Visar inlägg med etikett Argentina. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Argentina. Visa alla inlägg

måndag 18 oktober 2010

Stor liten text, grå och febrig

Redan när jag hämtade upp den i stadsbibliotekets reservationshylla tilltalade den mig, Ghosts (Los fantasmas, 1990) av César Aira. Den är liten och diskret, matt grå i omslaget, något ljusare nertill, fadad som en himmel. Rena bokstäver, titel och namn i nederkanten. I hörnet av baksidan finns en smal stege. Ovanför baksidestexten två författarcitat; det ena är av Bolaño, det andra refererar till Borges och Sebald. Mer intresseväckande är det svårt att vara som bok i mina ögon.
Aira (1949-) är även han från Argentina och har ett gediget antal böcker listade i sin bibliografi. Åtminstone ett par finns översatta till engelska. Handlingen i denna kortroman (får man väl med sina 139 halvsidor lov att kalla den) är av ett enkelt slag. I ett halvfärdigt hus bor en av de chilenska byggarbetarnas familj. Det är nyårsafton och de vardagliga sysslorna byts ut mot förberedelser inför kvällens firande. Mor Elisa försöker få alla de mindre barnen att sova middag trots den bultande hettan. Tonårsflickan Patri hjälper till med bestyren. Visserligen kan samtliga byggarbetare med familjer se alla spöken som hänger runt i byggkroppen, sittandes vid golvkanten, dinglandes med benen, gåendes genom väggarna, men för Patri är det annorlunda. De tilltalar henne vid namn och kretsar plötsligt kring henne med sin inbjudan till deras egen fest. Hon skall tänka över saken svarar hon. De mer levande, mänskliga gästerna anländer till huset och det lider mot tolvslag. Ett tolvslag med oanade följder.
Det är just familjelivets sysslanden och samtal som gör handlingen enkel. En dag, en plats och vanliga människor. Att spökena vindlar runt i rummen görs till vardag även det och det förefaller vara ett helt naturligt inslag. Själva berättarrösten styr dock in handlingen mot ett större tänkande och lite så där i gränslandet mellan utanför och innanför karaktärerna lägger den fram filosofiska spår av bildspråkligt slag. Styr sin röst in på analogier och liknelser. Låter tanken sväva mot det konstfulla. Ihop med det faktiskt orealistiska i spöknärvaron bildas den subversiva nivå som gör Ghosts till så mycket mer, till något dimmigt, sjungande. Gör för de som befinner sig utanför det sydamerikanska berättandets underligheter, rent bokstavligt, att den närmaste jämförelsen blir, i alla fall denna gång, upplevelsen av att drömma (en funktion som även den utnyttjas i berättelsen). När man läser drömmer man en realistisk dröm, fylld av overkligheter. Det är mycket stiligt och lockande. Närmast väntar How I Became a Nun.

onsdag 25 augusti 2010

"men att Biblioteket kommer att förbliva: upplyst, ensamt, oändligt, absolut orörligt"

Har fått anledning att återvända till (för vilken gång i ordningen?) och begrunda Jorge Luis Borges text Biblioteket i Babel (La Biblioteca de Babel, 1941). Jag läser och stryker under. Pauserar. Fortsätter. I min utgåva sträcker den sig över tolv sidor. Tolv sidor. "Universum (som andra kallar Biblioteket)" inleder, och det är just det. Hur skall man som läsare, eller som människa, förhålla sig till den tvetydigheten? Hur skall man kunna behålla omfånget av allt som finns i de korta raderna om det faktiska biblioteket? Det är en så fullfjädrat utvecklad symbolik att begreppen snart snurrar. Höjden på hyllorna överskrider knappast en ordinär bibliotekaries längd heter det. Att speglarna argumenterar för att Biblioteket Inte är oändligt och att ljuset de utsänder är otillräckligt och outsläckligt. Outläsliga bokstavkombinationer, men på näst sista sidan till det av berättaren hänvisade sammelsuriet går det att läsa O Tid, dina pyramider. Och en bok, "Bokens människa", trodde man, som innehåller sammandrag av alla de övriga. Biblioteket i Babel är kanske den tyngsta texten som finns tänker jag, tung som i ofrånkomlig, absolut. Om fiktion kan räknas matematiskt måste detta vara dess stoff. Om järn kan bli poesi samma sak. Och vem är jaget? Det åldrade, skräckfyllda jaget?

Också: en god artikel om kritikern Frank Kermodes Not Entitled.

måndag 22 februari 2010

"; it is a fire that consumes me, but I am the fire. The world, unfortunately, is real; I, unfortunately, am Borges."

Alberto Manguel formulerade i The Guardian relevant kritik mot samling med J. L. Borges "icke-fiktiva" texter: The Total Library, Non-Fiction 1922-86 (Penguin). Och fångar viktiga poänger kring översättning och urval (som nästintill får mig att tänka att jag inget annat får göra förrän jag läst allt borgeskt på original), och återger ett obeskrivligt citat.

onsdag 6 januari 2010

Döden i döden i döden, ögat i ögat, skuggans skugga

Läser Pizarnik i vinteryran. Och dagar behöver inte mer än så, inte mer än den ärligheten, det oresonliga, det poetiska gehöret. Och då menar jag alltså poeten. I Ellerströms Lilla serie 41 Spegelns vägar finns allt detta. Återkommande, repeterat. Ett begränsat orduniversum där allt får plats. Ord som får finnas inom sig själva. Dubbleringar, som utan hantverk blivit platt eller tomt eller ingenting. Pizarnik viskar sina täta rader, så betydande att man aldrig vill upphöra att vara i språket. I det språket.