När en mässa är som mest angelägen är orden rena!

Bok och Bibliotek, Göteborg 2009. Efter dessa fullspäckade dagar är jag nöjd och imponerad. Av arrangemanget, utbudet och de sammanlagda intrycken. Även om man ibland kunde önska lite mer skärpa i intervjuerna och att vissa talare skulle ge andra talare mer utrymme, har de seminarier jag besökt genomgående hållit hög nivå. Och stämningen har därtill varit så förbaskat trevlig. Vänliga och intresserade människor, både i de flesta montrar och bland besökarna. När den amerikanska Federico García Lorca-biografen strålar över mässans entusiasm är det helt enkelt fullt förståligt. Det som gläder mig allra mest är hur litteraturen står så centralt. Trots diskussioner om läsplattor, kommersiella syften och vinstpiskor i luriga tider finns det läslust, vetgirighet och en vilja att ta sig vidare i frågan om litteraturens varanden. Litteraturens gåtfullhet. Att hela tiden skriva från den gräns där man inte längre kan skriva. Alla läsares dröm om att förvandlas till en fiktiv karaktär. Postpoesi. Microprosa. Hur vi bör fly från den komplicerade texten liksom jagade av djävulen och söka oss till den komplexa, den som är enkel när vi väl lyckats förstå den. Att det uppstår inavel om litteraturen bara tar intryck av sig själv, att den liksom fotosyntesen måste vända sig utåt, se andra traditioner. Var går gränsen mellan att föra in poesin i berättelsen och att föra in berättelsen i poesin? Litteraturen som ger ord till den som inte har ord. Vår längtan efter verklighet. Eftersom vår omgivning är mättad av diskurser måste verkligheten vara det som fattas oss. Längtar vi efter en verklighet som distanserar oss från det vi kallar verklighet? Och hur formulerar man den spänning som gör livet levande i dikt, i litteratur? Dikten måste ha ett konkret hjärta och läsningen vara en ständig belägring av dikten och språket. Ordet måste vara litterärt, vi måste höra dess klang, dess fragment, dess ögonblick. Det måste bevaras öppet, latent, vibrerande. Kraften hos det rena ordet! Jag känner mig tagen, träffad av alla dessa författares och teoretikers uppfordrande anslag. Det är upplyftande att samtalen är så angelägna. Att alla dessa olika människor lyssnar och intresserar sig. Vi frågar fortfarande, för att vi fortfarande behöver fråga, för att vi alltid kommer att behöva fråga, om litteraturen, om konsten.

Bild: Agustín Fernández Mallo och Miguel Casado

"utan att någonsin kunna nöja oss med de ringa skäl som den bittra arkitekt som bestämmer över denna oändliga labyrint försöker lugna oss med"

Amfitryon (2000) 2009
Ignacio Padilla
Översättning av Hanna Axén
Bokförlaget Tranan

De senaste åren har det gått att skönja en tydlig vilja att behandla mystik kring historia och böcker i litteraturen. Genom diverse dokument, manus, brev, efterlämnade skrifter eller foton har berättelserna letat sig tillbaka i tiden, till krig och skuld eller till möten och förlorade kärlekar. Inte sällan har man hamnat i ett dunkelt bibliotek med hemlig ingång och letts fram till en specifik gömd bok med ett avgörande pappersark inskjutet för att aldrig finnas. Det rör sig ofta om relativt lättillgänglig och underhållande prosa. Frapperande uppslag, sidvändarmekanismer och friande spänningsdetaljer. Med dessa karaktäristika i tanken är det kanske inte så konstigt att inte fler av de läsare som hyllar inriktningen hittat vägen fram till Borges. Hans labyrintiska spegeleffekter och kryptiska spår har onekligen samma botten, men han kan som bekant inte alla gånger beskyllas för att vara lättillgänglig.
Möjligen skulle Ignacio Padillas roman Amfitryon, utgiven av Tranan, kunna placeras mellan dessa två poler, fungera som en sammansmältning. Underhållning och ivrig spänning tillsammans med tankekrävande pusselbitar och historisk tyngd. Romanens kärna, dess bultande hjärta, är schackkonsten. Kring dessa svartvita partier kretsar romanens herrskara hungrigt jagande efter vinst och på samma bräde avgörs öden rörande så många fler individer än vad man inledningsvis kan ana. Historien berättas av fyra olika jagröster som ansvarar för var sin del av boken. Handlingen är i övrigt svårbeskrivlig och lämnar efter sig ett flertal frågor kring hur saker egentligen hängde ihop. Bokens inledande del beskriver ett schackparti på ett tåg, där två karaktärer sätter sina identiteter på spel. En vinner och slipper åka mot en säker död vid fronten, en annan förlorar möjligheten att leva ett stillsamt banvaktsliv på sträckan München-Salzburg. Att nämna namn i detta sammanhang är lönlöst, det blir helt enkelt för många. Därtill är namn och identitet ett högst flytande begrepp i Padillas värld.
Det finns två huvudsakliga anledningar till att jag sugs in i denna värld och varmt vill rekommendera Amfitryon. Den första är gåtan. Padilla har vaskat fram en historia verkligt klurig och det kräver både koncentration och lust för att kunna följa dragen. I vissa lägen hjälper inte ens det och man går bort sig bland falska och riktiga schackgenier. Men det romanen förlorar på tvära handlingskast och utelämnande av detaljer vinner den när gåtan av samma skäl hamnar i ljuskäglans mittpunkt. Med en nästan byråkratisk korthet flyttas man från det ena decenniet till nästa, från Buenos Aires till Cruseille och till London. Det är ett livsfarligt labyrintiskt kodsystem som skall finnas och förstås, det är spökskrivare, tavelförfalskare och mänskliga ersättare i nazismens högkvarter. Att Padillon kan sina liknelser och metaforer, och snirklar fram dem till sin läsare i de mest prunkande, snyggintellektuella och själfyllda formuleringar man kan föreställa sig räddar berättandet undan all form av tråkighet. Det är kargt och det är elegant och min tanke går förutom till Borges till så spretigt sammansatta likheter som Chandler, García Márquez, Auster och kanske till och med Kafka. Just García Márquez är intressant eftersom Padilla är en av grundarna till den så kallade Crackrörelsen från 1996, vars manifest tillkännager en vilja till brott mot den latinamerikanska litteraturens tradition av magisk realism och hemlandsfokus. Padillas roman kan stolt visa upp sitt internationella perspektiv i det avseendet men vad gäller den magiska realismen blir jag något mer fundersam. Visst är ramarna verkliga, till och med emellanåt verklighetsbaserade, och det som händer inom dessa ramar är inte direkt övernaturligt och surrealistiskt om man jämför med inriktningens mest flagranta exempel. Men gåtfullheten och framförallt berättarrösternas oförmåga att nå sanning och pålitliga minnen ger oupphörligen känslan av förhöjd verklighet. Bedrägligheten och lögnen har höljt all insikt i skugga likt ett täcke av damm i ett sedan många år orört hus. Slutligen kan jag bara hoppas att Padillas roman så småningom kommer ut i pocketutgåva och hamnar i händerna på gemene pocketman. Det förtjänar den verkligen.

År 2000 tilldelades Amfitryon det prestigefyllda priset Premio Primavera Novela för bästa spanskspråkiga roman.

It took me a while to realize it was the night.

I väntan på tid och 2666 läser jag novellen Gómez Palacio. Roberto Bolaño. En 15 minuters lång koncentration av underfundig melankoli. Mexikansk öken, natt. Främlingar och möten som passerar förbi lika obemärkt som vore de endast något man drömt de sista i ett sträck sömnbelönade timmarna efter en vankande natt. Jag, det vill säga han som berättar, det vill säga någon som skulle kunna vara mannen som hållit pennan, det vill säga en möjlig Bolaño, går upp för att se ut genom motellfönstret mot ökenmörkrets färgskalor, dricker något, kontrollerar att allt är låst, går åter till sängen, måste gå upp igen, till toaletten, fram till fönstret, se ut på natten... Han tänker på evigheten. Kommer i samma stund på att det är en pinsam tanke. Fortsätter. Bolaños texter fortsätter att med sin täthet gripa tag. De skapar en stämning, ett stämningsläge, så tätt att det förefaller rumsligt. Som att det går att röra vid. Om Bolaño hade formulerat det så hade han kanske genast rättat sig och sagt att det var en löjlig tanke. Låt gå för det, men, läs novellen. Gómez Palacio ingår i Last Evenings on Earth and Other Stories och är översatt från spanskan av Chris Andrews. Tidigare har jag skrivit om novellerna Enrique Lihn och Clara.

When the beauty salon changed I also felt a inner transformation

Skönhetsalongen har blivit Terminalen. Dit människor som befinner sig i det allra sista fasen av sjukdomen får komma för att dö, bara dem, bara män. Vad ställs man inför i denna korta, intensiva saga? En okänd stad härjas av en okänd sjukdom. Den angriper hjärnan, ansiktet, magen eller någon annan av kroppens delar. Vissa angrepp går fort, andra äter sig sakta igenom kropparna och tar kanske ett år. Folk dör ensamma och utlämnade på stadens gator. Ända tills den crossdressande hårfrisören omvandlar sin salong och tar sig an dem. Vårdar dem, ser dem, dessa i likhet med staden identitetslösa individer. Låter dem se hans vackra akvarium med färggranna exotiska fiskar. Så börjar fiskarna att lämna honom, att inte kunna vara levande längre, på samma sätt som de unga männen han sköter. Han kan sjukdomen och vet omgående, när han i den enda spegel som finns kvar i salongen ser utslagen på sin egen kind. När de sjukas bekanta kommer på besök sminkar han skickligt över sina egna tecken.

Mer ur handlingen behöver inte avslöjas för att man skall ana den nedåtgående stämningen som präglar Mario Bellatíns Beauty Salon (Salon de belleza, från 1994, 1999 eller 2000, beroende på vem man frågar). Det är ensamt, tyst och konstigt.

Tanken att fiskarna står för människorna ligger inte helt långt borta. Lättskötta och överlevande eller svårhanterade och liggandes nere vid botten tills de börjar äta av varandra. Det är en allför enkel tolkning. Men texten har en vaghet, en enkelhet, som bjuder in till liknande funderingar. Som så ofta med smått surrealistiska, dystopiska berättelser höljs Beauty Salon i ett skimmer. Ett okänt skimmer. Man hissas ner i ett scenario av indikationer men vet föga. Vi pusslar inledningsvis, men när gåtfullheten är lyckad, och det är den i detta fall, tar det inte lång stund innan man accepterar. Man anar redan att inga svar skall ges. Med verkliga minnen och vetskaper om epidemier och fördomar kan man dock inte komma ifrån kortromanens allegoriska kapacitet. Det här är kunskap på andra nivåer. Det här är en människa i en möjlig värld, kanske en möjlig människa.

Beauty Salon är endast 63 sidor lång. Den hålls av en röst som är sorgsen och på väg att dö. Den lyser lite av ett förlorat ljus och den suckar till ibland, av tidigare färger. Vid ett tillfälle, efter det att berättarens egna utslag uppstått och hans medarbetare redan gått bort, minns han: "When I lit the fire I was wearing one of my friend's dresses. I got very dissy. I danced around the fire singing a song I no longer remember. I imagined I was in the club dressed in women's clothes, my face and neck covered in sores. My intention was to fall into the fire, to be engulfed in flames and disappear before the slow agony took hold of my body." Att denna Mexikanska litterära stjärnas rykte bara påbörjats hos de som läser engelska bättre än spanska tar jag för självklart. Begäret efter mer, mer från den Bellatínska världen, likaså.

"I am quite aware of his perverse habit

of magnifying and falsifying. Spinoza realized that all things strive to persist in their own nature: the stone eternally wishes to be stone and the tiger a tiger. I shall subsist in Borges, not in myself (assuming I am someone), and yet I recognize myself less in his books than in many another, or than in the intricate flourishes played on a guitar. Years ago I tried to free myself from him, and I went from the mythologies of the city suburbs to games with time and infinity, but now those games belong to Borges, and I will have to think up something else. Thus is my life a flight, and I lose everything, and everything belongs to oblivion, or to him. I don't know which one of the two of us is writing this page."

Ur Borges and I
Jorge Luis Borges
Översättning: Anthony Kerrigan

Jag trodde dem inte, men jag vågade inte nonchalera dem.

Då jag alldeles för en stund sedan unnade mig en paus i eftermiddagens göremål ägnade jag denna åt en text av Jorge Luis Borges: Mannen på tröskeln. Omedelbart fylls eftermiddagen av frågor. Fiktionens frågor. Ty ingen litteratur, iallafall ingen jag hitintills någonsin stött på, är frågeväckande så som Borges. Genom hans medlöpande (låt mig förklara) ljumma ton, vecklas sidorna stilla ut, gör sig spåren synliga. Eller snarare, långsamt går man längs med raderna av ord, som säger något, beskriver, nämner namn och platser, framåt. Enkelheten i ett ansikte. Anspråkslöheten. Den till synes odramatiska informationen. Om jag då stannar upp, och vänder mig om för att blicka tillbaka på det just förtäljda, inser jag att mitt lyse inte räcker dit. Jag minns inte hur en gata formade sig, hur mönstret på kniven betydde. Jag kan inte längre, bara minuter senare, se det just berättade, de vindlande korridorerna har redan vinklats och krökts, har redan förvandlats eller förvandlat sig till skrymslen och mörka glömda sammanträffanden. Uppbyggnaden av en memorians motsats. Du försöker känna igen namnen, förstå hur religionernas arter och uttryck flätas genom varandra och bildar. Du inser att du negligerat kunskapen och det traditionella. Du förstår, plötsligen, att du fallit i varenda lucka som fyller golvet. Under läsningen har du, Herr B förbjude, trott, på det du läste. Inte trott som i verklighet. Trott som i pålitlighet trots teorins alla upptänkliga varianter av illusorisk karaktär. Kanske en så kallad cocktaileffekt även, att helheten, nyckfullhetens kopplingar, blivit till någonting större, något luckrikare, än dess enskilda delar. När jag så, omtöcknad, bara minuter senare, tar mig tillbaka till eftermiddagens reella göremål, tänker jag; Är inte detta just det sant labyrintiska?

Bild av Paul Noble.

...and literature was a vast minefield occupied by enemies,

Ännu en Short Story ur The New Yorker under förmiddagen. Meeting with Enrique Lihn. Och återigen funderar jag över Bolaños särskildhet. Hur han placerar händelsen precis mellan, precis, det fantastiska och det ordinära. Självklart, säger berättarrösten, som traditionsenligt heter Roberto Bolaño, visste han att Lihn var död. Kanske tänkte han att de som erbjudit honom att träffa Lihn skojade, eller så hade han missförstått, förmodligen tänkte han bara inte, eller så hade han missförstått själva inbjudan. Oavsett, får vi veta, så är hela episoden inbakad i en dröm, drömd 1999, just hemkommen från Venezuela.
Tanken slår mig att man borde använda Bolaoñs texter i undervisning om den latinamerikanska litteraturhistorien; namnen, incidenterna, parallellerna, och simultant, den hårda vägen, lära ut saker om fiktivitet, opålitliga berättare, faction, meta-teori et cetera. Här finns grundstoff till det mesta.
Och samtidigt, dessa obeskrivliga oupphörligen öppnande bilder:

"And just as I thought of black humor Lihn extracted a little bottle of pills from his pocket. I have to take one every three hours, he said. The enthusiasts fell silent once again. A waiter brought a glass of water. The pill was big. That’s what I thought when I saw it fall into the glass of water. But in fact it wasn’t big. It was dense. Lihn began to break it up with a spoon, and I realized that the pill looked like an onion with countless layers. I leaned forward and peered into the glass. For a moment I was quite sure that it was an infinite pill. The curved glass had a magnifying effect, like a lens: inside, the pale-pink pill was disintegrating as if giving birth to a galaxy or the universe. But galaxies are born or die (I forget which) suddenly, and what I could see through the curved side of that glass was unfolding in slow motion, each incomprehensible stage, every retraction and shudder drawn out as I watched. Then, feeling exhausted, I sat back, and my gaze, detached from the medicine, rose to meet Lihn’s, which seemed to be saying, No comment, it’s bad enough having to swallow this concoction every three hours, don’t go looking for symbolic meanings—the water, the onion, the slow march of the stars. The enthusiasts had moved away from our table. Some were at the bar. I couldn’t see the others. But when I looked at Lihn again there was an enthusiast with him, whispering something in his ear before leaving the booth to find his friends, who were scattered around the room. And at that moment I knew that Lihn knew he was dead. My heart’s given up on me, he said. It doesn’t exist anymore. Something’s not right here, I thought. Lihn died of cancer, not a heart attack. An enormous heaviness was coming over me."

När jag läser Bolaño drabbas jag av upprymdhet. Som att jag smittas av en frihet (för ordet lekfullhet är inte bra nog). Han lyckas behålla ett tempo, en svävande lätthet, den tyngande pretantiösa gåtgullheten till trots. När det kunde varit sökt är det flytande. Istället för tätt, lockande.

"I think I began to cry in spite of myself"

(Photo Just Loomis "Untitled" 2002)


J L Borges ville inte skriva längre prosa. Han sa sig oförmögen, att han inte kunde behålla karaktärerna och historien under romanformens många sidor. Av samma anledning beundrade han prosans kortform. Dess möjlighet till intensiva, kanske exploderade, historier.

När jag läser Roberto Bolaños novell Clara minns jag Borges uttalande. När jag läser Roberto Bolaños novell Clara får kortformen en chans att lysa. Redan efter att ha läst bara de två inledande styckena håller historien mig i ett absolut grepp. Dess begär, dess sorgsamhet och dess hela värld är redan där, utlagd och synlig.
Fångad i ordets rätta bemärkelse.
Enkelheten. Detaljerna. Historien som stannar upp och berättaren som sugs in i tänkandets svarta, romantik som tangeras.
Varje mening bjuder dig rymd, rum, rörlighet. Överallt finns möjliga förflyttningar till andra berättelser (och hyllornas oändlighet kan beläggas...).

Det är denna oändlighet eller ljuvliga villfarelse om oändlighet som blir särskilt med Bolaño. Och det är densamma som fyller den vidunderliga resa som De vilda detektiverna (som man kan läsa en angenäm reflektion om hemma hos La Bibliofille) bjuder på. I Clara når densamma dig i en vad gäller tid mer lättillgänglig och intensiv utformning.

En gedigen, gammaldags, artig bildning och en gatuintelligent, erfaren, nästan rå, stadsmänsklighet.

Så oerhört tilltalande.

Brasiliansk arvtagare och nyskapare

Bernardo Carvalho (född 1960) är verksam som författare och litteraturkritiker i Brasilien. Han har kommit att bli ett uppmärksammat namn i den samtida sydamerikanska litteraturen, inte minst som en möjlig efterföljare (detta ok av välsignelse) till J L Borges.

På svenska finns två böcker, av om jag räknat rätt hans nio, att tillgå; Medo de Sade (utgiven av (igen och igen det vill säga ständigt återkommande) Tranan Förlag) och Nio nätter (utgiven av inte i skuggan placerade Bokförlaget Atlas). Skicklig och välflytande översättning har i båda fallen genomförts av Örjan Sjögren. I senaste numret av Karavan finner man en intressant intervju med Carvalho, som nyligen, i samband med att Nio nätter kom ut, gästade Sverige.

I en form av två akter berättas i Medo de Sade först historien om Baron de La Chafois utlevda orgier, inspirerade av Markis de Sades diverse ageranden (hur denne Markis ständigt tycks dyka upp i diverse sammanhang). Baronen finner sig senare placerad i en kolsvart fängelsecell, anklagad och hotad till livet för ett mord han inte känner till. Vem är mördad? Vem har mördat? Vem har anklagat? Dold i svart skugga samtalar baronen med cellens andre gestalt, som han skymtar i hallusigena syner. Är det inte Markis själv, undrar han och blir upprymd däröver. Gestalten flyr in i dunkla ironiska formuleringar. Stämningen och baronen fylls av en stigande rädsla.
I akt två ställs vi inför en annan tid och andra förutsättningar. Ett gift par utsätter växelvis varandra för intrikata mordförsök av allt grövre karaktär. Även här filtreras händelserna genom Markisens ande. I en slags mental masochism överträffar och sviker de varandra tills de slutligen vecklar in sig i en nedåtgående spiral av bakomryggensteg, och där döden faktiskt anländer. Kortromanen lyser av gåtfullhet och oförklarade vändningar, man tvingas helt enkelt lägga den ifrån sig fylld av de ödsliga frågor som synliggjorts.

Den unge amerikanske antropologen Buell Quains plötsliga självmord 1939 utgör kärnan i Bernardo Carvalhos dokumentära roman Nio nätter. Något mer än halva seklet senare upptar händelsen en författares, en brasiliansk sådan..., tankebanor i den utsträckning att han bestämmer sig för att leta bland spåren för att nå fram till fler svar om antropologens brutala öde. Mycket i romanen, klassificeringen understryks av författaren själv, pekar mot Joseph Conrads mörkaste hjärta och även Bruce Chatwins reseskildringar har nämnts i mottagandet av boken. Min tanke går dock främst till Winfreid Georg Sebalds särskilda stil och sätt att bygga upp text kring verkligheten och kring verklighetens fiktiva möjligheter. Att det i Nio nätter finns ett äldre fotografi av denne Buell Quains, med den äldre tidens blick och blekhet, tar inte ner parallellerna. Onekligen för fotografiets närvaro in en intermedial aspekt med historisk verifierbarhet. Huruvida denna närvaro skulle kunna vara fiktiv, om jag får lov att säga det, är på något sätt en annan diskussion. Labyrintiskt (slitet men i detta sammanhang oerhört passande) upprättar romanen olika gångar och lager av röst, iakttagelse och fakta. Att följa är inte alltid alldeles enkelt. Texten är tät och full av avvikelser, men utan att det blir en nackdel. Allra främst uppskattar jag dess lyhörda avläsning av människans tillkortakommanden och rädslor.

De två böckerna av Bernardo Carvalho som är översatta till svenska visar ofrånkomligt genom olikheten gentemot varandra på författarens potential. Det som i Made de Sade är hisnande och lekfullt är lugnare och "verkligare" i Nio nätter, om än med fortsatt nyfiken experimentlusta. Men det är i inget av fallen frågan om litteraturens potential som sådan som utmanas, inga brott i namnet av olika epoker. Det är en uppvisning i tankens potential. I förväntningen inför handlingen, inför författandet och hantverket, inte inför språket, kanske inte ens inför sanningen, ligger experimentet. Ur det perspektivet finns den sydamerikanska litteraturens rötter definitivt representerade.