About us, now, all of us.

Ett par nyheter i hyllan att undersöka under helgen (och om jag hade haft någon gud hade jag vänt mig dit och tackat för det faktum att jag tillhör en familj som innehåller fler än en ivrig bokhandlare. Att få tillgång till nyheter utan att man själv sökt upp och införskaffat är märkligt tillfredsställande. Någon annans val, annans kunskap i finnandet, annans smak kanske. Jag går förnöjsamt igenom högen.). Så, Jason Felch och Ralph Frammolinos Chasing Aphrodite - The hunt for looted antiquities at the world's richest museum tordes locka var och en som läst E. L. Doctorows roman Ragtime, med konspiratoriskt klingande teorier om dammiga gömmor av osannolika dyrgripar. Eller hört om den legendariske Boktjuven för all del. Vidare The pictures generation 1974-1984, katalog till The Metropolitan Museum of Arts av Douglas Eklund sammanställda utställning med samma namn. Ett trettiotal konstnärer ingår, däribland Prince, Sherman, Goldstein och Longo. Generöst tilltagen vad det verkar, både vad gäller bild och text. Fortsätter i fingrandet med Union Atlantic av Adam Haslett. Beskrivningen av denna hyllade roman låter mig veta att den bland annat innehåller talande hundar. Då håller jag César Aira närvarande i minnet och sväljer fördomarna. Men "Hög ambition och oemotståndligt komplex" fungerar ändå något bättre på förväntningarna. Längst ner i högen ligger den massiva boken Dealer's Choice - at home with purveyors of antique and vintage furnishings av Craig Kellogg. Bläddrar försiktigt; novis och imponerad.

Möjligen rymmer även helgen ett besök på utställningen om Fukushima, där den japansk-schweiziska konstnären Leiko Ikemura bjudit in ett antal konstnärer att kommentera kärnkraftskatastrofen samt Peres Projects Kreuzberggalleri som visar Pete Wheeler. Trevligt är det oavsett. Med helg.

"And the expository matter is skilfully interwoven."

Än en gång Raymond Pettibon på Contemporary Fine Arts. Jag var där när de öppnade, men var tvungen att återvända under helgen som passerade. Och jag frågar mig, hur många fler timmar skulle jag inte behöva? Det är egentligen självklart att Pettibons utställningar tar tid. Även om ett par av teckningarna består av enbart bild har flertalet därtill svårläst och tidvis svårtolkad text. Ett rent gytter av intryck med andra ord. Fyra väggar välfyllda med skrynkliga, tufsade pappersark. Färger och skrik. Versaler och nakenhet. Jag försöker räkna ut hur många gånger jag tagt del av Pettibon i utställningar, men jag vet faktiskt inte längre. Så är han också slående produktiv (och har därför inte heller nått de svindlande prishöjder somliga andra mindre produktiva gjort). Produktiviteten, eller snarare hatigheten, yvigheten, spontaniteten i teckningarna är viktig. Blir burdust och upprört, skränigt även sedan punkuttrycket är passerat eller iallafall inte längre centralt. Fult, fel på ett eget sätt. För det är alltid motsatserna i Pettibons bilder som skapar den specifika dragningskraften. Det återkommande vulgära bredvid det så uppenbart intellektuella. Estetik och politik. Konstvetande och filosofiska spörsmål. Den teoretiska medvetenheten som karvar fram något att tillägga genom utfläkta slarviga kroppar och eregerade organ. Eller tvärtom. "WITH HELGA AROUND I FEEL AS THOUGH I COULD WRITE ANYTHING - SONNETS, LOVE POEMS, LIMERICKS, COOKBOOKS, PLAYS, NOVELS, THE MORNING PAPER..." Vilken är den amerikanska historia han skriver? Eller den konsthistoira? Vad blir följderna av det sammantagna?

CFA ger återigen ut en brukbar katalog i samband med utställningen, och glädjande nog är avbildningarna tillräckligt stora för att man skall kunna fortsätta uttolkandet i efterhand. Kanske tillgodogöra sig den Väldiga poet som bor i konstnären. Sinom tid eller i ögonblick av insikt.

BN kallade, kallar

Bruce Nauman

"och tecken klottrande sig själva bakom ögonlocken"

Fredagen inledde helgen med en förfrågan om att skriva om Bolaños dikter. Sedan dess har jag varit på gott humör. Det skall bli en resa.
Känner mig kluven inför Safran Foers Tree of Codes, som jag först nu i veckan fick veta fanns. Uppskattar Bruno Schulz, uppskattar konceptuell bokhantering, uppskattar genreöverträdelser och så vidare, men som sagt, kluven. Jag får läsa på.
Fann en artikel om den pusslande förläggaren Michael Pietsch.
Annars kan man bara vältra sig i allt Tranströmerskt i svensk media under dessa veckor. Mina p2-förmiddagar blev lite ytterligare heliga efter att jag läst till exempel Beckman.

Mellanmänskligt

Märker att jag vissa dagar, under innevarande period (tänker jag och märker att jag väljer att se det som just en period, det vill säga något som har med tid att göra och som har en tänkt ände), ägnar mig åt ett slags preventivt bloggande. Planerar på ett nytt sätt. Detta vill jag skriva om, och detta andra kan jag nämna i förbifarten. När så en stunds stiltje uppstår skyndar jag mig att lägga ut en rad om det där som endast skulle nämnas. Och allt som oftast fylls eftermiddagen av annat än det där längre skrivandet. Så kan det gå. Så får det vara. Tänker jag.
Två hastiga länkar just nu alltså: Ai Weiwei och Joakim Stenshäll. Oerhört intressant. (Den senares sätt att som material till sin avhandlingsplan använda fiktiva recensioner från framtiden är lysande. Och Buber och Bachtin. Det här vill jag läsa!) Vad eftermiddagen erbjuder återstår att se.

In the end, truth will be found

Skrockar gott och lyckligt över tiden när den är relativ. Staden är full av konst, möjligheter att se. Hade bestämt mig för att läsa Just Kids före det att jag tog mig till Robert Mapplethorpe-retrospektiven. Bara det att boken var kvar i Sverige, att den inte gick att finna, att bara jag kunde de pausade bokhögarnas kaotiska ordning. Men så åkte jag upp och hämtade den (hade en del andra göremål därtill) och börjar nu fingra på raderna och inser att långsamheten inte tilläts ta över scenariet: utställningen visar sig vara förlängd till 1 maj!

Nu gör jag det.

Nu lägger jag ut en bild av William Wegman. Idag var en sådan dag. Att jag sedan barnsben har en smått fanatisk relation till hundar har inte riktigt med saken att göra. Hur mycket jag än har kritiserats för att uppskatta, och hur mycket han än har kritiserats för det han gör, kan jag inte låta bli att fascineras av Wegmans Weimaraner. Jag är övertygad om att det har med det narrativa att göra. Varje liten ensam bild, en hel värld. En hel historia. Och blicken. Och kontexten. Och melankolin. Det bor säkert närmare tio exemplar i det kvarter jag befinner mig i nu, jag ser ett par av dem varje dag. Dessa underliga.

through the back door that most rare book dealers secretly enter

Ännu en gång, på kort tid, läser jag uttalanden av Mr McWhinnie. Och det är förförande det här med handlandet av det ovanliga. Uppsökandet av det som ingen visste fanns (kvar), spårandet. Som ett pragmatikerns genealogi, för att hänvisa till vederbörandes avhandlingsämne. Här är detektivskap på riktigt tänker jag. Här är Skapade av värde. Att se kopplingarna. Om x skrivit en bok, dedikerad till y, är y:s ex. av x:s bok givetvis en angelägenhet. Givetvis? Ja, men nästan. Det finns en spänning.

Det hörs på sättet han uttrycker sig att McWhinnie vet en hel del om litteraturens pulsslag. Han lägger orden intill varandra och liksom drömmer, om orginalmanuskript och glömda brev, inskriptioner och hälsningar på försättsblad. Och låter litteraturen växa ut, om man väljer att tolka det så, till att inbegripa så mycket mer. Låter den få ingå i en konsthistoria, av skiftande riktning. En respekt inför.

"I think people collect books and art for a variety of reasons. For some it’s the fetishist principle that Walter Benjamin writes eloquently about: the belief that the possession of these relics confers the objects magical powers onto owners, be it a power of creativity, a portal to the original time of the work’s creation, a voyage back into their own personal past and so on."

Hela texten finns här.

Set of fragments

Inte mycket tid till läsning av privat karaktär senaste tiden. Vad gör man istället? Mer simultana sysslor i mitt fall, ser saker, besöker platser, förflyttar mig, lyssnar, tänker. Råkar springa på Galerie Nordenhake på Lindenstrasse och hamnar mitt i de sista timmarna av Franka Hörnschemeyers andra soloutställning hos galleriet: In the Presence of Noise.
Det går att förstå Noise på många sätt. Det varierar, det är relativt. Att därför, som Hörnschemeyer gör, arbeta utifrån en mer filosofisk aspekt av betydelsen fungerar utmärkt. Rummet fylls av frågor och linjer och det handlar om den kommunikativa delen av saken. Oljudet som stående mellan det som meddelar och det som mottar. Riktar ljuset mot själva mediet. Förändrar kommunikatörerna, vare sig man väljer att adaptera eller eliminera. Här finns en skillnad, och det blir synligt i installationerna. Med paralleller till och inspiration från bland annat Claude E. Shannon och Henri Lefebvre (matematiker respektive filosof) blir tanken i rummet mättad och stor. Hängande tapetlängder längs ena väggen, en skulptural hög av ritningar, stelnad in i något, väldiga högtalarliknande trattar på var sida om huvudväggen. Man kan se igenom, ropa eller höra, från alla håll.
Det är grundläggande och snuddande metafysiskt. Låter betraktaren veta att de gemensamma överenskommelserna är flyttbara. Att kommunikationen är så mycket mer. Att oljudet kanske inte är i vägen, däremellan. "It is not simply an obstacle, but rather a productive force that generates a system through its very demand to be eliminated."

Bild: Discrete case (2010), Franka Hörnschemeyer.

Ursa M. Kumbel Kumbell

Under helgen en utflykt till Jacksons. Ett tyst besök bland dessa beundransvärda artefakter. Stiljte. Med möbler från den tiden finns så mycket rymd. Som att hur nära man än kommer kvarstår luften runtomkring. Uppradade, självklarheter. En svart lampa, en vit, en gul. Ett rosa bord, ett grönt, en gult, ett vitt. En fantastisk kandelaber står i ett av fönstrena. Jag får veta att när Piet Hein spenderade en tid i Argentina, 1953, designade han Ursa Major. Formen av stjärnbilden. Plogen syns tydligen inte från södra hemisfären. En påminnelse om hemma. Kanske längtade han? Behövde ett tecken, som den poet han var?

Väntan,

Så känns Berlin idag. Stilla, rofyllt. Vit snö faller långsamt. Det är tyst, människorna är någon annanstans. Det ljusnar ett ögonblick, himmel. Två ambulanser bryter och skriker förbi. De stannar utanför ett dagis och någon vänder sig om och tittar. Det verkar inte vara någon brådska. Går vidare. I tystnaden. Det är som ett förebådande. Staden ligger som i vila, inför något annat.

Bild: Kerze (1983), Gerhard Richter

lavatory/lovestory

Fann ett inslag om en av de absolut finaste bokaffärer jag någonsin besökt: John McWhinnie's Rare Bookstore and Art Gallery. Många bilder att beundra. Särskilt tittar jag på Wools/Hells oemotståndliga Psychopts. Fact or Fart. Nicest or Incest. Perils or Penis.

Jag var där i sällskap. När jag nu erinrar mig att jag efter någon timma sa att jag väntar utanför, medan mitt sällskap var kvar ytterligare en timma eller två förefaller det overkligt. Är det möjligt? Där satt jag ute på trappavsatsen och funderade. Tittade på den gripande staden. Väntade. Istället för att var där inne. Underligt.

Pax vobiscum

Det är sömnläge, verkligen, men först en hastig hänvisning till en underbar historia. Det var kanske inte så illa ment?

Optiskt

Färgens lyriska potential istället för popkonstens samhälleliga referenser. Color Field Painting. Ställt i jämförelse. Någon slags radikal visualitet, synlighet.
Utställningen Color Fields sista dag tar jag mig till Deutsche Guggenheim och möts av färgprakt. Det är gigantiskt mossgrönt, pastelligt randigt, svepande jordigt och vinklat neon. Naturligtvis blir det spretigt, slamrande rikt på uttryck i färgens alla tecken. Men lika mycket slås jag av formens betydelse för det som talar i rummet. Färg har fått rinna ut över duken från hålet i botten på tekannan eller bara fått bada i mycket vatten och blandats mjukt, som av sig själv. Runt och bolmigt. Står länge framför Rothko no. 18. Längst in på kortväggen i den avlånga utställningslokalen hänger ett verk av Frank Stella. Här blir istället kantigheten, precisionen, nästan vetenkapligt skarp. Man kan förhålla sig till dessa fält som olika former av språk i ett stort landskap. Olika röster, olika formuleringar. Trots att Guggenheims lokal egentligen är för smal för ett par av verken, det blir helt enkelt svårt att ta in en målning som man inte kan backa längre ifrån än vad tavlan är bred, gick jag där ifrån med huvudet fullt av poetiska anslag.

through meditations

"Nude"
Ugo Rondinone
Gladstone Gallery
November 6 - December 23, 2010

"I could operate in that kind of gray area where the literal and the figurative become the same"

Tillbaka i tiden

Liten pappersman kontemplerar

Kan inte riktigt motstå att berätta om en bok som hamnade i mina händer under gårdagen. Mitt liv som Mr Mustache (eller The Life of Mr Mustache) av Studio Violet, Camilla Engman och Elisabeth Dunker. En minst sagt innovativ liten (många små beskrivningsord blir det) historia i dockskåpsperspektiv. Här blandas hittegods, fotografi, skiss, kollage, knypplade mattor, fransk stämning och förundrande livsfilosofi. Han är bedrövad, Mr Mustache, förstår inte vad livet är och skall vara. Rolös och rastlös, tyst och grå. Men så vaknar en anda där i tomrummet och ljus äntrar tillvaron. Texten är prosapoetisk på rim, tillåtande och fri. Tryckt i olika färger. Konstfullt och breddfyllt med rymd. Ett par enkla och annorlunda sidor av knappar, sytrådrullar, nötter och små löv. I Mr Mustache värld är det vänt och vackert. Men, "Hans vänner skulle förstå, han måste ut och lämna sin vrå."

Perspektiv

En stämningsfull, mycket sevärd film om konstens hotade hantverksutmarker, i oersättliga kvarter. Up There av Malcolm Murray. To come together in the air.

W. Magic

Les Lalanne

Lines of investigation, translating intentions into marks

Vissa visningar gör en uppmärksam och hänförd över skillnader. Hur skulpturala egenskaper mäktigt kan fylla hela rum i formen av något helt annat. Ordnade fyrkantiga målningar, grafiskt färglösa, till förvillning nära symmetri. Ändå flyttas denna andra erfarenhet över och med, ändå är det som om det hänger en slags okända kroppar på väggarna. Som skulpturer. Som rörelse mot dig. Vissa visningar kan samtidigt göra en smärtsamt medveten om något onåbart, ickespråkligt, något utöver, utanför det formulerbara. Väldighet och enkel tystnad samsas inom en. Man stillnar. Möjligen, eller med ganska mycket säkerhet, kan det låta pretentiöst och i efterhand konstruerat, men för betraktaren i en kan det vara så nära till hands. Denna konstverkan. Omständigheterna spelar in, men inte alltid på ett begripligt sätt. Man hänförs.

Härom veckan såg jag åtta nya målningar av Richard Serra på Gagosian Gallery i Rom. Målningarna visade en för mig ny sida av ett konstnärskap som sällan lämnat mig oberörd. Ändå känns alltså Serras avskalade, väldiga uttryck igen. Närvaron. Naturliga lämnanden, som vid närmare betraktan bär spår. Processer av mänsklig hand avtecknar sig. I en av de sinsemellan förvånansvärt olika målningarna upptäcker jag i den filtade, sammetsliknande ytan ett tydligt fotavtryck. Ljuset och vinkeln gör att det plötsligt, slumpmässigt tycks det mig, träder fram. Det vita äggformade rummet och dessa åtta uttryck. Organiska former, frisläppta, på väg ut ur eller inkapslade, hållna i andra, mindre rörliga former. Även om galleriets fotografier är till belåtenhet kan de inte göra målningarna och rummet rättvisa, det måste upplevas. Så är det förstås alltid, men i detta fall känns det än mer sant. Det är i små, knappt skönjbara skillnader som verken intar sin betraktare.

Greenpoint Rounds pågår fram till den 15 maj 2010.

Gagosian Gallery

Via Frencesco Crispi 16