Blank city

(öppen, vaken, mottaglig)

Jag skriver sällan om film, eller för all del annat medium än litt, nuförtiden. Det har blivit så. Det torde vara tillfälligt. Men igårkväll hade jag möjlighet att beskåda en som helt enkelt måste omnämnas. Hade låtit den gå mig förbi, trots stor medial uppmärksamhet. Men Tom Fords A Single Man får inte gå förbi. Den är något av det mest lyhörda jag har sett på länge. Om Sorgen och Kärleken. Så sanslöst. Den upprättar ett tillstånd man, jag, vill återvända till i samma ögonblick som sluttexten rullar.
Miljöerna oändligt tilltalande, i allafall enligt min smak. Huset som George vandrar runt i är en ren njutning. Raka, strama linjer. Träslag, glas, yta. Grönskan integrerad. 1962. Han perfektionism som kan sägas gestalta en tomhet, den omänsklighet som sorgen för med sig. Raka rader, nyuppackad skjorta under felfri kavaj, perfekt putsade skor som putsas igen.
Ljudet. Melankoliska stråkar. Tyngd. Men också ett spår av den romantik som George senare beskylls för. En längtan till liv. Viljan att vara kvar i det som var, men också, längtan framåt. En av de starkaste scenerna är när George i början av filmen i ösregnet rusar över till sin granne och vän, bankar, släpps in. Fångas upp i fallet. Och inget ljud förutom det våldsamma regnandet. En slags stiltje. Ett rasande.
Eller när han minns ögonblick av värde och närvaro och en sekund klipps in, från den spontana dansen tidigare under kvällen, ginberusad hängivelse, och sedan snabbt tillbaka.
Om jag hade de filmteoretiska verktygen vid min hand hade jag kunna föra långa resonemang om allt det välgenomförda. Nu blir jag istället en betraktare som bara fullständigt kan fångas av ett poetiskt, sjungande stycke konst. Efter en kopp starkt kaffe och med snövinden härjande utanför tillåter jag mig att vara stor i orden. Bara så. Se den.

must not neglect

Kontraktet - En film om Catherine Robbe-Grillet och den eviga lydnaden.

Journal of Aesthetics & Culture

7 minuter +

Fortsätter kanske med det här korta sommarinläggandet (betyder?), iallafall idag, och visar Er vägen till den utmärkta animationen Who I am And What I Want av Chris Shepherd och David Shrigley.

"Tiden förstör allt"

Nu är det 63 timmar sedan jag såg Gaspar Noés film Irréversible från 2002. Inte hjälper det. Att timmarna går och växer i antal. Blundar jag, håller den fortfarande sitt grepp om mig, visar sig, fortgår. Och jag funderar över gränsen mellan konstfullhet och dess motsats, vad den motsatsen nu är. Bildens stroboskopiska puls, sirenlarmande slingor. Den beryktade nästan 10 minuter långa scenen i tunneln. Brandsläckaren. Hur våldet, då det lämnar underhållningens konventionella ramar plötsligt, överrumplande, syns. Genomlevs. Hur man mekaniskt flyttar blicken bort från skärmen, tittar rakt ut i luften, inte längre klarar. Hör ljuden fortsätta. Hur det vidrigas innebörd växer med filmens omvända kronologi, vetskapen om förstadier, karaktärernas verklighet, i ögonblicket. Jag läser diverse bedömanden och åsikterna går som väntat brett isär. Man kan älska eller hata denna film, vilja den eller inte. Någon skriver att Noé enbart vill chockera och provocera, ett påstående så gott som tomt om man inte vill ta det ett steg till och fråga i vilket syfte. Jag tror inte att det är det enda regissören vill. Att avskriva det fiktiva våldet som så endimensionellt ger inga tillfredsställande svar.

Rekommendationen måste vara med reservation. Irréversible är i mitt tycke en enastående film, genialt genomförd och med en medvetenhet om uttryckets kapacitet man sällan skådar. Stort. Men man måste i övervägandet av att se den minnas att varningstexterna, den här gången, angränsar underdrift. Scenerna är inte mycket starka för känsliga personer. De brinner, våldet växer in i dig.

Mysterious Deaths

Upptäckte att Svt nyligen visat Christina Clausens mycket sevärda dokumentär om konstnären Keith Haring och att den fortfarande finns där till beskådan. The Universe of Keith Haring. För mig har Haring tidigare utgjort ännu ett välkänt konstnärskap som jag vetat om och delvis kunnat, men inte haft någon riktig insyn i. Clausens dokumentär kan råda bot på all form av blasé inställning och man bjuds på en ren fest av Keiths vansinniga produktivitet och frihet. Från konservativ småstad i Pennsylvania till konstscenens centrala händelser. Madonna, Jean-Michel Basquiat, Andy Warhol, Yoko Ono och David LaChapelle susar förbi och det är ett stort Ja! rakt igenom. Glädje, energi och en enorm skicklighet. Men också sorg och saknad. När Haring tragiskt nog diagnostiserades med AIDS 1988 ökade arbetsintensiteten ytterligare, det fanns så mycket som behövde göras. Se den här dokumentären, helt enkelt. Trots ett par onödiga specialeffekter vad gäller insomning och annat, är den omistlig.
Jag vill också nämna en nyutgivning av Sighsten Herrgårds och Carl Otto Werkelids bok Sighsten från 1987. Nu med nyskrivet förord av Werkelid och efterord av vännerna Lotta Lewenhaupt och Gittel Oldbring samt läkaren PehrOlov Pehrson. Åter igen skaparsinne, mod och kraft. Återigen personligt och mänskligt. Med minnena från epidemins inledande skeenden dunkla av barnperspektiv ser jag fram emot att läsa om en av dess viktiga rollfigurer.

As most works of art (including photographs)

Stundande mörkare och blåsigare kvällar brukar innebära fler dokumentärer för min del. Denna vana har redan inletts för i år och jag har hunnit med två sevärda filmer: Peter Beard - Scrapbooks from Africa and Beyond av Guillaume Bonn och Jean-Claude Luyat samt Black White + Grey - A Portrait of Sam Wagstaff + Robert Mapplethorpe av James Crump. Den förstnämnda ger ett personligt porträtt av den amerikanska fotografen Peter Beard. Stora delar av filmen utspelar sig i det Afrika, Kenya, han efter att ha läst Karen Blixen inspirerades att åka till. Det är lätt att beskåda Beards färgstarka, afrikapåverkade fotokollage med sluten och kanske fördomsfull blick. Med en genomgång av Beards relation till den enorma kontinenten, hans makalösa bilder av vilda djur och hans framlyftande av det traditionella afrikanska måleriet med i blicken kan man lättare se klart. I filmen behandlas även Beards nära vänskap med Francis Bacon, samt de händelser som ledde fram till att Bacon målade flera porträtt av honom. Dokumentären om Beard är inte längre än en timma lång, och den är inte alla gånger djuplodande och neutral i sin röst. Att den är intressant och mycket sevärd, särkilt för Beards tidiga produktion, är det dock ingen tvekan om.
I filmen om Wagstaff och Mapplethorpe blir upplägget ett annat. Här porträtteras två famösa (iallafall en av dem) konstkaraktärer från 70- och 80-talets New York. Vi får höra Patti Smith, som levde med paret, berätta om hur Robert kommer lycklig hem en kväll och säger sig ha träffat en man som tycks ha allt. Han är snygg, konstkunning, smart, han har kontakter och han har pengar. Robert hade träffat kuratorn och konstsamlaren Sam Wagstaff. Trots 25 års åldersskillnad männen emellan kom de att utgöra ett symbiotiskt par, fram till deras alltför tidiga bortgång i AIDS. Sam förde in Robert i konstkretsarna och fick hans namn att blomstra, trots eller kanske just på grund av den unge fotografens kontroversiella bilder. Robert i sin tur tog Sam till undre världar av droger och gaykultur, och tog bilder som kom att ingå i Wagstaffs ojämförliga fotografiska samling. Black White + Grey har en traditionell dokumentär uppbyggnad där pusselbitar läggs på plats och viktiga, kärleksfulla röster sammanförs och skapar levande, fascinerande porträtt. Vid minsta intresse för denna rika period i konsthistorien är dokumentären därför viktig och given att se.

Övre bild: Fotokollage av Peter Beard.
Nedre bild: Robert Mapplethorpe och Sam Wagstaff.

Berättande, om något

Vad göra med en oerhört trött trött måndagkväll? Jo, kicka tillbaka och beskåda en repris av Den vita stenen. Tveklöst. Lika mycket ljus sommarkväll som "Kan du vissla Johanna" är julig.

"the idea of characters that were less referential and more iconic and abstract"

Eftersom jag blivit smått euforisk över illustratören och designern James Jarvis film Onwards vill jag genast dela med mig. Låt er förföras av denne gula "potato-headed stick-man", eller snarare av Jarvis träffsäkra gestaltning av den tränande, springande friden. Hur kroppen skjuts upp från marken av fingerspetsarna under uppvärmningen, den motoriska rytmen och hur springandets olika rörelser korresponderar, andningen. Självfallet, säger man då man sett filmen, är Jarvis själv en hänförd Runner, med imponerande resultat. Filmen bottnar i kreativitet och en uppenbar passion för springandets väsen. Ur ett perspektiv av animering och en produktiv användning av mediets potential är denna Jarvis första rörliga bildproduktion än mer intressant. Med filmen vill han också ge ett exempel på ett gott samarbete, med utgångspunkt i konstnären, med ett varumärke.

Bjussande dagar...

Dagen är en sådan där bra dag, som bjussar. Som leder en in på bra spår och låter en flyta med. -Titta här! Här är en annan sak som du kommer att gilla, och här ligger den boken du hörde om men glömt, och nu kan du prata med de här personerna, som gillar samma saker... ja ni vet. Jag är redan mycket nöjd, och dagen är inte ens slut ännu.
Har varit på Bokpuffen och sysslat med boktips. Grymt ställe! Bra folk. Stött på några nya författarskap, som säkerligen dyker upp här så småningom. Gick till stadsbiblioteket, och hittade några fler. Och så: fann ännu en film av Isabel Coixet. Av samma stadsbibliotekiska slump beskådade jag härom dagen hennes The Secret Life of Words (Foto ovan: Folkets bio). Om Hanna. Som har arbetat på en fabrik i fyra år, skött sig absolut felfritt, och aldrig varit sjukskriven. Ändå ber hennes chef om att få träffa henne. Det är arbetskamraterna som har svårt att acceptera hennes varje dag identiska matlåda, hennes tystnad, hennes spöklika uppsyn. Chefen tvingar henne att ta ut semester och hon reser till havet. Det har inträffat en allvarlig olycka på en oljeplattform utanför byn där hon landar, och hon anmäler sig som sjuksköterska till den svårt brännskadade Josef, som vårdas på plattformen. Större delen av filmen utspelar sig där. Med det väldiga, onda tycks det, havet tätt omgivande.
Och The Secret Life of Words förvånade mig. Den är vanlig och enkel, verkligen just så. Och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men dessa två individer, deras uttryck, deras outtalade öden, går rakt in i betraktaren. Filmen är lågmäld och stillsam, och fantastiskt filmad. Kall grå vinter, kalla gråa ansikten, vyer. Skådespeleriet beundransvärt. Och som helhet är det gjutet. Framför allt, när Hanna mot slutet öppnar minnet och berättar, i en lång fullständigt gastkramande monologisk passage, är det genialiskt. Vad som hindrar filmen från att trots sin vanlighet bli vanlig, tror jag är hur berättelsen och gestaltningen hela tiden behålls kryptisk. Dold, letande, förbipasserande. Lätt vägande trots bottenlös tyngd.
Och nu alltså ännu en film. Tror på Isabel Coixet.

Who´s afraid...?

I mitt intresse och pågående undersökande av konstens provokativa förgreningar har givetvis den amerikanska författaren Kathy Acker (1948-97) lyst med sin närvaro. Denna inom det destruktiva smått ikoniska gestalt, i Sverige kanske mest känd för romanen Blood and guts in high school från 1984, fortsätter att förundra. Intensivt och fragmentariserat tematiserar hon i sina texter våld, smärta, begär samt, inte minst, det sexuella.

Under den avslutade filmveckan, som jag nog kan beskyllas för att ha ignorerat något, var höjdpunkten den av Barbara Caspar regisserade dokumentären "Who´s afraid of Kathy Acker?". Filmen ger en generös och mångfasetterad bild av Ackers författarskap och liv. Konstkollegor och familjemedlemmar minns och berättar. Humoristiska galna anekdoter varvas med uppläsningar av Kathy själv och av olika kulturpersonligheters uttryck för beundran. Kathy Acker var - är viktig.
Efter filmen bär jag med mig en större insikt om hur Acker tänkte filosofiskt, estetiskt, lingvistiskt och politiskt. I sina provokationer, i sitt meningsskapande motsätter hon sig mening som enkelt flyter på. Hon intresserar sig för ord som kommer till oss från ickeauktoriserade riktningar, betydelsens förflyttningar. "Any word can mean anything." Dekonstruktivismen är central. Ackers öppna plagieranden av litteraturhistoriska giganter såsom Proust, Cervantes och Dickens kan också, bland mycket annat, ge exempel på hur hon tar sig in i förhållandet mellan makt och språk på ett oerhört konkret sätt.
Min filmupplevelse förhöjdes ytterligare av att raden framför mig fylldes av ett större sällskap med äldre damer. Uppsluppna och vid gott mod över att ha fått till en kulturträff undrade de ivrigt vad det var för en film som skulle visas. Att det som väntade var en dokumentär om en av den postmoderna konstens mest explicita och punkiga estradörer anade de föga. Jag höll andan och sneglade ditåt när längre partier ur en porrfilm (som Acker tillsammans med en annan konststudent spelat in och själv medverkat i) täckte bioduken... Men då dokumentären sammanlagt visade sig ge ett varmt och hjärtligt porträtt av den lika hjärtliga Acker såg damerna ut att faktiskt ha funnit en dos inspiration trots allt. Gott!