Väldigt väldigt synd, och mycket bra, och genialt.

Jag tillhör skaran av trogna hängivna beundrare av det kulturella utbudet i P1. Man, i detta fall jag, kan säkerligen tycka mycket om diverse förändringar och skiften i just detta utbud, men den diskussionen lämnar jag i dess helhet där hän. Istället tre kortar nedslag.

Först det sorgligaste av det sorgligaste: Programmet Schüldt finns inte mer! (Jag vet att jag är sen, upptäckte det under julhelgerna men har inte klarat av att skriva om det tidigare, ungefär så.) Kan inte för min vildaste fantasi förstå hur en bestämmande hjärna kan, faktiskt kan, fatta beslut om att lägga ner det. Programmet liknade inget annat. Inte nog med att det på många sätt visade prov på stort kunnande och breda utgångspunkter, själva formen - filosoferande reflektioner om så gott som vad som helst tillsammans med riktigt intelligent musikalisk konst - skapade en magi. Ett radioprogram att uppleva. Jag fick som vana att ta långa lantliga promenader om söndagarna med denna Schüldska tillvaro som en livsinjektion i öronen. Stimulerande och rogivande. Stilfullt! Finns kanske ingen anledning att vältra mig i sorgligheten över att det är över... Vad man kan göra är att genast gå in och ta del av den avslutande säsongens program samt anteckna spellistorna.

Låt mig gå vidare till ett gladare ämne. Biblioteket är enligt mig ett mycket bra litteraturprogram. Nu äntligen, meddelar redaktionen, finns deras program att ladda ner och prenumerera på. Själv ägnade jag mig häromkvällen åt att lyssna på alla fyra bokcirklar om Joseph Hellers Moment 22. Konstruktiva, spånande samtal i underhållningsform. Mycket trevligt.

Så, för att rama in och skapa balans med min första sorgliga reflektion vill jag avsluta med något lika känsloladdat. På väg hem från en lång dag satte jag på radion för att träda in i det angenäma rummet Radioteatern Klassiker. Jag hade missat den inledande presentationen och placerades med andra ord rakt in i dramat. Jag var genast fast. Rent av underbara skådespelarinsatser och en flödande, upprörd idétext i en dramatisk komposition av lyhörd dialog och effekt. Texten tycktes mig fluorescerande av poetisk närvaro. Favoriten Erland Josephson spelade en av rollerna. Inte nog med att Josephson givetvis är en av de allra skickligaste, och att jag vid flera tillfällen hört honom formulera sig förunderligt klokt om skådespelaryrket och dramatikens kraft och förmåga som konstform. Rent hantverk att kunna förädla text på det sätt han gör. Därutöver, vilken röst! Jag försökte ringa in vem som författat dramat, men blev inte klok på dess ursprung. När så pjäsen nått sitt slut meddelades dess titel: Magasinet av (självaste) Erland Josephson, i regi av Anders Carlberg. (Repris sent nu på lördag.)

Alltså, tre omistliga auditativa kulturnedslag!