Kulturvärden

I förra veckans Nya Vågen gick det att höra en kortare diskussion mellan programledaren Jenny Aschenbrenner och kritikerna Nina Lekander och Annina Rabe angående det påstådda försummandet av viss genrelitteratur på landets kultursidor. Eftersom ämnet intresserar mig finner jag samtalet alltför kort, men en och annan viktig poäng hinner ändå föras fram. Man pratar om hur deckarens position faktiskt förändrats något det senaste decenniet, men hur de påstått mer kvinnligt orienterade genrerna som chic, relation, romans etc. fortsätter att lukta illa bland kulturskribenter. (Just den skillnaden är ju intressant i sig och inte alldeles oväntad tyvärr.) Det saknas verktyg säger man, en svårighet att faktiskt veta hur man skall förhålla sig till denna så av kontrakt med läsaren hårt hållna litteraturen. Man återkommer också, givetvis, till konkurrensen. Det är helt enkelt Mycket Kultur som skall tryckas in på det där ynka utrymmet och utöver alla andra konstformer blir det dessutom travar av böcker kvar liggandes orörda efter var säsong. Kvalitativ sådan. Ibland slirar det lite i resonemangen, iallafall enligt min smak. Att säga att Keyes är kort och gott bra, som Lekander gör, är en väl hårdsmält förenkling om jag får tycka. Men sammanlagt är det givande, det är en diskussion som behövs, och behöver tas vidare.
En aspekt som jag saknar är den om kritikens läsare. Man kan förstå att de bästsäljande författarna tycker sig ha rätt att omnämnas och granskas av sakkunniga, men vem läser de långa (nåja, de kraftigt nedbantade) recensionerna i dagstidningarna? Läser Ingemarssons och Keyes läsare litteraturanmälningar? Det är en neutral fråga, om någon trodde annat. Och jag tycker självfallet att kulturrapporteringen skall ha samma bredd som kulturen självt. Vad jag vet är att jag inte läser de få recensioner av genrelitteraturen som faktiskt får vara med. Jag läser de andra. Rabes idé om en annan form av kritik i fallet genre tål att tänkas på. Lyssna!

Form

När tid fattas att formulera text får man hänvisa till annans:

Ragnarok: The End of the Gods by AS Byatt

Mannerheim utforskade poesins puls

Sanningssägaren Stig

I akt tagelse

Har så påbörjat Anderbergs studie av det kritiska. Det förefaller brett och lovande. En medvetenhet om fältets föränderlighet och komplexitet. Jag hoppas på det. Redan inledningsvis tilltalande resonemang om den av tidens temperatur förhöjda vikten av det kritiska ögat, det kunniga kritiska ögat, som kan avgöra och filtrera sammanhangets väsentligheter från annat. Kan skilja det subjektiva, lämna därhän om så önskvärt. Lovar gott.
Senare bläddrar jag förstrött i en tidning inriktad på litteratur. Noterar en för mig ny företeelse. En kommande bok nämns som hastigast, lite information eller någon anekdot om författaren, en bild. Avslutningsvis så en markering om när boken utkommer. Gång efter annan dyker det upp, detta rumphuggna, inte så särledes avgjorda, filtrerade, subjektivitetsskiljda. Jag förstår inte. Det blir ingenting av det. Och det är dessutom snubblande nära en gräns till vad som brukar kallas marknadsföring.

"också denna verkan slår ju på olika vis"

Att återvända, till lite koncentration och tid framför till exempel en skärm, erbjuder även den tillgång som sommarens diverse bloggande är. Uppslag och bredd. Inspiration. Kanske kan det till och med mana mig till att ta mig igenom Thomas Anderbergs Alla är vi kritiker, som legat så där nästanläst och väntat alltför länge.

verkligen behöver verkligheten

Ja! säger jag om Madeleine Grives ledare i nya numret av 10-tal. Och om numrets innehåll i stort. (Och blir i all iver frustrerad över att inte kunna inhandla och läsa vidare förrän nästa vecka.) Det tycks så lovande med ambitiösa fråganden kring hur den mår, romanen. Och litteraturen. Utredning av konkurrensen från andra medier, där Coetzee förefaller vara ett utmärkt val vad gäller det visuella. Brutaliteten, det hårda språket, bortanför mjukgörande estetiskt smink. Bästsäljarismen, boken och författaren som vara. Förutsägbarheten. Vidare de underbara exemplen på inkonsekvens och motsatser i den inte alldeles bekväma utvecklingen av vad som faktiskt ges ut. Men man låter ana, redan i ledaren, att det är en rätt munter summering av läget ändå. Det finns absolut romaner, delar av romanernas värld, som inte mår så gott. Och så finns det andra som frodas. Det skulle jag vilja läsa mer om.

Det vi tillåter honom.

Funderar över Between Parentheses. Över den sida av Bolaños författarskap som inte hade samma öppna möjligheter till perfektion. Över den oslipade, ruffare delen, som hasplar ur sig saker inte så mycket för att det är allvar som för att det är allvarligt. Över att kritiken kan få vara sådan. Personlig, tyckande, lite grumlig. Att det finns, kan finnas, en information i att låta kritiken stanna bortanför det pedagogiska, presenterande. Inte bli läsartillvänd. Om även läsaren är kritisk. Hastiga omdömen, halvtankar som behöver luftas. Någon som talar lite för högt på en städad tillställning. Kommer att tänka på vad Bard sa om kulturkritik. Ser Bolaño framför mig, i bakre delen av klassrummet, spottandes och kastandes.
Sedan kan man ju självklart fortsätta tanken, över vad som gör att ruffhet tillåts från somliga håll, så självskrivet, och inte alls under inga omständigheter från andra håll. Och att de olika riktningarna tyvärr slående ofta är slående förutsägbara. Den tröttheten tar jag mig an en annan gång.

Lidandets faktum, språk, vågspel och sanning

Under helgen har jag inte tagit del av Gläntas samtal "Tystnad som motstånd" eller "Poeter som vägrar tala", som gavs i samband med nya numret (en översättning av den sydafrikanska tidskriften Chimurenga). Inte heller har jag lyssnat på Joumana Haddad (Libanon), Shakir Samawi med the Sound from East (Irak/Sverige), Cletus Nelson Nwadike (Nigeria/Sverige), Andrei Codrescu (Rumänien/USA), Sajuta Bhatt (Indien/Tyskland) eller för all del Tranans representanter under helgens poesifestival. Tyvärr! Det var inte läge.
Istället har jag kommit halvvägs i en modevärldsinfluerad chick-lit. Bara för det att jag har fått i uppdrag att göra det har jag påmint mig själv om när det har känts som att jag skall kvävas av upprördhet över hur riktigt riktigt provocerande störande den är. Så var det sagt. Jag skulle kunna skriva mycket om detta, men det är kort sagt slöseri med tid. Onödigt, irrelevant.
Jag har också, som tur är, fingrat på en lovande roman jag erhållit i present av en generös vän före helgen: Kvinnor av isländska Steinar Bragi. En klaustrofobisk, surrealistisk skildring av instängdhet och verklighetsförskjutning. Mörk med mardrömstoner.
Sist, men sannerligen inte minst, låg i postboxen på fredagen ett nytt nummer av Kritiker, som till min stora glädje helt ägnats åt Birgitta Trotzigs poetik. Förmodligen har jag nämnt det tidigare men Birgitta Trotzig är enligt min smak central på den nordiska författarhimlen. En stjärna. Fortfarande (både i förhållande till sitt eget konstnärskap och i förhållande till att jag började läsa henne mycket tidigt och att min beundran bara växt sedan dess). Hon är en gåta, en språkgåta, tematsikt, formmässigt, konstnärligt. Jag vet inte. Bara så imponerande talande. Köttigt stort och lidande skört. Så skickligt, även om ordet klingar falskt i poetiska rum. Kritikernumret är dubbelt och tjockt. På omslagets insida finns en utfälld bild på Birgitta. Hon sitter i en vacker skinnstol, på övervåningen i sitt hem gissar jag. Svartklädd. Vitmålat trägolv. Vinröda väggar. Oemotstådligt ljus. Hon håller i en ståtlig träkäpp med silverhandtag. På en av sina stora använda händer sitter ett plåster. Birgitta.
Skribentlistan är som vanligt imponerande, glädjande nog även med en övervägande andel kvinnor. Längtar efter att ge mig i kast med dessa undersökningar, ta mig in i resonemang om poetiken. Kanske under eftermiddagen, i dimman.

"Fullt fattbar och helt mysteriös"

Tack vare ny programpunkt i Nya Vågen gjorde Eric Schüldt mig uppmärksam på en viktig recension. Chefsredaktören för Sydsvenskan Daniel Sandström skriver om Lars Gustafssons Om begagnandet av elden. Jag lyssnar alltid noga på Eric Schüldts lyhörda infallsvinklar, men när han denna gång citerar recensionen måste jag helt oavsett det genast läsa hela. Det är det där när kritiken själv blir poetisk, när texterna flyter samman och skapar varandra. Sandströms bildspråk och märkvärdiga kopplingar är kärleksfulla på ett sätt som bara någon som upplevt poetisk närhet kan formulera sig, tänker jag. Ord varsamt vägda. En kritik man vill och inte behöver anstränga sig för att tro. En anmälan. Och precis det stycke som citeras i radio, hur slående är inte det? Hur bedragande lätt att ta det stora för det lilla, och tvärtom. Läslampans sken den stilla sensommarkvällen.
Kan möjligen beskyllas för en förhöjd gråtmildhet, men var det inte en fukt som uppenbarade sig där, i vrån. Jo. Det är något med dessa äldre poeter, de som, som Sandström påpekar, lever sin sensommar med allt vad färger det innebär. De herrar, denna gång, som i ett traditionsdoftande rum liksom slår sig ner och sitter. Iakttar. I akt tar. I mig talar dem rakt in, som så ofta när döden ses som den ofrånkomlighet den är i vitögat. Det tycks vara en poesins tid i mitt läsliv. Någon säger hjärtat. Litteraturkärnan. I stunder kan den kännas som det naknaste.

"a mistake ever to assume that there should be limits on what is possible"

Har tidigare haft anledning att komma in på den intermediale aktören Tom McCarthy, med boktitlar bakom sig som Remainder, Men in Space och Tintin and the Secret of Literature. Snart kommer C. Angående avantgardistisk språkkonst och McCarthys roll i sammanhanget finns ett par mycket givande artiklar:

Experimental fiction: is it making a comeback?

To ignore the avant garde is akin to ignoring Darwin

C by Tom McCarthy

"realising through mimicry the element of reconstruction"

Silence
Luc Tuymans, 1991
Zeno X

Den första bild jag ombads analysera konstvetenskapligt. Valde den. Hamnade i sjukdom och isolation. Och frihet, renhet. Svårt att undgå tystnaden. Ni skall se den större.

Annars tänker jag mycket på kritik. Men idag har jag arbetet för mycket för att kunna formulera klart och långt. Under kvällen bläddrar jag i en samling med Gunnar Ekelöfs kritik i BLM (2003). 40- och 50-tal. Som rubrik till en recension av Henry Millers En värld av sex står: "Erotomanin som bigotteri".

Strukturerade språkytor

Efter att ha ögnat igenom pinfärska numret av Ord & Bild, Haverier nr 1-2 2010, finner jag många möjliga vägar in. Den allra mest omedelbara är Hjärtats tid. Ett par av de brev som Paul Celan och Ingeborg Bachmann skrev till varandra. Och Tungdans. Djävulsberget. Tidsvågen. Litteratur i repressionstid. Gentrfiering i Prenzlauer Berg. Ljudkonst. Jag sugs också in i det faktum att texten om Bländare inleds med citatet "Att leva är: att säga något.". Själv har jag givits tillfälle att sträcka ut mig om den ofta återkommande Sammetsvatten.

"; it is a fire that consumes me, but I am the fire. The world, unfortunately, is real; I, unfortunately, am Borges."

Alberto Manguel formulerade i The Guardian relevant kritik mot samling med J. L. Borges "icke-fiktiva" texter: The Total Library, Non-Fiction 1922-86 (Penguin). Och fångar viktiga poänger kring översättning och urval (som nästintill får mig att tänka att jag inget annat får göra förrän jag läst allt borgeskt på original), och återger ett obeskrivligt citat.

Kritikens alla vindar

Inspirerad av Stefan Eklunds reflektioner över kritikens uppgift och brister i lördagens SvD plockar jag denna morgon fram ett par böcker undertecknade Maurice Blanchot, för att ackompagnera kaffestunden. Vart skäl till dylik handling är gott nog, alltid. Men det gäller att akta sig, jag skulle utan svårighet kunna sugas in i dessa satser och vakna upp i eftermiddag utan att ha gjort det dagen egentligen avsatts för. Vad är det då som inspirerar? Huvudtanken, så som jag väljer att uppfatta den, är den ödmjuka kritikens nödvändighet. Den anspråklösa, blygsamma, försynta, vördnadsfulla och i sammanhanget även lyhörda kritiken. En självkritisk kritik. Kritiken som aldrig vill överträffa sitt objekt, som inte är ute efter konkurrensverksamhet, inte är ute efter något alls kanske. Kan man tänka sig en tacksam kritik? Som är medveten om att det mest levande den kommer att få uppleva och ägna sig åt är framlyftandet, även i de kritiskt kritiska fallen, av någonting annat. Ett avlyssnande, ett frågande. Ett pågående. I Katastrofens skrift läser jag: "Vetandet blir inte finare eller lättare utom i sina gränsområden, när sanningen inte längre bildar den instans som det slutligen har att underkasta sig. Det icke-sanna, som ändå inte är det falska, drar vetandet ut ur systemet och ut i en avdriftens rymd där nyckelbegreppen inte längre är meningsoperatör (utan det extremas sammanbrott), där vetandet, utan att övergå i icke-vetande, varken leder till eller producerar några resultat, utan förändras omärkligt under det att det utplånas: inte längre något vetande, bara vetandets effekt."

Between the arts

Påmindes, och vill därför påminna, om den fantastiska tidskriften October från Mit Press. Startades 1976 av Rosalind Krauss och Annette Michelson och har sedan dess varit ett huvudnummer bland de som talar om den postmoderna teorin. Rik, undersökande, frågande och djuplodande inom ett brett spektrum, långa, platstagande artiklar och en imponerande samling medarbetare. Till exempel kan jag nämna en temautgivning (October files) från 2006 om Cindy Sherman eller artiklar om Raymond Pettibon och Mike Kelley från föregående år. Under gårdagen stötte jag också på en givande text av Maya Socolovsky: "Telling Stories of Transgression", om Judith Ortiz Cofers självbiografiska roman The Line of the Sun.

Anständighet

Jag har sagt förut att jag uppskattar Anna Hallbergs kritik, såväl som poesi, mycket. Det senaste har jag hållit mig en bit ifrån den svenska dagspressen och därför helt missat hennes debattinlägg angående det svenska kulturklimatet. Den svenska litteratursynen. Frågan om vad litteratur är, i Sverige, idag. Och det är inte svårt att förstå vad Hallberg menar. Jag känner samma upprördhet. Man behöver inte vara särskilt pessimistiskt lagd eller strävande för att se klimatet i gråskalor. Det är dystert. Men Hallberg lyfter en hand: "När det gäller litteratur, som är det enda område där jag har något kunnande och någon insyn, handlar det bland annat om att börja prata om sina egna värden igen. Litteraturen bortom listorna, författarporträtten och försäljningssuccéerna. Kritiken, som inte alls är så mycket ett värdeomdöme som den är en läsning, en problematisering, en kontextualisering och ett försök att se verket som något mer komplext än pappersmassa mellan pärmar. Nu gör vi det. Nu talar vi om för alla ”bokälskande” entreprenörer där ute att det blir inga listor och priser om det inte finns några förutsättningar för den litterära basverksamheten att få finnas. Nu säger vi att det här är viktigt. Viktigare än vad som gjorts gällande hittills." Hon missunnar inte de av popularitet frasiga miljonärerna deras välstånd, det är inte det det handlar om och det vet hon självfallet. Men det finns all anledning att mer explicit ställa högre krav på andra sidor av myntet. Jag vet inte alls hur det skall gå till, men jag lovprisar dessa seriösa försök att lyfta frågan.

Discover your wild side

Måste påminna om ArtReview, som kommer med nytt nummer i dagarna. Verkar särdeles rikt. Först, och möjligen främst, en av absoluta favoriter: Paul McCarthy. Överdrivenhetens samtida mästare. Chockens, snabbmatens, transgressionens, kladdets, nihilismens. Inte för att jag vet hur man skall definiera hans vansinniga världar, vad jag vet är att jag är oupphörligt påverkad och tagen. En liten varning kan tilläggas om man vill undersöka närmare. Härtill Kiki Smith, Christian Boltanski och Maurizio Cattelan. Och mycket mer. Magasinet finns att läsa digitalt, eller att inhandla i butik för eventuell högre nivå av känsla.

Bild ur performanceföreställning av Paul McCarthy.

Survival of the fittest

Som läsare med vilja till försäkran om att så få som möjligt av det gångna årets litterära godbitar går en förbi kan man i dessa tider luta sig mot diverse tidningars boklistor. Två något otippade dylika översikter jag brukar se till att inte missa är de i The Economist och Financial Times. Det rör sig om många Nonfiction i businessklassen och vad gäller Fiction är det flera förutsägbara tidigare prisvinnare, men därutöver finner man ett par inbjudande titlar att begrunda. Eventuellt någon passande julklapp?

Wow! och det som undandrar sig

På otippat håll möter jag tänkvärda tankar om kritikens uppdrag. Djupa trots korthet. Känsliga trots i förbifart. Örjan Abrahamsson funderar i gårdagens DN över kritikens uppdrag och omdömets jäv. Problematiken i att som kritiker förbehållslöst älska sitt objekt. Inledande exempel blir J. M. Coetzees romaner. Hur skall man då göra? Undrar Abrahamsson. "Wow! är inte mycket till kritik." Vad hans lilla sidospalt egentligen vill handla om är dans. Inför Eva Lundqvist och Virpi Pahkinens solitära rörelser uppstår samma oförmåga att utföra sitt arbete på ett korrekt sätt. Han strör ut lovord och förklarar hur koreograferna förnyar och omvandlar det vi sett så mången gång förr.
Abrahamsson lyckas inte bara få till meningarna, elliptiskt och skönsjungande bildspråkligt. Hans text sprakar också av engagemang och uppgiftsglädje, av beundran, av hänförelse. "Jag brukar tänka att vi som saknar kyrka eller moské i stället kan finna tillförsikt, rent av något av livets mening i Virpi Pahkinens rörelsemeditationer. Hon är en vandrande öken, en inkarnerad stupa." När han landar i att Coetzee, Lundqvist och Pahkinen är konstnärer före konsten förestår han att det är dags för kritikern att granska sig själv och ger oss metakritik när den är som allra enklast och bäst.

I would wish it on no one to be me

Jag är mycket förtjust i ordet synergi, från grekiskans syn-ergos, arbeta tillsammans. Genom samverkan mellan olika faktorer nås större resultat än summan av varje dels verkan. Får lära mig att de muskler som drar i samma skelettdel från båda ändar kallas, fast att det mer klingar politik än anatomi, synergister. Och att samverkan mellan gudomlig och mänsklig kraft inom teologin kallas synergism. Eller förhöjda värden inom enzymologin. 1+1=3. Så länge det rör sig om goda saker gillar jag synergieffekter.
Så var an denna öppning? Jo, jag kom att tänka på detta syn-ergos när jag fann en artikel om Robert Walsers författarskap, skriven av J. M. Coetzee: "The Genius of Robert Walser". En författare som man håller mycket högt diskuteras av en författare som man håller mycket högt. Det kan helt enkelt inte resultera i något annat än förhöjda effekter. När den yngre av dem dessutom smyger in citat från Elias Canetti känns det 100% som fredag.

"We must learn to see more, to hear more, to feel more."

Idag låter jag mig inspireras av Susan Sontags essä "Against interpretation" från 1964. Debatten är en annan nu, men likväl är Sontags text fortsatt intressant. Funderar kring hennes enkla, i mitt tycke, sanna satser om hur lätt vi missar saken för idén om saken. Lika givande med hennes dåvarande kontext i tanken. Och frågan om instrumentens trubbighet inför de objekt som inte passar formen är väl minst lika relevant idag?

"What is important now is to recover our senses. We must learn to see more, to hear more, to feel more. Our task is not to find the maximum amount of content in a work of art, much less to squeeze more content out of the work than is already there. Our task is to cut back content so that we can see the thing at all. The aim of all commentary on art now should be to make works of art–and, by analogy, our own experience–more, rather than less, real to us. The function of criticism should be to show how it is what it is, even that it is what it is, rather than to show what it means. In place of hermaneutics we need an erotics of art."