Livet är en öppen bok i ett dårhus

Det mest privata (La Intimidad)
Nuria Amat
Översättning: Marika Gedin
Bokförlaget Tranan

I dagarna har jag läst en bok som i månader stått bland de översta på min litterära viljelista. Under höstens bokmässa besökte jag ett samtal mellan författaren Nuria Amat och hennes svenska översättare Marika Gedin och har sedan dess inväntat det rätta tillfället att påbörja läsningen. Ett lättigenkännligt klickljud infann sig. Det är problematiskt att bygga upp den typen av ohämmad förväntan och det resulterade, givetvis, i att jag ivrigt och aningen vårdslöst plöjde boken under en intensiv dag, bara för att genast inse att jag måste läsa den igen. Men å andra sidan, gärna det. Det mest privata skildrar (en) Nuria som ung flicka och som vuxen. Liksom författaren är romanens Nuria moderlös sedan två års ålder, något som präglar hennes (deras) liv i stor utsträckning. Mitt emot barndomshemmet ligger ett mentalsjukhus. Flickan håller det under uppsikt och får en dag bevittna hur en av patienterna tar sig ut genom fönstret och hoppar. Berättelsen fortsätter och återvänder härefter, man får följa hennes reflektioner, hennes sorg och förvirring inför familjen, hennes väg i det vuxna. Mot sin fars vilja gifter hon sig med Páramo – japp, huvudpersonen i Rulfos roman – och därefter med barnbarnet och namnen till berömda Carles Riba som, till pappans oupphörliga glädje, ligger begravd bredvid familjens grav. Hennes andra make tar hand om henne i sin roll som Doktor Död. Eller leder henne ännu längre in i det litterära övertagandet? Han hyr mentalsjukhuset och låter henne bo i alla rummen. En bit in i Det mest privata går min tanke till Unica Zürn och hennes Jasminmannen. Man kan nog säga att böckerna är både jämförbara och inte; det är språklig, litterär, gestaltning av galenskap, av textens faror. Det är kanske inte otänkbart att Amat läst om Jasminen, särskilt inte med hennes litterära erfarenhet i åtanke. Men det som hos Zürn är obevakat och okontrollerat, som kan ta vilka hastiga, svårgreppbara vändningar det vill, är hos Amat försett med ett högre medvetande. Skribenten eller berättaren, har kontroll över det som skrivs, det är medvetet uttryckt och gestaltar ett experimenterande med galenskap snarare än en verklig sådan. Det kan lätt låta som en nackdel - den verkliga sjukdomen är viktigare, mer värd än den föreställda - men det är det inte. Istället blir det tydligt att Amat kan sina verktyg, att hon trollar med nivåerna och njuter av att arbeta vid sin redskapsbänk. Att utreda gränsen mellan författare och det fiktiva är bara att omedelbart ge upp, men det är inte frågan om den typen av meta som är teknisk och instrumentell. Amats fiktionsuppbrytande tendenser har mer en poetisk karaktär. Det romantiska kring böckerna, poeterna, biblioteken och språken lindar in sig i berättelsen, och samtidigt finns det en krass, rå verklighet som stundtals påminner om Bolaño. Minne och människa, gåtor och tendenser. Boken blir ett bibliotek, och därav, på något svårbeskrivligt vis, metafiktiv. Text flyter liksom över och blir liv, blir en del av det som finns utanför. Det gör att Det mest privata känns lite som en organism, med pulserande vener och en kännbar, påtaglig värk. Jag minns plötsligt under min läsning en händelse från lång tid tillbaka, då jag hälsade på en vän i södra delen av landet. Hon hade investerat i en ny bokhylla, en dyr och inbjudande möbel där hon placerat sina älskade böcker i genomtänkta rader. Under just den perioden då mötet inträffade arbetade hon på en vårdinrättning för psykiskt sjuka. Det var, om jag minns rätt, ett mindre ställe, där det fanns utrymme för utflykter och andra gynnsamma dagsaktiviteter. Jag minns att hon berättade om en kvinnlig patient som tillsammans med de andra hade fått komma hem till min vän på fika en dag. Hon hade suttit framför min väns bokhylla med sitt kaffe, som var det bästa hon visste. Plötsligt hade hon vaknat till ur sig själv och tittat stint på min vän. Genom mediciner och andra dämpande variabler i kvinnans sinne hade hon klart och tydligt sagt till min vän: - Akta dig för böckerna! Läs inte för mycket, det var så jag blev sådan här. Sedan hade ögonblicket varit försvunnet och kvinnan hade dragit sig tillbaka in igen. Litteraturen har beskrivits som den galenskap genom vilken romanens Nuria orkar överleva. Så kan det vara. Det kan också vara så att det är litteraturen som är det galnas katalysator, oron, rädslan, som inte går inte att bortse ifrån. Luften hon andas, som samtidigt bryter ner henne, ifrågasätter hennes ordning. Jag är förtjust i denna smala linje som Nuria Amat författar i, den om den insyltade litteraten, om den av sin egen skapelse hotade författaren. Kanske inte den ondsinta litteraturen, men väl den opålitliga, den självstyrda, den organsikt destruktiva. Vilken älskare av litteratur, vilken läsare kan inte identifiera sig med ruset av att tas över av texten? Nuria Amat (författaren) sticker inte under stol med att hon placerar sig själv i ledet av litterära storheter. Hon tar sig an ambitiösa och fritänkande projekt vad gäller jämförelser, översättningar och omskrivningar av tidigare kanonprofiler. Av flera anledningar kan man ge henne rätten att göra det, men man blir särkilt övertygad när man faktiskt läser och begrundar hennes verk. Hennes språk, hennes kunnande och skicklighet, hennes litteräritet går inte att ta miste på. Men starkast av allt är hennes frihet, Nuria Amat skriver fri litteratur.