade bild? Var i består det påhittade? Invånarna i "The House of Fiction". Vem är författaren författaren skriver om och till vem skriver han sin eventuella berättelse? Efter ett antal alternativa avslutningar tillkännager rösten som för pennan att all den litteratur denne har skrivit i stenhuset är ett kodat meddelande till en viss kvinna. Som finns i en föreställningen om en värld och där pronomentet "jag" står för en sorts man. Det är vackert och precist, lagom, genomtänkt och förvirrande. Jag stänger boken och tänker på påståendet att varje författare skriver från en ö alldeles utanför fastlandets imaginära början.

Tillönskan

Aftonen är lugn och vilsam. Någon annan sköter matlagningen. Efter det att jag klarat av kafferostningen är jag förpassad till soffhörnan intill granen. Högst trivsamt. Läser ett par rader. Funderar på Proust och Murnane, utmärkt tankesällskap en stilla dag.

Önskar Er Alla en God Jul och hoppas att Ni får många hårda, rektangulära klappar.

Gacela of the Dark Death

 I want to sleep the sleep of the apples,
I want to get far away from the busyness of the cemeteries.
I want to sleep the sleep of that child
who longed to cut his heart open far out at sea.

  I don't want them to tell me again how the corpse keeps all its blood,
how the decaying mouth goes on begging for water.
I'd rather not hear about the torture sessions the grass arranges for
nor about how the moon does all its work before dawn
with its snakelike nose.

  I want to sleep for half a second,
a second, a minute, a century,
but I want everyone to know that I am still alive,
that I have a golden manger inside my lips,
that I am the little friend of the west wind,
that I am the elephantine shadow of my own tears.

  When it's dawn just throw some sort of cloth over me
because I know dawn will toss fistfuls of ants at me,
and pour a little hard water over my shoes
so that the scorpion claws of the dawn will slip off.

  Because I want to sleep the sleep of the apples,
and learn a mournful song that will clean all earth away from me,
because I want to live with that shadowy child
who longed to cut his heart open far out at sea.

Gacela of the Dark Death
Federico García Lorca
Översättning: Robert Bly

International and historical context

Hos Tchoupitoulas fann jag en mycket tilltalande länk jag inte vill att någon skall missa. Därför gör jag en re-länk även här och kan till exempel tipsa om artiklarna om Robert Walser, Louis-Ferdinand Céline, Georges Perec och Kathy Acker. Eller så kan man bara fritt halka runt och finna sina egna. Precis när jag behövde en litterär injektion alltså Context. Stort tack till C.

Människan skapar orden, orden skapar människan

Rubriken ovan kan, om den hade fått stå på en enda rad, skapa en bild som kan förefalla symmetrisk. Slutet är början är slutet. Timglasspeglad, vändbar, som om fraserna möter varandra ansikte mot ansikte. Därför passar rubriken väl till ett inlägg om en nyläst bok. Visserligen är jag upprörd över mitt eget klanteri vad gäller språklig korrekthet, eller över ett grovmaskigt redaktionellt filter säger somliga, men jag vill ändå länka till ett par rader jag skrev om Han Shaogongs roman Maqiao häromdagen. Den är nämligen en bok ur höstens utgivning som man inte skall förbigå och därtill en hård klapp av högsta nivå. Man småskrattar och njuter läsningen igenom, över dess rikedom och lätthet och över Shaogongs språkliga makramé. Romanen sätter också igång tankar kring formens förmåga att på de mest sinnerika sätt leta sig in i innehållet och utmana förståelsen.

Recept läsro?

Finner det bekymmersamt och svårt att mitt bland dagar av högt tempo finna ro när ro erbjuds. Behöver landa i en text och ta mig igenom den på ett värdigt sätt. Läsa boken så som boken förtjänar och rådlös undrar jag hur man gör. När man etablerat ett snabbläsande, ett styckesläsande, beredd på avbrott när som helst. Rastlöshetens verkan och jag ser mig plötsligt läsa samma rad igen och igen. Mekaniskt intag där man ser orden men där ens läsande överblick är smärtande kort. Tuggar sig fram genom texten med kallt, orörligt sinne. Glömmer det man precis har läst. Kliver upp ur läshörnan, fyller på mer te i koppen. Sätter sig igen, läser partiet en gång till. Ibland kan högläsning fungera. Eftersom orden måste uttalas kan de inte springas över av en uppvarvad blick, ett efter ett tar man sig fram genom dem. Men det är inte alla gånger det hjälper heller. Man kan till exempel få för sig att resa sig upp och gå fram till datorn och skriva ett par rader, som dessa rader, om problematiken och än en gång har man låtit sig slås ner av det motstånd textsidan kan skapa i frustrerande stunder. Nu gör jag ännu ett försök.

Poetiskt ögonblick, poetiskt långsamt

Jag sitter här och andas
mig närmare graven
in - lite närmare
ut - lite närmare
in - lite närmare

Därute faller snön.

Jag vill inte bli äldre nu!
Jag vill inte...

Därute faller snön,
så där riktigt poetiskt långsamt.

Hjälper det om jag andas långsammare?

Nu börjar det blåsa.

Fönstret slår igen
som ett kistlock.

Ur Gnag, Ute skiner solen, 1965
Sonja Åkesson

Pornograficitet och bristfälliga böckers upplyftande inverkan

En dag av varierande läsning. Förmiddagen ägnades åt den nyligen utkomna Bara för dig - Pornografi, konsumtion, berättande (Vertigo Akademiska 001) av Magnus Ullén. Utifrån ett litteraturvetenskapligt perspektiv tar sig författaren an den ständigt aktuella frågan om pornografi och väljer att låta betraktarens läsning avgöra vad som hamnar inom klassificeringen och vad som hamnar utanför. Gränsen är inte alltid helt klar skall det visa sig. Och hur är det med den "socialt sanktionerade formen av onani", med konsumtionen, reklamen och dokusåporna? Genomtänkt och krasst kritiskt så här långt och jag ser fram emot att läsa vidare om fenomenet så vardagligt förekommande men ändå så perifert diskuterat.
Härefter har jag, under uppdrag, påbörjat en av alla dessa evinnerliga halvbiografiska böcker om svikna barn, klandervärda uppväxtförhållanden och våldsamma minnen... Som i en bubbla sitter jag utanför boken och tittar ner i den och undrar matt hur det någonsin skulle kunna gå att ta detta på allvar. Sedan skäms jag ett ögonblick. Tänker att det finns många som har det svårt och att den här typen av böcker kan vara viktiga och att det är bra att även unga tjejer som är genrens mest trogna målgrupp läser trots allt och vem är egentligen jag att sitta här och vara fördömande. Tror inte att jag helt övertygar mig själv. Sedan tänker jag ännu en gång att det är bra med olika böcker, olika former av litteratur och olika inriktningar. Och att det är lärorikt och (vansinnigt) utmanande att försöka göra en bedömning av något som man är rejält fördomsfull inför. Det kräver egentligen mer, eller iallafall mer koncentration. Nöjd konstaterar jag att jag får tycka illa om den här boken. Det är privat.
Aftonens återstående timmar är det jag och Murnane. Har helt enkelt gjort mig förtjänt av hans sinnerika, lakoniska upprepningar. Av väl valda ord. Av litterär njutning.

Survival of the fittest

Som läsare med vilja till försäkran om att så få som möjligt av det gångna årets litterära godbitar går en förbi kan man i dessa tider luta sig mot diverse tidningars boklistor. Två något otippade dylika översikter jag brukar se till att inte missa är de i The Economist och Financial Times. Det rör sig om många Nonfiction i businessklassen och vad gäller Fiction är det flera förutsägbara tidigare prisvinnare, men därutöver finner man ett par inbjudande titlar att begrunda. Eventuellt någon passande julklapp?

"Tiden förstör allt"

Nu är det 63 timmar sedan jag såg Gaspar Noés film Irréversible från 2002. Inte hjälper det. Att timmarna går och växer i antal. Blundar jag, håller den fortfarande sitt grepp om mig, visar sig, fortgår. Och jag funderar över gränsen mellan konstfullhet och dess motsats, vad den motsatsen nu är. Bildens stroboskopiska puls, sirenlarmande slingor. Den beryktade nästan 10 minuter långa scenen i tunneln. Brandsläckaren. Hur våldet, då det lämnar underhållningens konventionella ramar plötsligt, överrumplande, syns. Genomlevs. Hur man mekaniskt flyttar blicken bort från skärmen, tittar rakt ut i luften, inte längre klarar. Hör ljuden fortsätta. Hur det vidrigas innebörd växer med filmens omvända kronologi, vetskapen om förstadier, karaktärernas verklighet, i ögonblicket. Jag läser diverse bedömanden och åsikterna går som väntat brett isär. Man kan älska eller hata denna film, vilja den eller inte. Någon skriver att Noé enbart vill chockera och provocera, ett påstående så gott som tomt om man inte vill ta det ett steg till och fråga i vilket syfte. Jag tror inte att det är det enda regissören vill. Att avskriva det fiktiva våldet som så endimensionellt ger inga tillfredsställande svar.

Rekommendationen måste vara med reservation. Irréversible är i mitt tycke en enastående film, genialt genomförd och med en medvetenhet om uttryckets kapacitet man sällan skådar. Stort. Men man måste i övervägandet av att se den minnas att varningstexterna, den här gången, angränsar underdrift. Scenerna är inte mycket starka för känsliga personer. De brinner, våldet växer in i dig.

practice of working in different media at each stage

Empire

Film still, 2002

Paul Sietsema

Matthew Marks Gallery

Vill någon veta mer om rädsla?

Så sakteliga har jag börjat fundera på julklappar. Utan att på något sätt anlägga en kritisk ton eller förespråka något slags snobbigt läsetvång till alla och envar kan jag inte låta bli att fantisera kring vilka böcker det skulle bli om det var så att alla klappar skulle vara av just det slaget. Efter en stund anar jag även en viss lutning åt drömmande om vilka böcker jag önskat få igen eller till och med vilka jag vill få tid att läsa. Alltså en högst godtycklig urvalsprincip, en önskedröm, en vattning i munnen. Hur som helst föll min blick på en bok om att vara rädd; Flytande rädsla (Daidalos, 2006) av den i mina ögon ständigt lika aktuella sociologen Zygmunt Bauman. Modernitetens ambivalenser i en tid så ledsamt präglad av rädsla. Ämnets kärna består inte i de farhågor som naturen eller andra människor väcker, utan i den grå, namnlösa zon belägen däremellan. Varken eller och både och. Hur rädsla är som mest fruktansvärd när den är diffus, splittrad, oklar, oförankrad och fritt flytande. Känslan av hjälplöshet inför den osäkra faran. Otäckt aktuella resonemang om våra moderna sociala strukturer och hur de påverkar oss. Och då undrar jag, vem kan man ge dylika rader till? Eller måste det vara mer njutningsfulla och vänliga tankegångar i julklappspappret? Det tycker inte jag. En klurig person som inte har något emot att fundera en stund på ondska och fasa blir en utmärkt mottagare. Kanske kan det föra personen i fråga tillbaka till tidigare läsvärda titlar som Postmodern etik eller Döden och odödligheten i det moderna samhället. Pretentiöst eller intressant, mottagaren får själv välja.

ett antal viktiga skärningspunkter, och samtidigt yttersta gränser, för vad vi kallar litteratur:

I väntan på inledning av läsning av Marquis de Sades efterlängtade Juliette, som nyligen givits ut av Vertigo, kan jag tacksamt konstatera att ämnet de Sade äntligen bjudits in i debatten, igen. Planerar även att inom kort ta mig an nyfunna Kvinnan hos de Sade av Angela Carter. Förväntningarna är dubbelt höga och utan minsta oro för besvikelse. I Tidningen Kulturen har Johannes Flink skrivit en givande introduktion till vår de Sade-fascination. Argumenten är många och övertygande.

Tagning; mise en abyme

Visserligen helt ryckt ur sitt sammanhang men ändå klart som vatten:
"Varje moln rymmer således ett moln som rymmer ett moln. Och varje bild är [mer än] en bild som är [mer än] en bild. Varje bild av ett moln rymmer en bild av ett moln, och varje molnig bild rymmer en molnig bild. Självfallet. O. Ja. Sisyfos. Och i likhet med tubkikaren med vilken vi bevittnar hur dennes evighetsarbete ständigt stäcks består av led där varje nytt segment är lite mindre till omfång och längd än det förra, tillåter denna dubblering - och dubblering av en dubblering - blicken att sträcka sig längre, tanken att ströva avlägsnare. Vandrande. Vandrande därborta.

Ur Den grå boken, 1994, Aris Fioretos.

How do I stop? How do I stop? How do I stop? How do I stop?

Under eftermiddagen har jag börjat fingra på den till mitt hem nyanlända samlingen med Sarah Kanes dramatik. Väl igenom det introducerande förordet av David Greig och halva Blasted från 1995 är boken svår att lägga ifrån sig. Sarah Kane har pockat på min uppmärksamhet från flera håll under flera år och nu äntligen får jag en chans att läsa henne. Det finns mycket att säga om företeelsen att läsa dramatik, den oförverkligade dramatiska texten, men i denna stund är det just textens innehåll jag vill åt, hennes ämnen. Man ser en utveckling mot det mer och mer uppbrutna, ickenarrativa, i hennes sammanlagt fem pjäser och jag följer spåret. En kronologisk läsning fram till den postumt publicerade 4.48 Psychosis. Kanes sista pjäs ger inga instruktioner om antal skådespelare som texten rymmer. Jaget är upplöst och orden rör sig fritt, gränslöst. Anar man en doktor och en patient? Eller är den dominerande rösten en annan auktoritet? Patientens olika röster? Beröringspunkterna med verkligheten är uppenbara och Greig menar att man i texten kan se en medvetenhet om den postuma publiceringen. Sarah Kane tog sitt liv i februari 1999, strax efter det att pjäsen var färdigskriven.