Hur jag älskar... att återigen kunna ta del av "den talande kanalen" P1. Det är otroligt. Alltså stundtals rörande, hur bra det är. Som efter nattat barn och en timma arbete och ordna lite sen mat medan hänga kvällstvätten och där, då, sänder Radioteatern ett Suzanne Osten-porträtt av Inge Waern. Med samtal och minnen och kunskap och fingrar som sträcker sig ut ut i alla vinklar och vrår av konsten och sammanhangen. Jag levandegörs omedelbart och absolut.
söndag 4 november 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Min favorit: att om kvällen sitta vid sprakande brasa med ett handarbete (!) och lyssna på P1s kulturdokumentärer över internet. Tips!
Tackar! Och vilken tur då att vi precis fått igång lägenhetens kamin och att garninköp gjordes bara för dagar sedan...
Grattis! November är på god väg att bli en favoritmånad hos mig...
Jo. Har några dagar på mig ännu, men det artar sig. Och hur går det med Wolfe?? K-kåren verkar överens med dig. Och motgiftet låter värt mödan åas.
Oh, jag har lagt ifrån mig Wolfe, den var värd varken mina pengar eller tid. Motgiftet åas – fantastisk! Och då är jag inte ens speciellt förtjust i Södergran, men texten, visionerna av St Petersburg o Finland – magiska.
Då skall jag absolut!
(Och visst känns det ändå gott, som att man får till lite hämnd när man faktiskt lägger ner skiten, om man råkat påbörjat skit?)
Jag är dock lite nedstämd över mängden skit jag påbörjar, eller mer sanningsenligt, nedstämd över mängden crap som publiceras, det är ju inte som om jag påbörjar varje slit-o-släng-roman som ges ut, precis.
Hm, känner igen det. Och också nedstämmande med de där jättarna som publiceras vidare (okritiskt) av rena pengaintressen. Är väl så det är. Men skulle kunna vara annorlunda.
Skicka en kommentar