måndagen den 5:e november 2012

"Du tror att ingen ser dig nu"

Med nyfikenhet, förväntan och växande välvilja har jag, som insomningslektyr (vedervärdigt ord, men för första gången är den där insomnian i mig tidvis övervunnen och jag tappar gladeligen ner boken i famnen som tecken på att det skall släckas) för närvarande Håkan Bravingers Bära bud från 2008. Har fått den rekommenderad från flera håll. Men vet i princip inget om den. Så långt kommen är jag att jag kommit att beundra dess språk. Ytterligare får vi se.

söndagen den 4:e november 2012

"Försök till utbrytning"

Hur jag älskar... att återigen kunna ta del av "den talande kanalen" P1. Det är otroligt. Alltså stundtals rörande, hur bra det är. Som efter nattat barn och en timma arbete och ordna lite sen mat medan hänga kvällstvätten och där, då, sänder Radioteatern ett Suzanne Osten-porträtt av Inge Waern. Med samtal och minnen och kunskap och fingrar som sträcker sig ut ut i alla vinklar och vrår av konsten och sammanhangen. Jag levandegörs omedelbart och absolut.

torsdagen den 18:e oktober 2012

Glömda lilla blogg

Du är inte glömd. Du står bara lite längre ner på listan fortfarande. Läsaren, som är sagd att sköta om dig, ägnar timmarna åt jobböcker och jobbsaker. Det är också trevligt tycker hon. Om än med längtansfulla blickar hitåt, åt mer stilla läsande. Sinom tid.

torsdagen den 11:e oktober 2012

Ja. Dagen.

Jag tänker desto mer än jag skriver. Här. Särskilt mycket idag. Ingen dag på året gör mig mer exalterad. Det bara är så. Har som vanligt favoriter och även namn jag inte vill höra klockan 13. Men oavsett känns de svenska nobelnerverna hela vägen hit ner. Hur hela etablissemanget väntar och förbereder. Strålande.

(Just det, monopoljävlarna har gett oss en ny tid för installation, så kanske kan jag höra Peter live lagom till nästa år...)

torsdagen den 4:e oktober 2012

"Clowner i rött, vitt och gult,

med de traditionella färgfläckarna i ansiktet, rullade över sågspånet som de legat i en stor modersbuk där det ännu fanns plats att leka. En svart häst i skälvande stegring, med bakbenen i rädsla för de lyfta framhovarna och det vackra bandprydda huvudet nedåtsträckt mot dressörens piska, dansade långsamt runt, det ryckte i frambenen vid pisksmällarna. Små hundar löpte runt och försökte likna hästar, så kom elefanterna in."

ur Nattens skogar
Djuna Barnes

måndagen den 1:e oktober 2012

Moment

Denna följetong i det analogas tecken. Överbelastat monopolföretag säger att vi inte var anträffbara för installation så de åkte hem och firade helg istället. Så satt vi ändå här, och väntade. Nog ordat. Men det finns tekniska orsaker till skral uppdatering och jag tänker att man kan le åt det hela och läsa helgens Financial Times och Tyler Brûlés krönika över denna vår sanslösa frånvaro, att vi är så upptagna av att medialt registrera, dokumentera, sukta efter likes, att vi helt och hållet är någon annanstans än där och då det vi försöker fånga. Slående. Men jag är långsam. Bläddrande. Ett tag till. Kanske skall tacka tyska telekaoset istället. För att jag får sitta på sofflocket och lite på skoj läsa högt ur de Beauvoirs Le Deuxième Sexe för min lilla tvååring och höra henne med utbildning i rösten säga: Nej, inte bok barn mamma.

fredagen den 28:e september 2012

Drömde

att jag var på bokmässan i natt. Önske eller Mar vet jag inte. Gick omkring där. Det faktum att jag var helt ensam tillräknas det positiva. Den botaniken. 
(Och imorgon är det sagt, kommer de buffliga installörerna, de tyska, på en lördag, och ger oss vårt stabila riktiga nät, hoppas vi.) 

tisdagen den 18:e september 2012

Mindre

Såg intervjun med Jeanette Winterson (Babel) två gånger i rad. Skall kanske se den igen. Fast kort och trallig. Men samlade inspirerande meningar.

Tycker att "Om det var krig i Norden" verkar sinnrik.

Och gläds åt initiativet CONST. Literary (p)review, åt en sådan förväntan och nykomlighet på himlen.

fredagen den 14:e september 2012

torsdagen den 13:e september 2012

Andra sidan av

Funderar - börjar långsamt hitta tillbaka till den sysslan - över effekten av att läsa böcker riktigt långsamt och utsträckt. En eller med lite tur ett par sidor varje kväll. Hoppas minnas dagen efter. Hinna lägga dit ett märke för att veta vart man är. Inte nödvändigtvis bara negativ verkan. Nu har jag snart läst ut The Dinner. Det är visserligen en psykologiskt krypande, suggestiv skildring ändå, men min känsla är att jag lyckats dra ut på och förhöja den spänningen tack vare min stressade knapptläsande månad. Det är egentligen en bok man läser på ett dygn. Den har den ådran. Men nu har jag byggt och byggt och byggt och upplösningen pulserar på nattduksbordet. Sedan skall jag rekommendera den. 

Har även inte kunnat låta bli att registrera morgonens ohanterbara information om vad somliga beställer till sin dator från långt borta. Tänker absolut osökt på Dennis Coopers i teorin lika ohanterbara skildring av liknande ämne The Sluts. Vill läsa om den. Oavsett. Vill igen försöka hantera dess sprängkraft.

onsdagen den 12:e september 2012

tisdagen den 11:e september 2012

Hade tänkt skriva ungefär men det var då förbannat men formulerar istället något åt Yes!

För nu är jag här. Med lunchstunden och det djupt gröna tet. Berlin bjuder närmare trettio och genom öppna balkongdörrar hör jag hur folk gottar sig i fortfarande bara lätta sommarkläder och planer om sena kvällar. Det är fint. Hade tänkt skriva också att nu finns inga bokkartonger kvar men det finns det, i förrådet, omstrukturerade, i väntan på dom, slänga, gömma undan, ge. Slänga skälver som ord. Det skär att slänga böcker. Sicken tur då (ja, min dotter influerar med Lindgren-ord) att det bor en synnerligen energisk konstnärsdam på min gård som skrek av fasa och genast räddade allt i pappersväg vi hystade till några hon kände som ville ha. Fint. Hörs!

måndagen den 13:e augusti 2012

Still


Ett bokskåp är fyllt, och bokhyllor är troligen snart på ingång. Sommaren pågår och jag har äntligen en dag full av antydd höstpepp. Skriver listor. Ringer myndigheter. Försöker få till planer. Gör. Fram tills nu har det annars varit, utöver evinnerliga kartonghögar, mycket poesiläsning och skrivande. En del intressanta bekantskaper och nyförvärv värda att återvända till. Sedan åkte jag på semester med Spill i väskan. Trevlig läsning, såklart kanske, och tidvis imponerande välskrivet. Men har fortfarande inte helt en klar uppfattning om hur det höll sig mot slutet. Spillandet. Välskrivandet. Och så stod jag boklös och famlande ett par kvällar (underliga känsla) enda tills någon läste ut Herman Kochs The Dinner och sträckte över den till min tur med förhoppning om gemensam diskussion snarast utläst. Alltid lovande när en bok anses vara något för en, den här kommer du gilla. Nu; ett par dagar till av ö-liv. Kvällsbad och måsar som för väsen. Sensommarblomdoft och nakna barn. Sedan återvändande. Hösten är ljuvt öppen, men i min tanke ämnar jag dricka alldeles för mycket kaffe och fastna i lätt bortglömda teorisidor till långt in på kvällen.

tisdagen den 17:e juli 2012

Text, tanke, kaffe.

Dagar rusar och fylls. Jhumpa Lahiris två inledande noveller ger välbehag och imponerar storligen i sin närvaro. Detaljer och förbigåenden som ger litterär sanning, lyhördhet, glans. Och öden. Sakteliga finner jag min plats igen i tyska storstaden och funderar över parallellerna mellan verklighet och fiktion. Sitter ännu en morgon under de stora träden med kaffe och hälsar artigt på de andra stamkunderna och vet ingenting om vilka de är eller hur deras mönster ser ut. Men där, då, känner vi varandra. Där är en händelse. Sådant fångar Lahiri. 
I korta stunder äntrar jag även Gunnars D Hanssons Var slutar texten? från Autor. Vackert att åter ta del av litteraturspörsmål. Läser högt om Shakespeares Starar för var man som går förbi.

tisdagen den 10:e juli 2012

Otung tyngd

Gå sönder, gå hel leds av en huvudperson, en berättare, delad i två. Det är Lena, Frejas tvillingsyster, under perioden då hon tagit Frejas spädbarn. Och det är Lena (minns jag rätt kallad Anna?) i en senare skepnad, gift och tvåbarnsmor. Två olika sätt att leva som psykiskt sjuk. Kanske kan man kalla det att leva I det och att leva Med det. Den första Lena hålls så hårt av sjukdom att hon vet sig göra rätt när hon tar "sitt" barn och vårdar det tills det svälter ihjäl. Den andra Lena lever i en skapad lagom värld, som hon någonstans föraktar men gjort sig beroende av, ända tills något verkligare dyker upp och hon skrämd ger sig av. Dessa besläktade världar frammålas parallellt genom boken, på ett personligt, känslofyllt och relativt naket språk. Nära sjukdom, nära bristning. Men samtidigt problematiskt distanserat. Spontant tänker jag att det här en historia som hade behövt följa med in i sjukdom i berättandet om det skulle ha fungerat helt ut. Att utifrånperspektiv som söker etablera innifrånkänsla skulle kunna bära sådan tyngd som bokens ämne egentligen består av är inte givet på något sätt.
Jag kan inte annat än att tänka på Magnus Dahlström och tidigare nämnda Marie Norin. Där läsningen eller läsningen av språket går i takt med historien. Samma obehag etablerar sig i läsaren. Samma verkliga förvirring. Synd också att man kan tycka sig ana en beskrivning av Det Andra i vissa stycken av boken. Ett nästan gå in där och verbalisera det obeskrivliga. Men Sofia Nordin tar mig aldrig dit.
Så jag går tyvärr ganska likgiltig vidare till Jhumpa Lahiri, hoppas på mer.

torsdagen den 5:e juli 2012

nor nor

Underligt att nästan en bok tro att man läser av en viss författare, besviket undrande, varför detta nu. Snart igenom Sofia Nordins Gå sönder, gå hel i ständig jämförelse med Marie Norins Kupa (vad jag nu fick denna allt ifrån självklara sammanblandning ifrån. Kanske sådant som kan uppstå när man har tillgång till promillen av sina böcker?) Jag älskade Kupa. Jag älskar inte Gå sönder, gå hel. Nu när saken uppdagats skall jag försöka läsa ut mer storsint. Och återkomma.

Och sakteliga, sakteliga samlar jag in mina små bokbarn (för natten). Packar utspriddheter i kartonger och letar bokhylleföretag. Innan månadsskiftet töms lagret på boklådor och sköna lässittdon. Imorgon flyger jag ner och förbereder mottagandet och återser den vilda vackra gröna staden.

måndagen den 25:e juni 2012

Hej!

Tillbaka. Till Europa. Till ön och en del av böckerna. Till möjligheten att sticka över till London ett par dagar för promenader, utställningar och kärt umgänge. Till Berlinnärheten och det snara återseendet. Till bokhandlarna.
Och märkligt nog föreföll mitt nuvarande Montalbanomysterie lite trött och släpigt i samma stund som jag landade. Behov av annat uppstod.

torsdagen den 31:e maj 2012

"a quatrain by Pessoa, singing in his head"

Head of pale gold With eyes of sky blue, Who gave you the power To make me no longer myself? , beskriver Camilleri det,  när mordoffrets vackra tvillingsyster gör entré på stationen.

torsdagen den 24:e maj 2012

Andras


Först var det golvet i Burtons version av Alice. Det svartvita liksom utåtgående. Och självklart drömmarna och fjärilarna därtill. Man kan omöjligt missa Borges. Dödstrött och ensam hemma satt jag under stjärnhimlen i går kväll i sällskap av Film. (Och filmen hade sina plus och sina minus, men var långt över förväntan hos den som tycker att det blivit lite många likadana Burton med åren. Men, vad jag plötsligt minns sagans genialitet. Vilken historia. Och jag tänker att jag snarast måste införskaffa bästa översättningen att så småningom låta miniläsaren bland oss ta del av.) Och nu nästa dödströtta afton, under samma himmel, med ännu ett lättviktigt Montalbanomysterie i mina händer och någon på den Sicilianska polisstationen stirrar på en dataskärm lika tom som ”the fabled Tartar desert”. Sådant och dylikt har hög godkvot hos mig som läsare. Spår. Det är lätt att bara ge namn och visa att man gjort sin research, men det är svårare att strö ut sina konstfulla erfarenheter på ett lågmält och stilfullt sätt. Förbigår någon. Lyser vackert för annan.

torsdagen den 10:e maj 2012

"He had forgotten the immense sea, and the sand, and the sun, and the secrets he had whispered to them, and if a faint aftertaste of tears still lingered, he was ashamed of it."

Med fyra titlars erfarenhet börjar jag åtminstone ha en svag uppfattning om Simenons massiva produktion. Två vanliga och två Maigretmysterier. Fördelaktigt nog började jag med Three Bedrooms in Manhattan (1946), en smått magisk kärlekshistoria, udda från rad ett. Två sorgsna människor, en avdankad fransk aktör och en vilsen kvinna med Parisförflutet möts i nattens allra mörkaste hörn. På ett underligt predestinerat sätt tar de följe, ut från den smutsiga baren och vidare. De dricker, undrar och avväger. Det är svårt att beskriva handlingen därifrån, den finns inte riktigt och paret som sådant inte riktigt heller. I en väv av lögner, eller absoluta sanningar, följs de åt och lever som om de var varandras livs kärlek. Känslan är enastående och formuleringarna, de i all hast väl valda orden, likaså. Det filmiska flyter fram över sidorna. Oavbrutet en kittlande ovisshet om vem som kommer att svika eller falla först. Och man kan på något sätt spåra orsaken till kreatörens coola rykte. Som att det inte behövs förnamn. Som att det är, är, en Simenon.
Fortsatte härifrån med My Friend Maigret (1949). Och döm av min förvåning när jag finner mig själv med en riktigt tråkig bok i mina händer. En historia, spänning dessutom, utan vare sig nerv eller skäl. I efterhand kan jag närmast bara se den som ett kapitel i en produktion där jag fick veta namnet på ett par av Maigrets närmaste. Det är inte dåligt eller störande, bara nästan ingenting. Omotiverat och tämligen meningslöst.
Härefter vidare till Maigret and the Ghost (1964). Något helt annat. Snyggt och haunting. Fortfarande sparsmakat och förvånande kort. Jag diskuterade med min medläsare om huruvida mannen kanske eventuellt möjligen skriver bort sina historier lite för fort (mitt eget svar får dröja till jag läst ytterligare), men fick svaret att det är det som är Simenon. Det kan jag köpa. Men i så fall tar det nog sin tid innan man vant sig. För det är annorlunda, med spänningstext som liksom bara sveper över. Samtidigt är historierna på inget sätt så invecklade som en längre roman hade varit. Men jag kan ännu inte bestämma mig för om jag tycker att de borde ha fått bli det istället, förlängda, utvecklade. Oavsett, det kortfattade, det näst intill momentanta, blir ett signum. Ett klipp, en scen.
Nu senast Monsieur Monde Vanishes (1952). Och den kritik jag stött på, om att en Simenon är en Simenon är en Simenon, känns möjlig. Det är fortfarande njutningsfullt stiligt på en rad sätt. Det är stämning, välformulerat in till minsta detalj, fortsatt coolt, annorlunda, men det jag fann så tilltalande i tonläget i Bedrooms in Manhattan kommer åter. Samma mystik på hotellrum, samma ödsliga människor som råkar mötas efter att de lämnat allt bakom sig. Kanske har jag bara haft otur och på något sätt läst i fel ordning. Jag hoppas det. Det är i alla fall i sina stunder så ordentligt bra att jag utan tvekan testar fyra till. Som är på väg hit i min medläsares väska i denna stund. Tillsammans med en drös Montalbano och några svenska pocketnyheter. Ljuv känsla för någon på en ö utan bokhandlare.

måndagen den 7:e maj 2012

Strange

Nu var det så längesedan att det känns som att jag helt kommit av mig. I bloggandet. I sysslandet med det här. Men läser gör jag, om än inte Proust. (När så fallet har jag för närvarande bestämt mig för att ignorera. Han kommer.) Nu senast högintressanta You Are Not a Stranger Here (2002) av Adam Haslett. Ett antal associativt löst sammanbundna berättelser som rör sig runt psykisk ohälsa, identitet, våld, slump och livsvägar. Det är fint. Fin prosa, med biopsier ur mänskligt liv och lidande. Eller kanske inte lidande, snarare leverne. Människor om än inte lyckliga, så närvarande i de liv de tilldelats. Personporträtten är stundtals hisnande bra, knivskarpa. Som så ofta vid den här typen av ”samlingar” talar vissa texter starkare, men ingen av dem gör mig besviken.
(Och trött är jag på att om igen behöva påpeka att jag inte kan göra några länkanden, eller leta upp senare titlar eller vad det nu är man brukar och bör göra. Och dessutom tvingas låta typsnitt och storlek variera fantasifullt från gång till gång. Tur att annat väger upp med vistelsen här än den skrala digitaliteten…)
Men jag har i alla fall hört att Hasletts senare verk är läsvärt! Det också.

tisdagen den 10:e april 2012

Som fakta

Busy dagar och nästan veckor sveper förbi... Mitt indonesiska nät endast i telefonen lämnar mer att önska. Sin ken ken, som man säger här. Lite media har jag iallafall hunnit med och bland annat en högst läsvärd artikel om Afghanistan (An end to illusion av Anatol Lieven, Financial Times). Bazaar Politica: Power and Pottery in an Afghan Market Town av Noah Coburn och When More is Less: The International Project in Afghanistan av Astri Suhrke lockar oerhört. Även Dreaming in French av Alice Kaplan och The Lifeboat av Charlotte Rogan väcker nyfikenhet. Rapport om första Simenon är att vänta, men det får bli en annan dag.

söndagen den 1:e april 2012

Får mig vilja ha hela dagen

Det att kunna få tag i International Herald Tribune här är enormt tillfredsställande. Ljuva pappersformat. Och the Economist likaså. Och föregående helg hittade vi äntligen ett ställe som om söndagarna klockan elva får in helgnumret av Financial Times. Om inte under eftermiddagen så ikväll.

fredagen den 30:e mars 2012

måndagen den 26:e mars 2012

"The moon moves on and on, slowly but not losing a single moment, impatient for the dawn."

De senaste månaderna har jag funnit ett flertal klassiker som jag även om jag absolut borde inte har haft en aning om existerade. Nämnda Dino Buzzatis The Tartar Steppe är en av dem. En god läsare, tillika ypperlig vinhandlare, i ett av Berlins norra kvarter tittade häpet på oss när vi inte hade haft att göra med denna italienska storhet. Nu har jag det.
Ung och ny ger sig soldaten Giovanni Drogo iväg från staden mot Fort Bastiani. Han lämnar livet han levt bakom sig, för att säkert snart återvända mer erfaren och stoltare. Och hur fascinerande är inte den litteratur som redan innan den har sagt det låter mig veta hur saker skall gå? Ger tonen för något outsägligt och vemodigt, genom att tala om annat. Det finns i The Tartar Steppe visserligen en genomgående extern berättarröst, som avslöjar och kommenterar det som sker och skall ske. Men det är ändå inte den som ger mig inblick i utvecklingens förutbestämdhet. I alla fall inte bara den. Det är som om det finns en slags bokmusik lagd över sidorna som gör stämningen.
Och det är så vackert. De små detaljerna, ljuden, ljuset. Den av livet åldrade mannen Giovanni möter på vägen. Han både vet och inte vet sitt öde. Han kommer till fortet, sluts in i det för att aldrig återvända. Livet väl där har bara en syssla. Väntan. Det kommer ett krig, gode gud låt det bara komma, kriget, men det kommer aldrig. De väntar och väntar, och hoppas och spekulerar, luras med i tron på att nu äntligen skall de få lov att uträtta det de är där för att göra. Och sedan kommer det.
Handlingen är egentligen sekundär. Det är känslan som är hela romanen. Väntans och hoppets och rädlans psykologi. Märkligt nog är det svårt att motstå associationerna till den österländska filosofin (jag nämnde Hesse förut), inte minst i textens förhållande till döden. Det är meditativt och förföriskt. Kusligt och fyllt av skönhet. The Tartar Steppe är en roman att ta med sig. I linje med till exempel Calvinos De osynliga städerna. Man läser om den, rekommenderar den, tänker på den.

tisdagen den 20:e mars 2012

"I wished I had died before I ever loved anyone but her"

Slutpartierna i gode Hemingways A Moveable Feast går rakt in. I något inre.

måndagen den 12:e mars 2012

Auto da Fé

En sådan dag, längtar mig vild efter mina böcker. Överblicken. Ryggarna. Högarna. En av våra gäster för närvarande läser Canettis förbländning och jag känner hur samma tankedjur som kryper inne i Herr Doktor Kiens ådror har tagit även mig i besittning. Hur mår de, mina böcker? Har någon vikts lite, skavt sig mot någon annan? Kan de andas?

söndagen den 4:e mars 2012

Går som rädd runt del nummer ett av åtta men

fem Montalbanomysterier har svept förbi istället. Länge längesedan dylik frossa. Tänker, självfallet, beta av även de andra men de befinner sig i Europa för tillfället. Det har var varit underhållande och lättsmält. Snyggt, stundtals i överkant typiskt, men högst roande. Nivån skiftar dock något mellan böckerna. (Jag har i den mån det gick läst dem i utgivningsordning, men med vissa glapp emellan. De är fristående och det lilla man förlorar av karaktärsbeskrivning och tidigare händelser om man läser dem i oordning vävs kortfattat in utan att det blir tjatigt för den som redan vet.) Rounding the Mark och Excursions to Tindari är lysande. Intrikata, svåravslöjade historier där man som läsare absolut måste ha tanken med sig (inom ramen för enkelhetsläsning). Det är dessutom dessa två av de fem jag läst som tydligast låter vad jag gissar är Camilleris egna politiska funderingar komma med och förvaltas. The Snack Thief håller näst intill samma nivå, om än med en något mer förutsägbara utveckling. The Voice of the Violin får godkänt medan The scent of the night lutar svagt åt misslyckande. Den är stillastående och långrandig, med en tam liten historia mot slutet. Man kan läsa den, för att man till exempel tycker hemskt bra om Montalbano och vill veta mer om hur det går med Livia, François eller Mimìs giftermål, men man väljer någon annan om man kan.
Snart väntar förhoppningsvis Georges Simenon som kvällslektyr. Sålänge Buzzatti,
Cărtăres
cu samt William Todd Schultz intressanta ”psychobiography” An Emergency in Slow Motion – The Inner Life of Diane Arbus.

måndagen den 27:e februari 2012

Tänkelust (tankelust)

Funderar över kritiken och läser om Per Svensson. Tycker om spåren; allmänbildningen, läsningen av Berättelsen, konflikter eller upplevelser som driver, vidare, vidare. Tänker att självkänsla är hans viktigaste muskel, hans och andras. Den avslappning och den nonchalans som orädslan ger texten. Som i sig driver på i konflikt och upplevelse. Och att allt är berättelse. Som att sitta här om förmiddagen. Veta att grannarna på andra sidan muren firar någon slags högtid, även idag, och sitter i ring runt en man som är minst 180 år gammal. Han är helt täckt i vita kläder och pinglar i en liten klocka medan en dam från samma generation sjunger monotont. Framför dem ett hav av blommor och korgar med frukt. En yngre familjemedlem håller ett reklamskrikande paraply över dem mot solen. Berättelsen fortsätter, driver.

måndagen den 20:e februari 2012

In i glashus

Stefan Helgessons essä om Pramoedya Ananta Toers Burukvartett (vars avslutande del utkommit) är läsvärd. Ställer vettiga frågor, belyser från givande håll. Hamnade nyligen i ett samtal om varför det är värt att ta sig igenom denna indonesiska digra förtäljning, trots att den emellanåt har brister som kan få en att tveka. Tycker det blir uppenbart längs den långa vägen. Den är viktig. Den är en tillgång, som bjuds oss tack vare översättning och utgivning. Helgessons argument om kollektiv produktion är bra att ha i minnet när språket gör en fundersam. Men läs. Öppna för de perspektiv den har möjlighet att ge.