Tack, tack

för efteråtmöjligheter:
Seminarier, B&B 2010.

Andra mer definitiva uppdrag

Nästan kommit av mig känns det som, hur var det nu man gjorde, hur skrev man. Det får bli ett snabbt prövande. Medan många andra vältrade sig afrikanskt i bokhögarna, lyssnade och inspirerades, funderade och vandrade runt bland diverse informationspunkter, låg jag ett par industriområden längre bort på Mölndalsvägen, högt i ett höghus, och längtade ur min sjukhusskjorta och dit i ögonblick. Afrika. Litteraturens Afrika. Lurade över allt som missades och som gick att missas. Väl hemma igen letar jag runt bland det andra skrivit om helgens händelse och ser fram emot nästa års tyska färger. Läser i Karavans nya dubbelnummer och blir tillfreds. Lär mig i efterhand. Härutöver har jag påbörjat läsandet av den omtalade australiensiska The Slap av Christos Tsiolkas. Efter 78 sidor är jag väldigt mån om att fortsätta. En uppriktig, lite brutalt realistisk skildring av ett slag mot ett barn, utifrån åtta olika perspektiv. Hur givande kan det ibland inte vara med goda rekommendationer från andra goda läsare...

Hur kittlar inte Coetzee?

Log redan när jag läste Slow man. Över hur Costello traskade in i nästa roman och liksom tog över. Över sinnerikheten och över det lätta, mitt bland alla gåtfulla metatricks. Jag blev underhållen. Innan dess hade jag läst och beundrat Coetzees prosa för dess klarhet, dess berättande skärpa. Jag behöver nog läsa om för att mer exakt beskriva vad det var som jag fann annorlunda i förhållande till annat, men något i den riktningen. Klart. Med de nyare sidorna i hans berättande, de luriga, utmanande sidorna rent fiktivt, blir saken självfallet en helt annan. När jag läser baksidestexten till hans nya Summertime skrattar jag högt. Han tänker uppenbarligen inte bromsa in denna lekfulla linje att hantera förväntad skrivkramp i Nobels namn. En biograf skriver om den bortgångne J. M. Coetzee och intervjuar hans tidigare kvinnor för att få en levande bild. Fram träder ett personporträtt av en tafatt älskare och en socialt handikappad person. Och... en högst medioker författare. Som sagt, kittlande. Coetzees Summertime träder in på höstens läslista. Inte minst för att han faktiskt skriver en bok om sig själv som död.

"Och till och med ljus kan bli smutsigt och falla trögt"

Att, på ett intagligt sätt, berätta om hur ett nigerianskt barn förs till London för att säljas till sexköpare kräver sin berättare. Kräver sin berättelse. Jo, man skulle kunna påstå att smäckade böcker om självupplevt eller sanna öden säljer oavsett. För det gör de ju. Personligen tilltalas jag mer av de beskrivningar, gestaltningar, som får mig att haja till. Som förändrar det jag vet. Det finns ingen regelmässiga gränsdragning mellan dessa typer. Men jag har läst ett exempel på en påverkande gestaltning.

Chris Abanis (f. 1966) svenska utgivare, Celanders Förlag, inleder sin utlovade författarintroduktion med Abigails liv från 2006.
Romanens huvudperson, föräldrarlösa tonåringen Abigail, har redan tvingats att bli sin egen. Hon är ett flerfaldigt offer. När de tar och tar ifrån henne är hon ett offer. När hon vet vad som skall komma, när hon inte har någon talan är hon det. När hon sitter på golvet under sin fars hängande kropp och känner doften, vätan som rinner ut med hans ben. Fastkedjad i hundkojan i förorten med samma doft regnande över henne när hennes bödel pissar på henne. Men hon är också ett offer när hon älskar sin socialsekreterare som en kvinna och det ses på med skam. När hennes första val omyndigförklaras, patroniseras. Stackars sate, nu skall inget mera hända dig. De vet ingenting.
I korta kapitel, varvade Nu och Då, flätas en identitet fram. Originalets titel är Becoming Abigail och precis som översättaren Roy Isaksson påpekar är det svårt att finna en rymlig motsvarighet på svenska. Abigail blir. Detta komplexa livsöde skrivs fram. Välformulerat och väckande.
Förlaget beskriver Abanis prosa som "sparsmakad men oförglömlig", påminnande om Duras. Visst, samma korthuggna, drömska, krassa beskrivningar. Möjligen befinner sig Abani något mer utanför än Duras, gör själva händelserna något tydligare. Och det vinner denna historia på. Smärtan blir mer brutal och därav verkligare. Den händer nu.
Min förväntan utmanas av Abigails rena känsla, hennes ärlighet. Hennes uppriktighet varvas in mellan utsattheten och man vill bara önska henne väl. Låt det gå väl. Hon vinner över en på sin sida. Mitt felbegrepp utsätts för symboler, och förskjuts. Det är just det jag menar med att boken förändrar det jag vet.

Att icke alldeles minnas

För ett par veckor sedan nåddes jag av beskedet att den sudanesiske författaren Tayeb Salih gått bort, vid en ålder av 80. I stunden kunde jag bara komma ihåg titeln Utvandringens tid, och gladdes åt att något fanns översatt till svenska. I någon av de artiklar jag hittade omtalades romanen som den viktigaste skildringen som någonsin skrivits i den arabiska litteraturen. Jag gick in och beställde. Veckan senare, i den angenäma stunden då bokpaketet skulle öppnas, upptäcker jag att jag visst läst den. Jag har till och med analyserat den och skrivit ett mindre arbete om den på en kurs i arabisk litteratur... Med boken väl i min hand rullas dess historia, dess språk och dess speciella stil upp för mig. Men uppenbarligen fick mitt minne för sig att bete sig underligt, så det är bara att ta tag i den igen. Inte mig emot.

I The Guardian har Jamal Mahjoub skrivet en mycket god nekrolog.

Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.

Nattens inre (2007)
L’intérieur de la nuit (2005)
Léonora Miano
Sekwa förlag
Översättning: Marianne Tufvesson

Att skriva om Léonora Mianos Nattens inre är svårt, på samma sätt som det är svårt att skriva om liknande historier jag saknar förförståelse inför. Läsningen tenderar ständigt att gå in i en mytologiserande, kryddig lutning åt det spektakulära. Man förenklar. Och jag avskyr denna min egen förenkling.

För romanen har det som förväntas av den. Vi befinner oss i Mboasu, ett fiktivt land i centrala Afrika. Ayané återvänder från Frankrike till sin gudsförgätna by Eku. Här råder en annan tid och andra system av hierarki. Landet är i uppror, härjande och revanschlystna drogade melisarméer matade med barnsoldater och övergreppsminnen drar fram. Byn Eko är i stunden ett av männens fokus och efter att ha gjort byns befolkning till gisslan återvänder de en sen kväll för att förklara sig och genomföra sina riter som skall återupprätta Afrikas heder.

En oro uppstår, att det är hos Miano som förenklingen sker. Att det är hon som lyfter fram nyckelord om stammar, kulter och riter och låter dem lysa falskt i en annars rapp modernt slipad berättelse. Men ganska snart inser jag att så inte är fallet.
Däremot är jag lite tveksam inför översättningen. Inte i det stora hela, där den flyter och fungerar väl. Men på vissa enskilda ställen tycks det uppstå bekymmer i att finna den exakta tonen i de afrikanska/franska/svenska/moderna/traditionella/coola ordalydelserna och tyvärr bär jag med mig den känslan ett par stycken framåt. När orden sticker av, hakar upp sig, känns godtyckliga.
Eller är det just hos läsaren som haken finns? Läsaren som tycker att det politiska stör hennes roman, att hon vill in i byn, i terrorn, i skräcken, in i den infernaliska mordiska natten, ifred. Utan postkoloniala rättesnören och kulturkrockar. Längtar jag efter människan Afrika? Efter sorgen bakom termerna och historieskrivningens teorier? Jag vet inte.

Samtidigt förtjusas jag av det ovanliga i att läsa om ett fiktivt Afrika, och dessutom i en självklar fiktion. Inte så sällan tycker jag mig ana hur just fiktionen lyfter det som skulle kunna bli schablonskt i romanen, in i ett mer symboliskt möblerat rum, där också våra afrikalitteraturläsande ögon medvetandegörs om sin egen schablonisering. Textens fiktiva status ger även Miano möjligheten att föra fram en historia uttalad med hela Afrikas röst, med den gemensamma övergripande orättvisan inskriven i marginalen. Att berättelsen är vad som kan omnämnas som övermättad, med alla epitet en afrikansk historia kan tänkas sukta efter, får i sin fiktiva form också en något annorlunda funktion. Eller har potential att få det. Återigen med en symbolisk riktning i tanken.

Enligt mig är det ingen tvekan om att Nattens inre skall läsas. Runt den ohyggliga händelsen i byn är romanen som allra bäst. Här trollbinds jag av en mäktig täthet. Genom gestalternas vinklar, minnesbilder och vägran att avslöja vad som inträffat stansas historien, liksom den jazz Miano säger sig vara inspirerad av, fram. De variabler som gör mig skeptisk för ett ögonblick gör mig efter läsningen fundersam och intresserad. Vad är det som skaver? På vilket sätt sätter sig historien? Vilken del av förenklingen är jag själv skyldig till? Säger inte också dessa spår något om litteraturen som sådan? Givande funderingar...
Sist men inte alls minst; heder åt förlaget! Låt dessa mindre, yngre förlag ta hela sin ambition, prestation, framåtblick och sitt mod och låt det gå riktigt bra för dem. Ofta tänker jag att det är här det händer.