I fredags var det vernissage på Hasselblad center i Göteborg: Mikael Olsson - Södrakull Frösakull. Under sex år har den Göteborgsbaserade fotografen dokumenterat två hus av möbelformgivaren tillika arkitekten Bruno Mathsson, hans åretruntboende Södrakull och sommarbostaden Frösakull, båda i ett övergivet och orört tillstånd. Det senare av dem har fotografen haft tillgång till, flyttat in och levt i, fotograferat som en invånare. Södrakull däremot är iakttaget utifrån. Genom gardinhöljda och speglande fönsterrutor fångar bilderna en stolskarm, en del av en hylla, ett par böcker. Så som sig bör på stora vernissager var lokalerna på Götaplatsen i fredags späckade med vernissagefolk och vernissagestämning. Att ge besökarna en chans att ta in och greppa utställningens uttryck och innehåll var inte stundens främsta syfte. Jag hann uppfatta en poesi om minne, tid och förfall. Ett gåtfullt berättande om det vanliga. Lugna färger och detaljers skönhet. Också ingroddhet. Men jag ämnar återvända snart för ett mer stillsamt möte med Mikael Olssons bilder och ser fram emot det.Utställningen på Hasselblad var inte det enda öppnandet denna helg. Också Göteborgs femte internationella konstbiennal What a Wonderful World har invigts. När jag nyligen fick reda på att denna bland mycket annat bjuder på What Will Come (Has Already Come) av den sydafrikanske konstnären William Kentridge (som jag för någon vecka sedan lade ut en film av här på OWA) blev det uppenbart att ett byte av riktning blivit nödvändigt. Vad är det med denna tendens att inte besöka saker som händer i ens egen nära omgivning? Jag kan inte begripa det och jag tycker att många jag diskuterat saken med erkänner samma skumma beteende. Jag tar iallafall Kentridge besök som ett tecken, nu skall jag gå på biennal. Jag skall läsa på och utnyttja möjligheten att se och uppleva i ett så annars skralt kulturklimat. Kanske kommer jag att uppskatta det? What a Wonderful World pågår till och med 15e november.
Bild: Mikael Olsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar