Andra, annan.

Underbara Epstein diskuterar och tipsar om böcker som ger en utvecklad bild av det som sker i Egypten och arabvärlden. Och tipsar om böcker som lärt någon något om världen. Och diskuterar hur litteraturen kan lära någon något om världen. Vad är det unika, vad avspeglas, förmedlas? Och Tetz Rooke (kanske number One av trevliga lärare bland många konkurrerande) är med på en linje. Bli inte utan!

"har alltså både en inre konsekvens och en ytterst väldefinierad uppsättning förbindelser till den dominerande kultur som omger den"

Om man letar efter Tusen och en natt, översättningar och utgåvor, bakgrund, ursprung, forskning hamnar man först i schlagervärlden (finns tydligen en sång). Det är på något sätt en indikation. På att saker och ting inte står helt rätt till. Kan det verkligen vara så att den svenska översättning och det urval som finns att tillgå är från 50-talet och från franskan? Det verkar inte bättre. Tog fram pocketutgåvorna i Delfinserien. Ville närma mig. Av alla dessa klassiker, av alla dessa inbjudande måsten stod verket långt fram i ledet. Dags. Lusten övergår i vilja till närläsning i jakt på felslut och fördom. Infärgning. Med så många goda översättare verksamma måste väl snart något förlag förstå det totala i bristen? Som om vi tänkte nöja oss med en utgivning från till exempel tjugo år före Saids Orientalism?

Två bläddranden

I en pockethylla för lyrik finner jag Kommentarer från en ormbunke av Joseph Brodsky och En tid mellan askan och rosorna av Adonis. Kan inte motstå dessa grönskande titlar och finner en blodfylld, sjungande poesi.

Vad skall jag tala om?
Nätter, dar. Eller ingenting.
Om ting eller människor.
Jag skall tala om ting,
ty människorna skall dö.
Tillvaron tar slut. Också min.
Det är meningslöst.
Som att tala i vind.
(J.B. ur Nature morte)

Jorden var inte en kropp. Den var ett sår.
Hur färdas man mellan en kropp och ett sår?
Hur vistas man där?
Såret förvandlas sakta till "föräldrar"
och frågan till rymd.
Ut i rymden, barn!
(A. ur Genesis)

"som om ögonlocken var sönderfrätta, stirrade han på mig"

Den blinda ugglan
Buf-i-kur
Sadeq Hedayat
Bokförlaget Tranan

När du köper, jo, för det kommer du att göra, Sadeq Hedayats kortroman eller långnovell Den blinda ugglan, skall du börja med förordet och efterordet. Förordet låter självskrivet att börja med, men jag uppmanar dig att läsa det, och ja, även efterordet, koncentrerat och med lugn. För dessa två texter, före och efter, förbereder dig på det som komma skall. Du behöver värmas upp. För, jo, du skall läsa något viktigt, du skall läsa något storslaget. Den, alltid lika, välformulerade Anna Hallberg har i sitt förord mejslat ut en outbytbar ingång till den iranska klassikern. Hennes associativa ordströelse landar precis framför dörren in i boken och du finner dig vara i exakt rätt läge för Hedayats tunga, skräckinjagande, mörka, psykologiska, litteraturhistorieanknytande, folkloriska, (”)orientaliska(”), mardrömslika, sorgliga, gastkramande, drömska, labyrintiska, kärleksfulla, drypande, rädda, onda, hatiska och muskulösa berättelse. Där har du det. Denna lilla geniala sak. Om det inte hade känts så alltför slitet hade jag skrivit: Cool. Opiumet rasar fram känslostryrka, infernaliska febriga horrorögonblick, som hakar i varandra och driver och driver och driver. Inte bara på en nivå av kravlande likmaskar och styckade kroppar håller berättelsen sitt hårda strypgrepp om din hals. Även på ett subtilt plan får du svårt att andas, som att jagberättaren aldrig omtalar sin fru med annat tillmäle än den Horan. Ständigt detta för honom självklara epitet. Den blinda ugglan är som mättad lösning och på det sättet kan man uppleva den äldre än vad den är. Den ger sig hän på ett sätt som åtminstone inte jag förknippar med 1937. Översättaren Bo Utas ger dig ett informationsrikt och kontextuellt viktigt efterord som sätter dig in i bokens tillblivelse och författarens öden. Den blinda ugglans vänner, i Macondos klassikerserie, är ypperliga vänner: Chinua Achebes Allt går sönder, Gabriel García Márquezs Översten får inga brev samt Ghassan Kanafanis Män i solen. Jag skulle kunna hålla på och hylla den raden en lång stund, men det känns så självklart. Kanonfrågan är stor och minerad och evig. Här och nu kan jag bara inflika att jag gärna hade läst Den blinda ugglan och dess vänner under min litteraturutbildning. Most def.

"Skänker munkarna fortfarande sina grannar söta dadlar med ovanligt små kärnor?"

Tant Safiyya och klostret
Khalati Safiyya wa l-deir
Baha Tahir
Översättning från arabiskan Mats Andersson
Bokförlaget Tranan

Enkelhet är det första beskrivande ord som når mig när jag läser Baha Tahirs roman Tant Safiyya och klostret. Betraktelsens enkelhet. Den stillsamma iakttagelse som minnets framlyftande ger vid handen. En ung pojkes syner. En äldre mans hågkomster. Safiyyas häpnadsväckande skönhet och Harbis ädla karaktär. Banditledaren Faris tacksamma uppskattning och munkarnas syn in i andevärlden. I Tant Safiyya och klostret får man möta en riktig berättelse, från en riktig värld. Miljöbeskrivningarna placerar mig där och då. De mänskliga porträtten gör mig till en bekant. Med hjälp av sina små vardagliga detaljer händer dessa minnen igen. Hämndens vrede och reciterande vördnad. Författaren lyckas ge ifrån sig en oerhört mottaglig bild av enkla människor i en enkel by. Ständigt, minns berättaren, drabbas invånarna av hemska skeenden, olyckor. Byns händelser kan dras till, speglas i, Egyptens större dramer. Men, återkommer var och en till, i så vid utsträckning att jag till slut nästan tror dem, - om så Gud vill - och invånarna följer dessa förutsagda skeenden. Berättelsen lägger sig till viss del i en tradition av muntlighet. Som att den framförs, presteras. Traditioner blir centrala, och i den bemärkelsen får den även drag av didaktik. Den skall lära mig något på dess väg tänker jag, för den här berättelsen är gammal och klok. Baksidestexten nämner "en våldsam, vansinnig kärlek värdig en grekisk tragedi", och bokens mytiska tendenser, dess åldriga anor av rätt och fel känns igen. Med förförande känslostyrka kommenteras byns öden. Samtidigt präglas Baha Tahirs roman av en enkelhet i förhållande till vår samtid. Som avslutning lyfts tiden fram till idag, och vi får veta var i världen systrarna gifts sig och verkar. Byn, med sina i vissa fall förbommade och fallfärdiga hus, ligger kvar där bredvid bergen. Klostret har förändrats, turister besöker biblioteket. I den vida omvärlden finns de bybor som av en eller annan anledning rest till den, och i den världen tänker de tillbaka på byn. I Medina ligger fadern begravd, tillfreds efter sin andra, den i Harbis namn, vallfärd. Allt faller på plats, tycks det mig. Jag stänger denna enkla bok, som passar en ledig eftermiddag, och tänker tillbaka på den enkla njutfulla läsning den bjudit mig.

Baha Tahir (f.1935) är idag en av Egyptens och arabvärlden mest uppskattade författare. 2008 tilldelades han International Prize for Arabic Fiction för sin roman Sunset Oasis (i engelsk översättning).

Sammetskvinna, stanna därför aldrig vid ordens första intryck eller yttersta skal

Vattenplöjaren (Harith al-miyah)
Hoda Barakat
Översättning: Gail Ramsay
Leopard Förlag

Innan man träder in i Hoda Barakats roman Vattenplöjaren ombeds man, av författaren själv, beakta något av det som redan skrivits och sagts. Följer gör citat av Lao Tzu, Pascal Quignard, Chuang Tzu, Profeten Muhammed samt slutligen två citat från Jorge Luis Borges. Härpå inleds romanen, med det eleganta: "Det är en synvilla. En synvilla är vad du ser". Och dessa första moment är en rättvis introduktion till det romanprojekt som Barakat genomför. Beirut är platsen. Tyghandlaren är berättaren. Mystiken är medlet.

Vattenplöjaren vill genomföra berättelsen om ett söndrat Beirut, ett Beirut som är grusat och vanställt, men som också, tror jag, genom kriget bär med sig sin sköna njutfulla identitet. Beirut sjuder av doft och färg, av liv och levande människor. Beirut pulserar av tankens berusning, av hetta och av fuktade hudar. Olja som rinner ut med en haka, utmed händer, hull. Grönska, frukter.
Detta minns tyghandlaren väl. Han för in sin Shamsa, sin ungblomstrande generösa kurdiska Shamsa. Som han lär tygerna, som klär sig, vältrar sig, bland tygerna. Han finner inte ord för sin innerliga beundran av den gestalt hon utvecklas till. Shamsa. Samtidigt springer han, jagad av vildhundarnas blottade käftar, genom ruinerna av denna livfullhet. Han ger sig ut i sitt Beirut varje dag för att finna något ätbart och alltid, alltid kommer hundarna. De finner honom alla vägar.
Hoda Barakar väjer inte för den uppluckrade berättelsen. Hon tycks ha ett stoff som tillåts gå efter eget tycke. Den nästan vetenskapliga tonen, som plötsligt gör absurda svängningar eller vrider sig ut i en lögn och gör det glasklart för varje läsare att den inte har att göra med den vanliga världen, för min tanke till just Borges. Paralleller kan också dras till landsmannen Elis Khoury. Men det finns även en annan ton, en naivare, ungdomligare. Snarare än bristande översättning anar jag att det ibland kan uppstå bristande korrespondens mellan språken. Att orden, trots överensstämmelse, kan betyda annorlunda. Den sammanlagda melankoli som berättelsen ger ur sig hörs dock högre än dessa lättsamt talade partier. Genom sin upplösta form, genom flödets inkonsekvens skapas en mycket intressant roman som är både jordad, grundad, verklig och mystisk. Tyghandlaren faller ner i en underjordisk gång full av varelser och vandrar i mörkret med händerna längs väggarna för att hitta ut. Han ser hur hundarna slåss kring resterna av en människokropp. Han minns sin fars ord och kuvade framsträckande av rosorna till modern, när de kommer hem sent från tygaffären.
Detaljrika beskrivningar av tygernas historia och intensiva köttsliga möten varvas med vettskrämda smygande förflyttningar genom en stad med kriget i ständigt bakhåll. Utan att ens riktigt veta om min berättare faktiskt lever, flyter jag med.