Herregud, vad de levde. De var levande. Tillsammans.

Min nyss avslutade läsning av Nancy Horans roman Kärleken till Frank har, sannerligen, präglats av försök till slutsatser om att den inte duger. Den biografiska romanen är inte alltid en lätt genre, den fungerar inte alltid. Jag tycker ofta att det kan bli sökt och stolpigt. Som att den problematiska, och ack så stimulerande, gränsen mellan det verkliga och det overkliga är för opålitlig för att leka fritt med. Som att idén och konstruktionen är mer briljant än den plats den landar på. Anledningen till att jag ändå sökt mig till Nancy Horans bok är Frank Lloyd Wright. Ämnet är den del av denna storartade arkitekts liv som inbegriper Mamah Cheney, eller rättare Mamah Borthwick sedan hon tog tillbaka sitt flicknamn. Till en början fick jag också mina farhågor bekräftade. Boken är visserligen genast tilltalande och välskriven. Tonen stämmer. Det är snyggt. Men, snart syns också misstag.

Förödande är givetvis att mina inte alltför nogräknande ögon finner inte mindre än fyra korrekturfel, tre i romantexten och ett, my lord, på bokens omslag. Frank Lloyd Wrigh istället för Frank Lloyd Wright. Man vill gråta, vilket även den minituöse arkitekten troligen skulle ha gjort. Det finns också exempel på byggnadsställningar författaren enligt mitt tycke glömt riva. Vissa beskrivningar är så tyngda av onödiga detaljer att de måste ha sin orsak i att författaren velat visa upp sin gedigna research. Hennes, vad det verkar, försök att bevisa att hon sett husen hon beskriver tar ofta mer än de ger. Det är inte i de detaljerna historien har sin glans. Samtidigt finns den andra sidan. Vid ett tillfälle beskrivs ett fotografi Mamah tar på arbetarna under byggandet av Taliesin, deras älskade gemensamma hus. I en oerhört säker och träffande ekfrasisk komposition beskriver hon vad bilden visar och inte visar. Mycket fint.
Överlag är Kärleken till Frank rent innehållsmässigt en upplyftande historia om stark och sann kärlek, trots sin tyngd. Frank och Mamah tvingas göra val och uppoffringar de aldrig kunnat föreställa sig och de erfar hur hårt arbetet med att trampa upp nya vägar i motsträvande tider faktiskt kan vara. Men de får också lön, de får en lycka få förunnad. När det närmar sig den på bokens baksida omskrivna tragedin blir det fruktansvärt. I de avgörande scenerna får jag uppriktigt svårt att andas.
Romanen blir även indirekt en hyllning till arkitekturens konst. Man drabbas av en stark längtan efter att veta mer. Om Wright, om husen, om Mamah och ja, om det mesta som omskrivs. De samtal som förs leder en in på en uppsjö av spår. Ellen Key och Goethe. Moral och mänskliga förutsättningar. Struktur, rymd och japanologi. Ständigt återkommer texten till karaktärernas poetiska leverne. Naturen får sjunga i deras händer, husen tilldelas fantastiska mytspäckade namn.
Jag kan avslutningsvis inte påstå att Kärleken till Frank är stor och absolut omistlig litteratur, sådan litteratur som i stort eller smått flyttar livet. Som går in i litteraturrummet och tar över, gör nytt på ett avgörande sätt. Det är den inte. Men den har inte heller den ambitionen. Det är istället ett synnerligen, i en svår genre, välberättad historia. Skicklig och på riktigt, en verkligt god bok, som det heter. När jag lägger ihop den är jag drabbad. Av en historia om en konstnärs förhållande till konsten och av en mycket vacker kärlek.