"The moon moves on and on, slowly but not losing a single moment, impatient for the dawn."

De senaste månaderna har jag funnit ett flertal klassiker som jag även om jag absolut borde inte har haft en aning om existerade. Nämnda Dino Buzzatis The Tartar Steppe är en av dem. En god läsare, tillika ypperlig vinhandlare, i ett av Berlins norra kvarter tittade häpet på oss när vi inte hade haft att göra med denna italienska storhet. Nu har jag det.

Ung och ny ger sig soldaten Giovanni Drogo iväg från staden mot Fort Bastiani. Han lämnar livet han levt bakom sig, för att säkert snart återvända mer erfaren och stoltare. Och hur fascinerande är inte den litteratur som redan innan den har sagt det låter mig veta hur saker skall gå? Ger tonen för något outsägligt och vemodigt, genom att tala om annat. Det finns i The Tartar Steppe visserligen en genomgående extern berättarröst, som avslöjar och kommenterar det som sker och skall ske. Men det är ändå inte den som ger mig inblick i utvecklingens förutbestämdhet. I alla fall inte bara den. Det är som om det finns en slags bokmusik lagd över sidorna som gör stämningen.

Och det är så vackert. De små detaljerna, ljuden, ljuset. Den av livet åldrade mannen Giovanni möter på vägen. Han både vet och inte vet sitt öde. Han kommer till fortet, sluts in i det för att aldrig återvända. Livet väl där har bara en syssla. Väntan. Det kommer ett krig, gode gud låt det bara komma, kriget, men det kommer aldrig. De väntar och väntar, och hoppas och spekulerar, luras med i tron på att nu äntligen skall de få lov att uträtta det de är där för att göra. Och sedan kommer det.

Handlingen är egentligen sekundär. Det är känslan som är hela romanen. Väntans och hoppets och rädlans psykologi. Märkligt nog är det svårt att motstå associationerna till den österländska filosofin (jag nämnde Hesse förut), inte minst i textens förhållande till döden. Det är meditativt och förföriskt. Kusligt och fyllt av skönhet. The Tartar Steppe är en roman att ta med sig. I linje med till exempel Calvinos De osynliga städerna. Man läser om den, rekommenderar den, tänker på den.

Går som rädd runt del nummer ett av åtta men

fem Montalbanomysterier har svept förbi istället. Länge längesedan dylik frossa. Tänker, självfallet, beta av även de andra men de befinner sig i Europa för tillfället. Det har var varit underhållande och lättsmält. Snyggt, stundtals i överkant typiskt, men högst roande. Nivån skiftar dock något mellan böckerna. (Jag har i den mån det gick läst dem i utgivningsordning, men med vissa glapp emellan. De är fristående och det lilla man förlorar av karaktärsbeskrivning och tidigare händelser om man läser dem i oordning vävs kortfattat in utan att det blir tjatigt för den som redan vet.) Rounding the Mark och Excursions to Tindari är lysande. Intrikata, svåravslöjade historier där man som läsare absolut måste ha tanken med sig (inom ramen för enkelhetsläsning). Det är dessutom dessa två av de fem jag läst som tydligast låter vad jag gissar är Camilleris egna politiska funderingar komma med och förvaltas. The Snack Thief håller näst intill samma nivå, om än med en något mer förutsägbara utveckling. The Voice of the Violin får godkänt medan The scent of the night lutar svagt åt misslyckande. Den är stillastående och långrandig, med en tam liten historia mot slutet. Man kan läsa den, för att man till exempel tycker hemskt bra om Montalbano och vill veta mer om hur det går med Livia, François eller Mimìs giftermål, men man väljer någon annan om man kan.
Snart väntar förhoppningsvis Georges Simenon som kvällslektyr. Sålänge Buzzatti, Cărtărescu samt William Todd Schultz intressanta ”psychobiography” An Emergency in Slow Motion – The Inner Life of Diane Arbus.

Formfasthet

Som i förbifarten ägnade jag två kvällar åt Andrea Camilleris Rounding the mark (då det stundtals är omöjlighet att hålla ögonen öppna för just annat i dessa tropiska kvällstimmar). Högst njutbart. Försöker i tanken att ringa in vad det är han lyckas så väl med. Snabba, varma historier. Lokala, karaktärsburna aktualiteter. En yta utan ytlighet? Lättsamhet att inte irritera en (till skillnad från det enda tillfälle då jag stängde av tvversionen). Inte annat än korta stunder, då Ingrid och Montalbano måste göra uppdrag ihop och lustigheterna plötsligt går över i något shablonartat av manlig eller italiensk eller bara förlegad karaktär. Det är lätt glömt. Till exempel av att jag andra gånger skrattar högt åt formulering eller rapphet. Och maten! Som den tofu och tempegödda läsaren tycker lyser i neon ut ur beskrivningarna. Ah, ljuva förbifartsprosa emellanåt. Den enkelheten.

Il deserto

Tungt regn, sen kväll, Charles Mingus Debut Recordings, starkt javanesiskt te och ett kapitel i Dino Buzzatis The Tartar Steppe. En hissnande historia. Som förmedlar precis eller gissningsvis något nära den känslan som höll i järngrepp sitt Europa åren före krigsutbrottet. Abstrakt. Hotande. Kårar. Samtidigt ett nästan Hesseskt filosoferande. I denna tystnad, i den mångåriga ickehändelsen, ett vingslag som bryter upp och rasar fram.
Jag är mycket fascinerad.

Som om det fanns en

Hundra författare från femtiofyra länder röstade för åtta år sedan om vilken de ansåg vara världens bästa bok och hundra titlar nämns i redogörelsen jag kommer över. Vann gjorde Don Quijote (El ingenioso hidalgo don Quijote de la Mancha) av Miguel de Cervantes Saavedra (1547 - 1616). Inte så många överraskningar i övrigt men namn som Guimarães Rosa, Kazantzakis, Morante och Rulfo saknas definitivt i hyllan. Inte länge till dock. Även från listan över vilka som röstade kommer jag att vaska författare framöver.

"i varje rörelse så skulle åtminstone han vara mindre ansvarig för tingens långsamma förfall"

Av en ren slump hamnade Paolo Giordanos roman Primtalens ensamhet i mina händer för ett par veckor sedan, när den gavs ut i pocketformat. Ett par kvällars sen läsning har nu ägnats den. Handlingen kretsar kring hyperintelligenta Mattia, som som barn orsakat försvinnandet av sin förståndshandikappade syster. Och kring Alice, som bär en lika stor hemlighet i sitt förhållande till mat. Låter inte särskilt originellt. Men faktum är att Primtalens ensamhet är en ganska annorlunda skapelse, på sitt alldagliga men subtila sätt. Det är främst någonting med språket. Någonting med att låta brister och svårigheter färdas in i uttrycket, förmedla genom luckor och avstånd. Sköra, berörande öden. Kantmänniskor. Rent innehållsmässigt skulle jag säga att romanen passar än bättre på en ungdomlig publik. Den är enkel om än smärtsam. Eller så kan jag skylla på min ovana vid att läsa den här typen av berättelser, vardag och kärlek i modernt sammanhang. Oavsett är det en välskriven skildring, ett stundtals mycket givande språk. Inte helt olik Smiths Jag är allt du drömt för er som har läst den. Samma lutande känsla, samma konsekvenser och samma imponerande ovilja att landa i förutsägbarheter.

Upplivning:

"Situationen var alltså följande: tecknet tjänade till att beteckna en punkt, men samtidigt visade det att där fanns ett tecken, vilket är ännu viktigare, därför att punkter fanns det så många, men det fanns bara ett tecken, nämligen det här, och samtidigt var tecknet mitt tecken, tecknet på att jag fanns, därför att det var det enda tecken jag någonsin gjort och jag var den ende som någonsin hade gjort tecken. Det var som ett namn, namnet på den där punkten, och dessutom mitt namn som jag hade inpräglat på den där punkten, kort sagt det var det enda namn som fanns tillgängligt för allt som krävde ett namn."

Ur: "Ett tecken i rymden", ur Kosmokomik (Tutte le cosmicomiche) av Italo Calvino