Läser Pizarnik i vinteryran. Och dagar behöver inte mer än så, inte mer än den ärligheten, det oresonliga, det poetiska gehöret. Och då menar jag alltså poeten. I Ellerströms Lilla serie 41 Spegelns vägar finns allt detta. Återkommande, repeterat. Ett begränsat orduniversum där allt får plats. Ord som får finnas inom sig själva. Dubbleringar, som utan hantverk blivit platt eller tomt eller ingenting. Pizarnik viskar sina täta rader, så betydande att man aldrig vill upphöra att vara i språket. I det språket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar