Under den avslutade filmveckan, som jag nog kan beskyllas för att ha ignorerat något, var höjdpunkten den av Barbara Caspar regisserade dokumentären "Who´s afraid of Kathy Acker?". Filmen ger en generös och mångfasetterad bild av Ackers författarskap och liv. Konstkollegor och familjemedlemmar minns och berättar. Humoristiska galna anekdoter varvas med uppläsningar av Kathy själv och av olika kulturpersonligheters uttryck för beundran. Kathy Acker var - är viktig.
Efter filmen bär jag med mig en större insikt om hur Acker tänkte filosofiskt, estetiskt, lingvistiskt och politiskt. I sina provokationer, i sitt meningsskapande motsätter hon sig mening som enkelt flyter på. Hon intresserar sig för ord som kommer till oss från ickeauktoriserade riktningar, betydelsens förflyttningar. "Any word can mean anything." Dekonstruktivismen är central. Ackers öppna plagieranden av litteraturhistoriska giganter såsom Proust, Cervantes och Dickens kan också, bland mycket annat, ge exempel på hur hon tar sig in i förhållandet mellan makt och språk på ett oerhört konkret sätt.
Min filmupplevelse förhöjdes ytterligare av att raden framför mig fylldes av ett större sällskap med äldre damer. Uppsluppna och vid gott mod över att ha fått till en kulturträff undrade de ivrigt vad det var för en film som skulle visas. Att det som väntade var en dokumentär om en av den postmoderna konstens mest explicita och punkiga estradörer anade de föga. Jag höll andan och sneglade ditåt när längre partier ur en porrfilm (som Acker tillsammans med en annan konststudent spelat in och själv medverkat i) täckte bioduken... Men då dokumentären sammanlagt visade sig ge ett varmt och hjärtligt porträtt av den lika hjärtliga Acker såg damerna ut att faktiskt ha funnit en dos inspiration trots allt. Gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar