Polska vibrationer

Här är det fortsatt magert vad gäller bloggande och läsande och att hålla sig uppdaterad rent allmänt. Inte mycket att tillägga. Men istället för att beklaga mig och ivrigt be om tips på hur man dealar med frustration över att inte läsa, en tanke eller två om språk. Med den vidögda, totala fascination jag har inför just språk borde jag kunna minst tjugo vid det här laget. Men icke. Idag hade jag dock tillfälle att umgås ett par timmar med en i mina ögon väldigt polsk dam från Polen. Hon kunde någorlunda tyska som jag förstod det. Ingen engelska. Min egen tyska har på inget sätt nått några svindlande höjder ännu, tvärtom avstannat och blivit lite rädd. Så här var vi då, Ursula och jag. Med våra gester och försök. Lite svenska, engelska, tyska, polska, franska. När språksituationen utmanas till ett sådant virrevarr händer de underligaste saker. Ur munnen kommer, i mitt fall, indonesiska fraser jag trodde var glömda sedan länge. Holländska ur Ursula, hon hade visst arbetat med någon som bara talade det. Där står man, och halvt förstår varandra. Och när det inte går försöker man med samma ord om och om igen, som om det skulle kunna nötas in till klarhet. För att få fram lite vibbar var jag tvungen att prata (typ) om Gombrowicz och Szymborska. Hon blev glad, men kom inte på någon svensk att kontra med så vi nämnde Nobelpriset istället. Jag skall studera ihärdigt om kvällarna, nästa vecka ses vi igen.

DET ÄR KLART

Det är klart att jag inte sade vad jag tänkte,
eftersom de dödliga förtjänar min aktning
och det inte går an att i tal och skrift yppa
hemligheterna med vår kroppsliga misär.
Detta arbete är vikt åt de vankelmodiga och svaga:
att höja sig två centimeter över sitt huvud
för att kunna säga till en som förtvivlar:
"Jag har gråtit just som du över mig själv."

Ur Det, Czesław Miłosz
Brombergs, 2004
Översättning: Anders Bodegård

Dessa litterära inledningar som får en att...

Min helg har kantats av diverse angenäma epifanier och eureka i litteraturens tecken. Äntligen stunder av att läsa artiklar och spåra upp bekanta namn, beställa och plocka fram ur hyllan. Freiderike Mayröcker, som en okänd gentleman råkade tipsa mig om under fredagen, bjöd jag omedelbart in som en omistlig tidigare blind fläck. I all denna vederkvickelse fann jag möjligen helgens mest inbjudande inledningen hos den gode Bruno i Sanatoriet Timglaset:
"Jag kallar den helt enkelt Boken, utan några som helst attribut och epitet, och det finns i denna avhållsamhet och begränsning en hjälplös suck, en tyst kapitulation inför transcendensens oändlighet, när intet ord, ingen allusion förmår blänka till, dofta, flöda av den skräckens rysning, av en föraning av detta ting utan namn, vars första bismak på tungspetsen överstiger vår hänförelses kapacitet. Vad hjälper adjektivens patos och epitetens överdåd mot detta ting utan gräns, mot denna oberäkneliga härlighet? För övrigt kommer den läsare, den sanna läsare, till vilken denna berättelse vänder sig, ändå att förstå, när jag ser honom djupt in i ögonen och låter dess ljussken glimma ända på deras botten. I denna korta men intensiva blick, i min flyktiga handtryckning, kommer han att fatta, röras, känna igen - och sluta ögonen av förtjusning över sin djupa insikt. Ty håller vi inte alla varandra hemligen i handen under bordet som skiljer oss åt? Boken..."