Optiskt

Färgens lyriska potential istället för popkonstens samhälleliga referenser. Color Field Painting. Ställt i jämförelse. Någon slags radikal visualitet, synlighet.
Utställningen Color Fields sista dag tar jag mig till Deutsche Guggenheim och möts av färgprakt. Det är gigantiskt mossgrönt, pastelligt randigt, svepande jordigt och vinklat neon. Naturligtvis blir det spretigt, slamrande rikt på uttryck i färgens alla tecken. Men lika mycket slås jag av formens betydelse för det som talar i rummet. Färg har fått rinna ut över duken från hålet i botten på tekannan eller bara fått bada i mycket vatten och blandats mjukt, som av sig själv. Runt och bolmigt. Står länge framför Rothko no. 18. Längst in på kortväggen i den avlånga utställningslokalen hänger ett verk av Frank Stella. Här blir istället kantigheten, precisionen, nästan vetenkapligt skarp. Man kan förhålla sig till dessa fält som olika former av språk i ett stort landskap. Olika röster, olika formuleringar. Trots att Guggenheims lokal egentligen är för smal för ett par av verken, det blir helt enkelt svårt att ta in en målning som man inte kan backa längre ifrån än vad tavlan är bred, gick jag där ifrån med huvudet fullt av poetiska anslag.