Går som rädd runt del nummer ett av åtta men

fem Montalbanomysterier har svept förbi istället. Länge längesedan dylik frossa. Tänker, självfallet, beta av även de andra men de befinner sig i Europa för tillfället. Det har var varit underhållande och lättsmält. Snyggt, stundtals i överkant typiskt, men högst roande. Nivån skiftar dock något mellan böckerna. (Jag har i den mån det gick läst dem i utgivningsordning, men med vissa glapp emellan. De är fristående och det lilla man förlorar av karaktärsbeskrivning och tidigare händelser om man läser dem i oordning vävs kortfattat in utan att det blir tjatigt för den som redan vet.) Rounding the Mark och Excursions to Tindari är lysande. Intrikata, svåravslöjade historier där man som läsare absolut måste ha tanken med sig (inom ramen för enkelhetsläsning). Det är dessutom dessa två av de fem jag läst som tydligast låter vad jag gissar är Camilleris egna politiska funderingar komma med och förvaltas. The Snack Thief håller näst intill samma nivå, om än med en något mer förutsägbara utveckling. The Voice of the Violin får godkänt medan The scent of the night lutar svagt åt misslyckande. Den är stillastående och långrandig, med en tam liten historia mot slutet. Man kan läsa den, för att man till exempel tycker hemskt bra om Montalbano och vill veta mer om hur det går med Livia, François eller Mimìs giftermål, men man väljer någon annan om man kan.
Snart väntar förhoppningsvis Georges Simenon som kvällslektyr. Sålänge Buzzatti, Cărtărescu samt William Todd Schultz intressanta ”psychobiography” An Emergency in Slow Motion – The Inner Life of Diane Arbus.

:The painterly pessimist

Ledsen att gå på repeat, men vissa somliga förtjänar upprepning. Luc Tuymans. Text från förra helgen av Jackie Wullschlager.

Bild: Wonderland (2007)

Skriva (rita, märka)

Chalk (2005)
Luc Tuymans

"Sekundvisaren vred sig runt urtavlan. Orörlig"

Toussaint är förrädisk. Eller, hans litteratur är det. Och förundrad, brydd, efter de 96 sidor som utgör den svenska översättningen av La salle de bain (1985), undrar jag vad det är jag har haft att göra med. Svårt att formulera en enda utredande eller förtydligande rad om denna uppstaplade, skalade, programmatiska, försåtliga prosa. En man flyttar in i sitt badrum. Lever. Hans tjej Edmondsson kretsar ikring. Ett par polacker, som egentligen utövar konst, skall måla om köket. Det finns ingen färg. De skall istället flå en bläckfisk. Ett brev anländer från den österrikiska ambassaden. Avresa från Paris till Venedig genomförs. Hamnar på hotell, in i badrummet. Edmondsson kommer efter. Ett synnerligen förtätat ögonblick innefattande pilkastning och våldsamhet inträffar. Edmondsson återvänder till Paris. Så småningom även mannen som föredrar badrum. Indelat i tre delar, varje del med numrerade stycken, vissa hela sidor, andra en halv rad.
Så en kortroman rikare känner jag mig inte särskilt rik alls. En serie tablåliknande händelser för "berättelsen" framåt heter det. En ordning jämförbar med Mondrians måleri. Mellan ordningen, det desinfektionerade, det avstannade, det icke-talande och de konkreta händelserna som faktiskt inträffar hamnar en rådvill läsare, en utanför-läsare. Oblatens smaklösa intighet. Upplevelsen får denna övergivna, ja, läsaren till att bokstavligt talat Veta att den måste läsa mer, måste läsa igen. Att bristen på förståelse är en villfarelse. Och en sådan text kan inte vara meningslös. Inte bekväm eller underhållande. Inte djup. Inte ytlig. Inte välbemedlad eller fattig. Finner den intressant. Igen, bokstavligt talat.