I väntan på tid och 2666 läser jag novellen Gómez Palacio. Roberto Bolaño. En 15 minuters lång koncentration av underfundig melankoli. Mexikansk öken, natt. Främlingar och möten som passerar förbi lika obemärkt som vore de endast något man drömt de sista i ett sträck sömnbelönade timmarna efter en vankande natt. Jag, det vill säga han som berättar, det vill säga någon som skulle kunna vara mannen som hållit pennan, det vill säga en möjlig Bolaño, går upp för att se ut genom motellfönstret mot ökenmörkrets färgskalor, dricker något, kontrollerar att allt är låst, går åter till sängen, måste gå upp igen, till toaletten, fram till fönstret, se ut på natten... Han tänker på evigheten. Kommer i samma stund på att det är en pinsam tanke. Fortsätter. Bolaños texter fortsätter att med sin täthet gripa tag. De skapar en stämning, ett stämningsläge, så tätt att det förefaller rumsligt. Som att det går att röra vid. Om Bolaño hade formulerat det så hade han kanske genast rättat sig och sagt att det var en löjlig tanke. Låt gå för det, men, läs novellen. Gómez Palacio ingår i Last Evenings on Earth and Other Stories och är översatt från spanskan av Chris Andrews. Tidigare har jag skrivit om novellerna Enrique Lihn och Clara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar