Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.

Nattens inre (2007)
L’intérieur de la nuit (2005)
Léonora Miano
Sekwa förlag
Översättning: Marianne Tufvesson

Att skriva om Léonora Mianos Nattens inre är svårt, på samma sätt som det är svårt att skriva om liknande historier jag saknar förförståelse inför. Läsningen tenderar ständigt att gå in i en mytologiserande, kryddig lutning åt det spektakulära. Man förenklar. Och jag avskyr denna min egen förenkling.

För romanen har det som förväntas av den. Vi befinner oss i Mboasu, ett fiktivt land i centrala Afrika. Ayané återvänder från Frankrike till sin gudsförgätna by Eku. Här råder en annan tid och andra system av hierarki. Landet är i uppror, härjande och revanschlystna drogade melisarméer matade med barnsoldater och övergreppsminnen drar fram. Byn Eko är i stunden ett av männens fokus och efter att ha gjort byns befolkning till gisslan återvänder de en sen kväll för att förklara sig och genomföra sina riter som skall återupprätta Afrikas heder.

En oro uppstår, att det är hos Miano som förenklingen sker. Att det är hon som lyfter fram nyckelord om stammar, kulter och riter och låter dem lysa falskt i en annars rapp modernt slipad berättelse. Men ganska snart inser jag att så inte är fallet.
Däremot är jag lite tveksam inför översättningen. Inte i det stora hela, där den flyter och fungerar väl. Men på vissa enskilda ställen tycks det uppstå bekymmer i att finna den exakta tonen i de afrikanska/franska/svenska/moderna/traditionella/coola ordalydelserna och tyvärr bär jag med mig den känslan ett par stycken framåt. När orden sticker av, hakar upp sig, känns godtyckliga.
Eller är det just hos läsaren som haken finns? Läsaren som tycker att det politiska stör hennes roman, att hon vill in i byn, i terrorn, i skräcken, in i den infernaliska mordiska natten, ifred. Utan postkoloniala rättesnören och kulturkrockar. Längtar jag efter människan Afrika? Efter sorgen bakom termerna och historieskrivningens teorier? Jag vet inte.

Samtidigt förtjusas jag av det ovanliga i att läsa om ett fiktivt Afrika, och dessutom i en självklar fiktion. Inte så sällan tycker jag mig ana hur just fiktionen lyfter det som skulle kunna bli schablonskt i romanen, in i ett mer symboliskt möblerat rum, där också våra afrikalitteraturläsande ögon medvetandegörs om sin egen schablonisering. Textens fiktiva status ger även Miano möjligheten att föra fram en historia uttalad med hela Afrikas röst, med den gemensamma övergripande orättvisan inskriven i marginalen. Att berättelsen är vad som kan omnämnas som övermättad, med alla epitet en afrikansk historia kan tänkas sukta efter, får i sin fiktiva form också en något annorlunda funktion. Eller har potential att få det. Återigen med en symbolisk riktning i tanken.

Enligt mig är det ingen tvekan om att Nattens inre skall läsas. Runt den ohyggliga händelsen i byn är romanen som allra bäst. Här trollbinds jag av en mäktig täthet. Genom gestalternas vinklar, minnesbilder och vägran att avslöja vad som inträffat stansas historien, liksom den jazz Miano säger sig vara inspirerad av, fram. De variabler som gör mig skeptisk för ett ögonblick gör mig efter läsningen fundersam och intresserad. Vad är det som skaver? På vilket sätt sätter sig historien? Vilken del av förenklingen är jag själv skyldig till? Säger inte också dessa spår något om litteraturen som sådan? Givande funderingar...
Sist men inte alls minst; heder åt förlaget! Låt dessa mindre, yngre förlag ta hela sin ambition, prestation, framåtblick och sitt mod och låt det gå riktigt bra för dem. Ofta tänker jag att det är här det händer.