Kulturvärden

I förra veckans Nya Vågen gick det att höra en kortare diskussion mellan programledaren Jenny Aschenbrenner och kritikerna Nina Lekander och Annina Rabe angående det påstådda försummandet av viss genrelitteratur på landets kultursidor. Eftersom ämnet intresserar mig finner jag samtalet alltför kort, men en och annan viktig poäng hinner ändå föras fram. Man pratar om hur deckarens position faktiskt förändrats något det senaste decenniet, men hur de påstått mer kvinnligt orienterade genrerna som chic, relation, romans etc. fortsätter att lukta illa bland kulturskribenter. (Just den skillnaden är ju intressant i sig och inte alldeles oväntad tyvärr.) Det saknas verktyg säger man, en svårighet att faktiskt veta hur man skall förhålla sig till denna så av kontrakt med läsaren hårt hållna litteraturen. Man återkommer också, givetvis, till konkurrensen. Det är helt enkelt Mycket Kultur som skall tryckas in på det där ynka utrymmet och utöver alla andra konstformer blir det dessutom travar av böcker kvar liggandes orörda efter var säsong. Kvalitativ sådan. Ibland slirar det lite i resonemangen, iallafall enligt min smak. Att säga att Keyes är kort och gott bra, som Lekander gör, är en väl hårdsmält förenkling om jag får tycka. Men sammanlagt är det givande, det är en diskussion som behövs, och behöver tas vidare.
En aspekt som jag saknar är den om kritikens läsare. Man kan förstå att de bästsäljande författarna tycker sig ha rätt att omnämnas och granskas av sakkunniga, men vem läser de långa (nåja, de kraftigt nedbantade) recensionerna i dagstidningarna? Läser Ingemarssons och Keyes läsare litteraturanmälningar? Det är en neutral fråga, om någon trodde annat. Och jag tycker självfallet att kulturrapporteringen skall ha samma bredd som kulturen självt. Vad jag vet är att jag inte läser de få recensioner av genrelitteraturen som faktiskt får vara med. Jag läser de andra. Rabes idé om en annan form av kritik i fallet genre tål att tänkas på. Lyssna!