"Hon tänkte ordet igen"

Inte många ord skrivna. Många däremot lästa och med krasslighet och självomhändertagande, stundom, fjäderlätta, varma saker. En passage fångar min uppmärksamhet, bland det försökande, bland det konstruerade och svindlande nära tillrättalagda, läser jag: "När hon såg upp hade himlen hukat sig över dem. [...] Det var lönlöst. Folkmassan var det den var. Det fanns inget sätt att rubba den, tränga sig igenom den eller beveka den. Man andades i takt med massan och sjöng dess sånger. Man väntade på massans eld."

We listened intently

När jag nu ändå var inne på The New Yorker passar jag på att länka till en novell av Don DeLillo: Midnight in Dostoevsky. Om två unga mäns intensiva spekulationer kring en främling de möter på stadens gator och de utmaningar han bjuder dem.

The smell of books and the smell of other things

Orhan Pamuk läser My Russian Education av Vladimir Nabokov, som publicerades i The New Yorker i september 1948. Inläsningen omges av ett intressant och givande samtal mellan Pamuk och tidskriftens litteraturredaktör Deborah Treisman. Om Nabokovs svårighet att skriva om fadern. Om Pamuks livslånga inspiration från Nabokovs skrivande. Om gränsen mellan det fiktiva och det autobiografiska. Och mycket mer.

Läsning full av byrålådor

Har letts in på en dag av läsning och funderar under en kort paus på det angenäma i att läsa något helt okänt. Tar reda på några relativt oviktiga basfakta innan jag påbörjar The Hakawati. Inte mer än så. Registrerar en något spretig inledning. Förstår att det är olika, växlande historier. Lättillgängligt språk. Läser vidare och försöker ringa in. Myt och verklighet. Berättartraditioner och intertextualitet. Beirut, nu, Sinaiöknen, då. Plötsligt inser man att bokdörrarna bakom en har stängts och man är inom. Värmen sprider sig. Den rusande känslan av att sköljas med av historierna. Första kapitlet till Rabih Alameddines The Hakawati samt en recension finns hos The New York Times. För övrigt kommer denna digra roman på svenska i april.

"Listen. Allow me to be your god. Let me take you on a journey beyond imagining. Let me tell you a story..."

Small, airtight worlds

Om det här vore en roman av Paul Auster, istället för ett blogginlägg om en recension av Paul Austers nya roman Invisible, skulle den utspela sig i ett mer sparsmakat rum än det jag just nu befinner mig i och inkludera ett mysterium, en försvunnen far, en förtjusande dam, ännu mer förtjusande allusioner till annan litteratur och till historia, karaktärer återvunna ut tidigare Austerromaner och diverse allmänna osannolikheter i sann karaktäristisk anda. Min intention här är inte att genomföra en Hofbergsk behandling av Donald Morrisons recension, men jag kunde ändå inte låta bli att ta tanken ett varv till. När jag läser om den så högt uppskattade amerikanske författarens nya alster fylls jag av både hopp och farhågor. Min erfarenhet säger mig nämligen att kärleken till, nåväl, uppskattningen av de Austerska rummen inte är riktigt så oomkullrunkelig som man ibland kan tro. De senaste åren har hans böcker fört mig in på funderingar som: Kan en stil, en inriktning, en teknik, en genre, förädlas så långt in i sig själv att den slutar att verka, slutar föda fram de frågor den i grunden är konstruerad för att göra, slutar tala? Jag minns att jag fann The Brooklyn Follies förenklad och mer kommersiell än väntat. Att Oracle Night kändes som en repetition, samma sak som innan, igen och igen. Flera böcker på rad föreföll mig ha hamnat i exakt den fälla som är den värsta tänkbara för en Austerroman: Att läsaren kan förutsäga den. När mysteriet inte längre blir ett mysterium, hur mycket man än försöker hävda det. För den trötta Austerläsaren i mig kom Travels in the Scriptorium som en friskare fläkt. Igen kände jag utmaning av sammansättningen, tillbaka in i de mörka grändernas New York och det karga, gråa funderandet. Men att jag ännu inte läst Man in the dark, med den febriga iver jag tidigare tagit mig an nya utgivningar kvar i minnet, får ses som ett tecken på att tröttheten inte är helt botad. Handlingen i nya Invisible lockar och när Morrison nämner fullblodskaraktärer som inte använts av författaren förut väcker även det nyfikenhet. Samtidigt får beskrivningen av romanen som mer mänsklig än de tidigare mig att backa, jag vill inte ha fler kompromisser i riktning mot det trevliga och upplösande. Den som läser får se och det tänker jag göra. Jag skulle gärna få min oro över att speglarna som visar en författare som berättar en historia om en författare som berättar en historia om en författare som berättar en historia är alltför slarvigt putsade undanröjd. Gärna det.

Än en gång, pockande bokmysterium

I en av recensionerna över Emily Arsenaults The Broken Teaglass heter det att ordälskare inte får missa den här boken. Det sägs vara mystiskt och charmigt, fyllt av dolda historier mellan sidorna. Jag har varit inne på det förut, men det är onekligen något med den här linjen som gör mig vankelmodig. Å ena sidan blir jag intresserad. Skumma citat ur en bok som visar sig inte existera upptäcks på ett dammigt arkiv. Åter igen in bland bibliotekshyllorna, in bland de gömda, glömda titlarna och det hotfullt gåtfulla. Å andra sidan, när det blir tal om kärlekshistoria, smart och rolig mysterieprosa, och debuterande ung dam från landet förknippat med dröm så går larmet, misstänksamhet kommer krypande. Kommer det att vara en text som klarar att värdigt härbärgera den sköra tjusningen i att behandla litteraturens kraft, greppa tag i i sin läsare på riktigt och verkligen sätta tanken på prov? Eller kommer texten att vara en säljande, rafflande ’swich’ så egentligt innehållsligt tunn att varje rad glöms i samma sekund den tar slut? Jag har bestämt mig för - låt det positiva segra - att ge Arsenaults uppskattade bok en chans, med hopp om allvarlig intention och ny kunskap om metalexikografi eller närliggande discipliner. Själv tidigare lexikograf som hon är kan hon väl inte annat än respektera hantverket.

On the Road som förberedelse

Om Jack Kerouac i denna stund visste vad som pågick tror jag att han skulle vara nöjd. Om han var medveten om tvåtusentalets överflyttningar och transformationer. Om han visste vad drift kan vara, kan göra i form av medium. Det är i alla fall så jag tänker när jag läser om Ed Ruschas projekt. Att den mångsysslande konstnären tidsligt "översatt" The Beat Bible med värdighet. Hur skall man då definiera det? Illustration? Tolkning? Speciell version av On the Road säger man från Gagosians håll när man nu ställer ut arbetet i London. Vidare: "Kerouac's entire text appears accompanied by black and white photographic illustrations that Ruscha has either taken himself, commissioned from other photographers, or selected from found images to refer closely to the details and impressions that the author describes, from car parts to jazz instruments, from sandwich stacks to tire burns on a desert road." Samtidigt ges "Ed Ruscha: Fifty Years of Painting" på Hayward Gallery. Om hur positioneringen i konstens Los Angeles istället för i New York la grunden till Ruschas lakoniska estetik och mycket annat kan man läsa i artikeln "Ed Ruscha’s great subject" i Financial Times. Missa inte den. Dragningskraften i Ed Ruschas konstnärskap gör sig påmind och det börjar bli dags att orientera sig närmare inför Moderna Museets tur att visa den stora retrospektiven i maj.

To her, every word wasn't only material in itself,

Låt mig, igen, utnyttja sammanslagningens förhöjande effekter. Kathy Acker intervjuar William Burroughs om hans måleri och om det andra. Här är första delen, de övriga tre finner man i samma forum.

Transgressiv medialek, ja

Det gäller utmaning. Det gäller nya former av text, influenser och transkription. Digital ålder. Till min stora lycka gäller det även helgens läsning. Dennis Coopers roman The Sluts (2004), som anlände i bokpaket igår, utspelar sig på en nätsida, där unga eskortmän recenseras av sina kunder. I baksidestexten formuleras det: "a metafiction of pornography, lies, half-truths, and myth". Det är lätt att bli lite orolig över vad som komma skall. Iallafall om man har en aning om vad Cooper har för vana att hitta på. Men mest är jag upprymd. Easton Ellis säger: "Effortlessly entering taboo areas, he lends them a specific gravity, a justification for existing, and does so with such punk daring he makes most writers' concerns seem hopelessly middlebrow and puny by compatison.".

den paranoida föreställningen om individens hopplösa beroende av hemliga krafter

Länkar till ännu en recension av Thomas Pynchons nya roman Inherent Vice. Att bokens privatdetektiv Doc Sportello driver "en högst blygsam byrå med det ganska så ominösa namnet LSD Investigations" får mig att skratta gott till morgonkaffet. Caj Lundgren låter Pynchon behålla sin "rangplats bland den amerikanska postmodernismens paranoiker och radikalpessimister", trots textuniversumets föränderligheter sedan Gravitationen regnbåge. Så även jag skulle jag tro.

I'm so sorry Fish

Förra sommaren, ungefär vid det här datumet, tillbringade jag och mitt sällskap en dag på klipporna i den svenska skärgården. Det var en mycket fin dag, med salta bad och värmande solsken. Vad jag läste minns jag inte, men min vän ägnade ett par timmar åt att lyssna på The Old Man and the Sea av Ernest Hemingway. Den titeln har, åtminstone för mig, en sådan klassikeraura kring sig att den tillhör gruppen av böcker man liksom värjer sig från att ta sig an, i rädsla för att gå miste om den absoluta upplevelsen av att läsa den. Ofta, med sådana titlar, visar det sig sedan när man väl läser dem att de är något helt annat än det man föreställt sig. Liksom mer verkliga, mer levande, än en utmärkande cementerad post i en kanonlinje. Självfallet.
Ända sedan förra sommaren har jag gått och väntat på tillfället när jag skall ge ett par utvalda timmar åt The Old Man and the Sea. Genast hade jag förstått att jag ville läsa den vid havet, i ett enda stycke.
Som det föll sig ägnade jag gårdagens förmiddag åt denna enkla, melankoliska, allegoriska och djupt poetiska berättelse. Tror inte att jag kunde upplevt havet mer intensivt.

the glittering mosaic of doubt

I morgonsolen på Jalan Oberoi.
Man blir inte direkt jagande efter nyheter, väl drabbad av den stora semesterkänslan. Två kulturnedslag av intresse fann jag, i utkanten av min blick.

Thomas Pynchon, Inherent Vice
José Saramago, The Elephant's Journey

Herregud, vad de levde. De var levande. Tillsammans.

Min nyss avslutade läsning av Nancy Horans roman Kärleken till Frank har, sannerligen, präglats av försök till slutsatser om att den inte duger. Den biografiska romanen är inte alltid en lätt genre, den fungerar inte alltid. Jag tycker ofta att det kan bli sökt och stolpigt. Som att den problematiska, och ack så stimulerande, gränsen mellan det verkliga och det overkliga är för opålitlig för att leka fritt med. Som att idén och konstruktionen är mer briljant än den plats den landar på. Anledningen till att jag ändå sökt mig till Nancy Horans bok är Frank Lloyd Wright. Ämnet är den del av denna storartade arkitekts liv som inbegriper Mamah Cheney, eller rättare Mamah Borthwick sedan hon tog tillbaka sitt flicknamn. Till en början fick jag också mina farhågor bekräftade. Boken är visserligen genast tilltalande och välskriven. Tonen stämmer. Det är snyggt. Men, snart syns också misstag.

Förödande är givetvis att mina inte alltför nogräknande ögon finner inte mindre än fyra korrekturfel, tre i romantexten och ett, my lord, på bokens omslag. Frank Lloyd Wrigh istället för Frank Lloyd Wright. Man vill gråta, vilket även den minituöse arkitekten troligen skulle ha gjort. Det finns också exempel på byggnadsställningar författaren enligt mitt tycke glömt riva. Vissa beskrivningar är så tyngda av onödiga detaljer att de måste ha sin orsak i att författaren velat visa upp sin gedigna research. Hennes, vad det verkar, försök att bevisa att hon sett husen hon beskriver tar ofta mer än de ger. Det är inte i de detaljerna historien har sin glans. Samtidigt finns den andra sidan. Vid ett tillfälle beskrivs ett fotografi Mamah tar på arbetarna under byggandet av Taliesin, deras älskade gemensamma hus. I en oerhört säker och träffande ekfrasisk komposition beskriver hon vad bilden visar och inte visar. Mycket fint.
Överlag är Kärleken till Frank rent innehållsmässigt en upplyftande historia om stark och sann kärlek, trots sin tyngd. Frank och Mamah tvingas göra val och uppoffringar de aldrig kunnat föreställa sig och de erfar hur hårt arbetet med att trampa upp nya vägar i motsträvande tider faktiskt kan vara. Men de får också lön, de får en lycka få förunnad. När det närmar sig den på bokens baksida omskrivna tragedin blir det fruktansvärt. I de avgörande scenerna får jag uppriktigt svårt att andas.
Romanen blir även indirekt en hyllning till arkitekturens konst. Man drabbas av en stark längtan efter att veta mer. Om Wright, om husen, om Mamah och ja, om det mesta som omskrivs. De samtal som förs leder en in på en uppsjö av spår. Ellen Key och Goethe. Moral och mänskliga förutsättningar. Struktur, rymd och japanologi. Ständigt återkommer texten till karaktärernas poetiska leverne. Naturen får sjunga i deras händer, husen tilldelas fantastiska mytspäckade namn.
Jag kan avslutningsvis inte påstå att Kärleken till Frank är stor och absolut omistlig litteratur, sådan litteratur som i stort eller smått flyttar livet. Som går in i litteraturrummet och tar över, gör nytt på ett avgörande sätt. Det är den inte. Men den har inte heller den ambitionen. Det är istället ett synnerligen, i en svår genre, välberättad historia. Skicklig och på riktigt, en verkligt god bok, som det heter. När jag lägger ihop den är jag drabbad. Av en historia om en konstnärs förhållande till konsten och av en mycket vacker kärlek.

The heartbeat did not go away

"When the blind man arrived in the city, he claimed that he had traveled across a desert of living sand. First he had died, he said, and then–snap!–the desert. He told the story to everyone who would listen, bobbing his head to follow the sound of their footsteps. Showers of red grit fell from his beard. He said that the desert was bare and lonesome and that it had hissed at him like a snake. He had walked for days and days, until the dunes broke apart beneath his feet, surging up around him to lash at his face. Then everything went still and began to beat like a heart. The sound was as clear as any he had ever heard. It was only at that moment, he said, with a million arrow points of sand striking his skin, that he truly realized he was dead."

The brief history of the dead
Kevin Brockmeier
2006

Jag både minns och inte minns den kritkerrosade roman vars inledning återges ovan. Anledningen till att jag inte minns den kanske är den vardagliga tonen. Eller var det så att jag var besviken över att den inte grep an lika djupt som den indikerade? Jag minns inte. Varför jag inte minns. Varför den legat längst upp i ett hörn utan att öppnas sedan den avslutades. Minns den gör jag för den tankemässiga skönhet den bjuder. Det kommer jag på nu när jag öppnar den. Och att jag tänkt på den ofta, den verklighet den framskriver. I en slags austersk anda laborerar den med tänkta världar och sammanträffanden. Mänskliga möten, kopplingar, spänning utan deckarkaraktäristika. Om än kanske inte lika absolut oemotståndlig som Cormac McCarthys The Road, så inom samma rum av slutgiltlig ensamhet och utsatthet. Den leker mer än The Road. Därför blir också skräcken, när den anländer, kolossal. Att som läsare, utan att man vetat vad man givit sig in på, plötsligt finna sig vara inom en människas hjärna, en människa som skulle kunna vara den sista levande på sin jord. Det är skönhet och det är gastkramande, panik, i samma tid. Om McCarthy är möjlig är Brockmaier en hypotes. Jag får lust att läsa om The Brief History. Igen befinna mig i staden mellan liv och död, höra atmosfärens hjärtslag, och liksom de andra stanna så länge någon fortsätter minnas att man funnits.

Swell, Tight

Heta, febriga, halvberusade dagar. Madrid eller Paris, San Sebastián. Prestige och återkommande, bankade frågor om moraliska hållpunkter. Fiesta.
Vissa skulle säga att The sun also rises från 1926 är Hemingways bästa. Genombrottsroman. Generationsroman. Dess detaljrika ordmålningar av tjurarnas rörelsemönster. Ser du Bret, hur han rör ena hornet, mot tyget? Där! Talar. Vilddjuren och matadorerna dansar en dans som snart skall vara över. Färgerna, det djupa blodet i den bleka sanden, som en målad linje när åsnan drar ut aset. Dessa enastående beskrivning. I en på alla sätt imponerande inläsning av Wiliam Hurt, blir effekten än starkare och man ryser. Språkets kapacitet. Adjektiven. Dialogerna. Stämningen.

WATCH OUT, the dark horse

Mer och mer kommer det att handla om Acker. Jag har skrivit om henne tidigare. Jag kommer att skriva om henne igen. Skriva av henne. Ur henne. Jag kommer inte att förbjuda henne det våldsamt provokativa.

"The minds of whoever survived lived in and were pain. Mentality is the mirror of physicality. The body is a mirror of the mind. A mirror image is not exactly the same as what is mirrored. In my isolation and in my desperation in that dead city chi-chi city city made by and for the bourgeoisie, it seemed to me that my sexuality was a source of pain. That my sexuality was the crossroad not only of my mind and body but of my life and death. My sexuality was ecstasy. It was my desire which, endless, was limited neither by a solely material nor by a solely mental reality. In that city dominated by commodities, more and more unsatiated I cried. I would kill the city of perfection."

Ur Empire of the senseless, Kathy Acker, 1988.

Standing Nude in the Shower, Robert Kushner, 1987.

582 sekunder hemma hos

Allen Ginsbergs kvickt komponerade protestskyllt är bara en av många anledningar att blicka in i Thurston Moores mångfasetterade boksamling. Namnkunnigt och välsorterat. Den ena efter den andra av den tidiga punkens litterära dyrgripar plockas fram ur hyllorna. Sympatiskt samtal och en blick in i ett helt strålande bibliotek.
(Man har lyckats lägga in del 1/3 två gånger... Om någon dyker på del 3/3, och vill visa den för mig är det varmt välkommet.) (Tack vare vänlig anonymkommentar har jag kunnat byta ut tidigare länkar till de nedan bättre och fullständiga.)

Thurston Moores bibliotek
1/3
2/3
3/3

"Och till och med ljus kan bli smutsigt och falla trögt"

Att, på ett intagligt sätt, berätta om hur ett nigerianskt barn förs till London för att säljas till sexköpare kräver sin berättare. Kräver sin berättelse. Jo, man skulle kunna påstå att smäckade böcker om självupplevt eller sanna öden säljer oavsett. För det gör de ju. Personligen tilltalas jag mer av de beskrivningar, gestaltningar, som får mig att haja till. Som förändrar det jag vet. Det finns ingen regelmässiga gränsdragning mellan dessa typer. Men jag har läst ett exempel på en påverkande gestaltning.

Chris Abanis (f. 1966) svenska utgivare, Celanders Förlag, inleder sin utlovade författarintroduktion med Abigails liv från 2006.
Romanens huvudperson, föräldrarlösa tonåringen Abigail, har redan tvingats att bli sin egen. Hon är ett flerfaldigt offer. När de tar och tar ifrån henne är hon ett offer. När hon vet vad som skall komma, när hon inte har någon talan är hon det. När hon sitter på golvet under sin fars hängande kropp och känner doften, vätan som rinner ut med hans ben. Fastkedjad i hundkojan i förorten med samma doft regnande över henne när hennes bödel pissar på henne. Men hon är också ett offer när hon älskar sin socialsekreterare som en kvinna och det ses på med skam. När hennes första val omyndigförklaras, patroniseras. Stackars sate, nu skall inget mera hända dig. De vet ingenting.
I korta kapitel, varvade Nu och Då, flätas en identitet fram. Originalets titel är Becoming Abigail och precis som översättaren Roy Isaksson påpekar är det svårt att finna en rymlig motsvarighet på svenska. Abigail blir. Detta komplexa livsöde skrivs fram. Välformulerat och väckande.
Förlaget beskriver Abanis prosa som "sparsmakad men oförglömlig", påminnande om Duras. Visst, samma korthuggna, drömska, krassa beskrivningar. Möjligen befinner sig Abani något mer utanför än Duras, gör själva händelserna något tydligare. Och det vinner denna historia på. Smärtan blir mer brutal och därav verkligare. Den händer nu.
Min förväntan utmanas av Abigails rena känsla, hennes ärlighet. Hennes uppriktighet varvas in mellan utsattheten och man vill bara önska henne väl. Låt det gå väl. Hon vinner över en på sin sida. Mitt felbegrepp utsätts för symboler, och förskjuts. Det är just det jag menar med att boken förändrar det jag vet.

Who´s afraid...?

I mitt intresse och pågående undersökande av konstens provokativa förgreningar har givetvis den amerikanska författaren Kathy Acker (1948-97) lyst med sin närvaro. Denna inom det destruktiva smått ikoniska gestalt, i Sverige kanske mest känd för romanen Blood and guts in high school från 1984, fortsätter att förundra. Intensivt och fragmentariserat tematiserar hon i sina texter våld, smärta, begär samt, inte minst, det sexuella.

Under den avslutade filmveckan, som jag nog kan beskyllas för att ha ignorerat något, var höjdpunkten den av Barbara Caspar regisserade dokumentären "Who´s afraid of Kathy Acker?". Filmen ger en generös och mångfasetterad bild av Ackers författarskap och liv. Konstkollegor och familjemedlemmar minns och berättar. Humoristiska galna anekdoter varvas med uppläsningar av Kathy själv och av olika kulturpersonligheters uttryck för beundran. Kathy Acker var - är viktig.
Efter filmen bär jag med mig en större insikt om hur Acker tänkte filosofiskt, estetiskt, lingvistiskt och politiskt. I sina provokationer, i sitt meningsskapande motsätter hon sig mening som enkelt flyter på. Hon intresserar sig för ord som kommer till oss från ickeauktoriserade riktningar, betydelsens förflyttningar. "Any word can mean anything." Dekonstruktivismen är central. Ackers öppna plagieranden av litteraturhistoriska giganter såsom Proust, Cervantes och Dickens kan också, bland mycket annat, ge exempel på hur hon tar sig in i förhållandet mellan makt och språk på ett oerhört konkret sätt.
Min filmupplevelse förhöjdes ytterligare av att raden framför mig fylldes av ett större sällskap med äldre damer. Uppsluppna och vid gott mod över att ha fått till en kulturträff undrade de ivrigt vad det var för en film som skulle visas. Att det som väntade var en dokumentär om en av den postmoderna konstens mest explicita och punkiga estradörer anade de föga. Jag höll andan och sneglade ditåt när längre partier ur en porrfilm (som Acker tillsammans med en annan konststudent spelat in och själv medverkat i) täckte bioduken... Men då dokumentären sammanlagt visade sig ge ett varmt och hjärtligt porträtt av den lika hjärtliga Acker såg damerna ut att faktiskt ha funnit en dos inspiration trots allt. Gott!