In i glashus

Stefan Helgessons essä om Pramoedya Ananta Toers Burukvartett (vars avslutande del utkommit) är läsvärd. Ställer vettiga frågor, belyser från givande håll. Hamnade nyligen i ett samtal om varför det är värt att ta sig igenom denna indonesiska digra förtäljning, trots att den emellanåt har brister som kan få en att tveka. Tycker det blir uppenbart längs den långa vägen. Den är viktig. Den är en tillgång, som bjuds oss tack vare översättning och utgivning. Helgessons argument om kollektiv produktion är bra att ha i minnet när språket gör en fundersam. Men läs. Öppna för de perspektiv den har möjlighet att ge.