Iskall men domnad och utan känsel

När värmen i elementen hemma hos mig bestämt sig för att våren kommit längre är den i realiteten har kommer jag bland frostbrytningarna att tänka på Sandels Alberte. Minns en inledande passage. Hur hon ligger under täcket i timmar, väntandes på att hennes stela kropp skall bli hennes egen. Som i dvala. Hur hennes lycka endast finns på morgonen, fortfarande kvar därunder. Dricker sitt kaffe skållhett, brännande ner i magen, för att för ett ögonblick tina.