Tänkelust (tankelust)

Funderar över kritiken och läser om Per Svensson. Tycker om spåren; allmänbildningen, läsningen av Berättelsen, konflikter eller upplevelser som driver, vidare, vidare. Tänker att självkänsla är hans viktigaste muskel, hans och andras. Den avslappning och den nonchalans som orädslan ger texten. Som i sig driver på i konflikt och upplevelse. Och att allt är berättelse. Som att sitta här om förmiddagen. Veta att grannarna på andra sidan muren firar någon slags högtid, även idag, och sitter i ring runt en man som är minst 180 år gammal. Han är helt täckt i vita kläder och pinglar i en liten klocka medan en dam från samma generation sjunger monotont. Framför dem ett hav av blommor och korgar med frukt. En yngre familjemedlem håller ett reklamskrikande paraply över dem mot solen. Berättelsen fortsätter, driver.

In i glashus

Stefan Helgessons essä om Pramoedya Ananta Toers Burukvartett (vars avslutande del utkommit) är läsvärd. Ställer vettiga frågor, belyser från givande håll. Hamnade nyligen i ett samtal om varför det är värt att ta sig igenom denna indonesiska digra förtäljning, trots att den emellanåt har brister som kan få en att tveka. Tycker det blir uppenbart längs den långa vägen. Den är viktig. Den är en tillgång, som bjuds oss tack vare översättning och utgivning. Helgessons argument om kollektiv produktion är bra att ha i minnet när språket gör en fundersam. Men läs. Öppna för de perspektiv den har möjlighet att ge.

Spänning

Om jag hade haft lite mer lättmedburna redskap hade jag dessa dagar kunnat frekventblogga om hur jag hastar runt och sorterar och packar och fejar och undrar vad man tar med som läsning under sitt halvår med sin femtonmånaders i tropikerna. De där små små förbidansande stunderna av ro, vad tillåter de? Jag vet det med säkerhet, någon borde stoppa mig. Men jag blir dramatisk och upprymd, känslan av att nu, nu, och lägger vördnadsfullt ner Marcels åtta volymer i en av väskorna. Mellan vätskeersättning och smärtstillande salva ligger pocketböckerna och ser malplacerade ut. Utan vetskap om hur nätrelationen kommer att se ut framöver hoppas jag kunna återkomma väl på plats i värld av värme och Swann...

Saga? Nej.

Om man skall tala journalistik, eller vetenskaplig rapportering, kan jag kasta ut en uppmaning, eller vädjan, att Ni skall se Mattias Klums film En värld av liv (som finns hos SvtPlay fram till 11 maj). Under 12 veckor har han filmat runt korallrevet Raja Ampat i den östra delen av Indonesien. Han berättar om den fantastiska artrikedomen, om marina underverk man knappt kan föreställa sig. Det är många gånger tydligt hur den bistra sanningen närmar sig även denna näst intill sista utpost av paradisisk övärld. Men det finns också en hoppfull inställning, som kanske kan verka inspirerande, i Klums berättelse. Antingen kan man se filmen för att man tycker att ens vecka varit alltför betonggrå. Tung att andas. Bara ge sig hän åt färgprakt istället. Påminnas om att det finns annat. Eller så kan man se den för att glädjas åt att det finns engagerade och kunniga människor, som vill informera om något oumbärligt. Oavsett. Varmt rekommenderad.

Hati saya separoh masih tertinggal di Bali

Hur sanslöst fint det än kan vara med sommarljumhet på svensk västkust, hur ljuvligt berikande baden, utemiddagarna, hur stilla och rofyllda kvällarna, hur välkommen koltrasten om morgnarna, allt allt det där, är det inte annat än att jag så här års längtar mina vanor. Att nu, här och inte som i fjol ovan, finna läslugn är inte alldeles lätt. Man är kvar i sitt vanliga, i den där hyllan ligger det arbetet jag inte är färdig med, jag borde nog kolla upp det där, jag stänger inte ner datorn utifall att jag kommer på något jag måste fixa senare. Det är som det är, tänker jag, och ger mig själv ytterligare ett par dagar att vänja mig och stävja rastlösheten. Och för att badda denna längtan ger jag mig in i Pramoedyas Ananta Toers Fotspår, tredje delen av hans Burukvartett. Första halvan av kvartetten bjöd in till en kultur, en stämning, ett påtagligt gestaltande av en plats. Den indonesiska litteraturen och tillika Ananta Toers livsöde är värt att begrunda. Ofta slås man av hur lite vi vet om förutsättningarna, historien om konstens tillblivelse och offer från denna del av världen. Och hur svåråtkomlig ytterligare information därom också kan vara. Att inte kunna avgöra den litterära situationen då eller nu, knappt överhuvudtaget. Att läsa korta inlägg på diverse informationssidor räcker föga för att förstå, det är min upplevelse när jag försöker tala om det väl på plats. Det känns som en fattigdom.