Ägnat tid åt Asli Erdoğan det senaste. Och jag har trivts anmärkningsvärt väl i Staden i den röda kappan (Rámus.). Gör ofta det när romaner utvecklar sig, i läsningen, och kommer att bli någonting annat än det man först trodde att de var. Det behöver inte vara ett radikalt skifte. Det kan räcka med subtila förskjutningar. Men just det där att texten leder över en, spelar läsaren ut ur den automatiska läsningen (vilket inte nödvändigtvis måste vara en mindre värd läsning), svajjar. Jag drabbas våldsamt av bokens obehag. Skitigheten klibbar över och jag känner mig plötsligt utmattad som vore jag i samma stad. Lyssnar, liksom hon, efter lindring.
Läser på uppdrag, så utförligare om denna härjande text längre fram.
Läser på uppdrag, så utförligare om denna härjande text längre fram.
