Hans heteronymers organiska ursprung

I ett brev till Adolfo Casais Monteiro skriver Fernando Pessoa den 13 januari 1935 följande: "Ända sedan jag var liten har jag haft en tendens att runt omkring mig skapa en fiktiv värld, att omge mig med vänner och bekanta som aldrig har existerat. (Jag vet naturligtvis inte om de faktiskt inte har existerat, eller om det är jag själv som inte existerar. Beträffande sådant bör man inte vara dogmatisk, och inte heller beträffande någonting annat.) Så länge jag har känt mig själv som den som jag kallar jag har jag i mitt inre noga utformat olika fiktiva gestalter med avseende på utseende, sätt att röra sig, karaktärer och levnadshistoria, gestalter som jag, fastän de är overkliga, har uppfattat som lika synliga och förbundna med mig som tingen i det som vi, kanske felaktigt, kallar det verkliga livet. Denna tendens, som jag minns mig ha haft så länge jag har uppfattat mig själv som ett jag, har alltid funnits hos mig. Den typ av musik som gör mig hänförd har förändrats lite, men den har aldrig förändrat sitt sätt att vara hänförande."

"Men ljuset fanns i mig och i djupet av min tystnad"

Dags att närmare studera Frida Kahlos fascinerande värld av bilder. Inleder med nya boken Att trotsa smärtan (Bakhåll), med brev och texter i urval. Och som för att bekräfta tillvarons spår och mönster har Åsa Moberg skrivit efterordet.

"Han kallar sig ofta för verklighetskannibal"

Fortsätter att om kvällarna ta mig fram i en av de senare och beryktade dagböckerna. Med tidigare nämnda seminarie om ondskan i konsten, som jag alltså besökte under helgen, är mitt intresse åter förhöjt. I dagboken befinner man sig där det händer. I korta, kommenterande inslag reflekterar Norén över fångarna. Över farorna, ondskan, nazismen. Jag minns inte debatten från media när det begav sig, inte helt i alla fall. Och jag tror inte att jag följde den särskilt noga. Långsamt påminns jag nu om händelsernas absoluta kraft. Helgen gav mig även chans att finna ytterligare material. Som Dramatiska Institutets förste doktorand har Per Zetterfalk skrivit avhandlingen Inter Esse - Det skapande subjektet, Norén och Reality som kom ut 2008 på Gidlunds förlag. Han studerar Noréns uppsättning Kyla, den uppsättning där dramatikern går som djupast in i våldet, och Sveriges televisions största underhållningssatsning någonsin; Realitydramat Riket. Resultatet, säger baksidestexten, är en osedvanligt kraftfull studie av vår tids dramatiserade tillvaro. När jag läser Noréns dagböcker, på det långsamma presömnsätt jag gärna vill rekommendera, pendlar jag mellan uppskattning och skepsis. Så här långt kommen är det ett varvat tillstånd jag vant mig vid och gillar. Oavsett vilken sida som vinner när det avgörs har helgens informationstillkomster gjort mig uppmärksam på bokens värde. Som samtidsdokument av en huvudperson i ett drama utan motstycke.

käften, Jäklig, BRA

Det finns en viss typ av litterära texter som kräver ett omnämnande av litteraturens gränser, dess väsen och dess vara. Ontologi. Hur får man göra, skriva, för att det skall fortsätta att hålla sig innanför litteraturens gränser och vad är det det blir istället, om det inte stannar, om det kliver över gränsen och ut i det vilda? Jag vet inte. (Men jag tycker om tanken.) När jag ögnar igenom de recensioner som mött Kristofer Flensmarcks tredje verk Almanacka är det tydligt att hans text är en sådan. Här blir frågan om litteraturens får och bör oundviklig. Flensmarck har funnit sin farmors almanacksanteckningar från 1973-1999. Han har låtit dem genomgå en "subjektiv filtreringsprocess" och publicerat dem i en bok. Kallar det found poetry, dokumentär lyrik, ett samplingsverk. Det är frågan om en, två, tre och den sista tiden även fyra parallella almanackor. En kanonsång inom samma människa. Ellas kanon. Så hette Kristofers farmor.
I förbifarten ser jag någon nämna Noréns och Woolfs dagböcker och skillnaden mellan privat text skriven med publiceringsintention eller inte. Jag vet inte om det var brist på papper eller bara en slags allmän experimentlusta men det finns oavsett en performanceanda i E:s sätt att utöver almanackorna anteckna på undersidan av lådorna i chiffonjén. Sätta medvetna spår. Finnas. I den i veckan släppta pocketversionen av Almanacka ingår även Chiffonjé, en fotografisk "möbelarkeologisk" skildring av den ordsmyckade klenoden. Här breder E ut sig. Längre meningar och beskrivningar, tydligare än ordstaplarna i almanackorna. "En lite blandning av Tor och Rut har blivit född. En söt liten gosse. Lycka till." skriver hon om den tisdag 1976 när Kristofer föddes. Tyvärr kan pocketformatets papperskvalitet inte helt bära upp Chiffonjés bilder, men som textkomplement till Almanacka är dess närvaro viktig.
Själva almanackstexterna är både repetitivt lika och högst varierade genom åren. Orden skapar ett så kargt textrum av varje krusning, varje antydd tår eller varje svagt leende, ropar högt ut till läsaren. Och jag kan inte säga annat än att jag är absolut tagen. Vad är det med dessa ord? Flensmarck har, då han såg att farmorn skrivit "ett svart år" på utsidan av en almanacka och ville ta reda på om det i detta material fanns en berättelse, en skönlitteratur, funnit en vattenådra. E:s berättelse är värdefull. Hennes köksbordsord innehåller maximal dos av existentialism, hon är människan. Tristess och tomhet. Rädsla och längtan efter döden. Varje dag med smärtan, Käften. Och även glädjen, närvaron, styrkan. Hoppet och tacksamheten. Flera år i rad antecknar E som nyårslöfte: "Jag vill, jag kan, jag skall". Som litteratur betraktat då? En recensent omtalar bokens stackars tecken och hänvisar till hur Saussure och Barthes ler i sin himmel. Säkert. Också med form och uttryck i tanken går det lätt att le. För det första tack vare det lyckade samarbete som Flensmarck fått till med formgivarna Karl Larsson och Malin Emdin. Larsson säger i efterordet att den aktiva roll formgivningen fått i bokblivandets arbetsprocess gjort att formen kunnat ställa frågor om innehållet på ett sätt som i viss mån satt dikotomin form - innehåll ut spel. För det andra har E själv ett drag av konkretpoet i sig. Med versaler, förkortningar, understrykningar och upprepningar blir texterna, utöver rytmiska och musikaliska, till svarta bilder på gråvitt papper. Kodat och konstfullt. Poetisk kapacitet. 1 maj 1997 skriver E: "Astrid o jag i stan på e.m. Sammarro och drack kaffe Varför är gamla så egoistiska. 1 Valium 135 mg ingenting annat Ryckningar i flera timmar". I en tid då det dokumentära och det fiktivt vaga är högaktuellt blir även relationen mellan författaren E och författaren Flensmarck en givande fråga att bära med sig.
Almanacka är avslutningsvis något av det mest intressanta och inspirerande jag läst på länge. På en rad olika sätt fullständigt river sig texten fram till mig och inför den saknar jag motstånd.

Upprepningar. Gentagelser. När orden inte längre betyder något blir jag kylig, hård. Försoning.

I en vecka överfull av jobb och för få timmar i varje dygn blir det mestadels inlägg av notiskaraktär. Håll till godo. Eftersom Herr Noréns dagbok nu dykt upp i pocketform bestämde jag mig för att den får utgöra kvällslektyr en tid framöver. Jag har haft höga såväl som mediokra förväntningar. Lockas inte direkt av avslöjanden om diverse kända profiler. Men jag beundrar Noréns dramatik oerhört. Minns hur jag i ungdomlig förtvivlan fixat och ordnat outhämtade pressbiljetter när Personkrets varit utsåld. Hänförts. Lyssnat till diskussioner om Enquists och Noréns olika ingångar i det biografiskt fiktiva. Et cetera. Väl inne i dagboksvärlden är jag genast hemma. I en ton mycket skickligt balanserande på linjen mellan det utlämnande privata och det producerande språksäkra vandrar denne man genom sina nedtecknade dagar. Iakttar och lyssnar. Ser de vackra sensommardagarna. Begrundar sitt arbete. Uttrycker sorg över misslyckanden eller gräl. Det är mycket vackert. Det är mycket mänskligt. Reagerar på mina egna ordval när jag beskriver det så, men det är faktiskt så det talar. Enkelt. Elegant på ett osökt sätt. Av en, i mitt tycke, stor konstnär. Sedan blir jag tillfreds när han oupphörligen droppar namn som ingår i mitt eget galleri, som Tuymans, Bacon och Dahlström. Känner samhörighet där strax innan sömn. Man får förtroende för det man läser när det tycks ha upplevt samma höjdpunkter, upptäckt i en parallell riktning.

"Nu måste Ekelöf explodera, tänkte jag. Men explosionen uteblev."

Det finns en komisk miniskatt i Åke Hodells Resan till Rom med Gunnar Ekelöf, utgiven av Rönnells Antikvariat. En liten hisnande vänskapsanekdot. För att Hodell skall kunna åka med till Rom och bilda sig, får han ett stipendium av Ekelöf. Fru och läkare utser Hodell till implicit förmyndare och han vacklar och slits mellan denna roll och den som kommer mer naturligt, polarn. De bunkrar och flabbar, gör kupén till en vinkällare och delar glada ut flaskorna till medpassagerare när de plötsligt kommer på att den tyska tullen närmar sig. Argumenterar och rättar varandras Nietzschetolkningar. Hodell skall klippa av sig håret och bli munk. Ekelöf avråder. Är gruppen med svartklädda skäggiga män inte alls ordnar utan från KGB? Efter att de rusat ut från fel museum, vad gör Mussolini och Göring bland de romerska figurerna, och äntrat det rätta tycks Ekelöf komma i samspråk med Hermafroditen, konstaterar Hodell. Kort sagt, stämningen är uppsluppen! I förordet skriver Pekka Särkiniemi om deras unika vänskap. Den lilla boken pryds även av ett par sinnerika hermafroditiska porträtt, som Hodell sa sig ha hittat i en boklåda vid järnvägsstationen i Rom.

Tingblivelse - på väg in i ett nytt sätt att se

Paul Cézanne
Madame Cézanne aux cheveux dénoués, 1890-92.

Paris VIe, 29, rue Cassette, den 19 okt. 1907
"Du kommer säkert ihåg... i Malte Laurids, stället som handlar om Baudelaire och hans dikt: ››Kadavret‹‹. Jag kom att tänka på att hela den utvecklingen mot en saklig utsägelse som vi nu tycker oss se hos Cézanne inte hade kunnat inledas utan denna dikt; först måste den föreligga i all sin obönhörlighet. Först måste det konstnärliga seendet ha övervunnit sig självt till den grad att det blir möjligt att se att även det förfärliga och skenbart endast vedervärdiga är och är giltigt liksom allt annat som är. Att avvisa något som existerar är lika lite tillåtet för den skapande som att välja ut något: ett enda avvisande vid något tillfälle driver honom ut ur nådens tillstånd, gör honom helt och hållet syndig. Flaubert förmedlade till mig i legenden om Saint-Julien-l'hospitalier, som han återberättar med så stor klokhet och omsorg, denna enkla trovärdighet mitt i det mirakulösa, därför att konstnären i honom deltog i helgonets beslut och lyckligt samtyckte till dem och ropade sitt bifall. Detta att lägga sig hos den spetälske och dela all egen värme med honom ända till kärleksnätternas hjärtevärme: det måste någon gång ha ingått i en konstnärs tillvaro, som självövervinnelse på vägen till hans nya salighet. Du kan tänka Dig vad det berör mig att läsa att Cézanne ännu under sina sista år kunde just denna dikt – Baudelaires Charogne – helt utantill och läste upp den ur minnet ord för ord. Säkert skulle man bland hans tidigare arbeten kunna finna målningar där han våldsamt övervann sig själv för att nå den yttersta möjligheten till kärlek. Bortom denna hängivenhet börjar, först i det lilla, heligheten: det enkla livet i en kärlek som har prövats och bestått, som utan att någonsin förhäva sig över det närmar sig allt, oåtföljd, oansenlig, ordlös."

Ur Brev om Cézanne, Rainer Maria Rilke
Raster Förlag, 1995.

I Paris 1907, Rilke sitter i timmar framför den nyligen bortgångna Cézannes målningar. Han lär sig att se. I riktning mot ett sakligare seende, en ››animalisk koncentration‹‹, att se tingen utan den litterära slöjan, utan grumlande subjektivitet. Och så förändras också Rilkes diktning.
I en serie personligt präglade brev till konstnärshustrun Clara kan man följa denna process av förändring. Jag rekommenderar det varmt.

Treasures upon treasures

Just nu ges I väntan på Godot både i Stockholm och Göteborg. Igår lyckades jag höra en inte alldeles nödvändig diskussion på P1, om det bekymmersamma i att Samuel Beckett varit mycket restriktiv i hur pjäsen får sättas upp. Jag vet inte det jag. Håller på Beckett, de 70 år han får lov att bestämma själv.
Idag fann jag en givande artikel i The Guardian, om den aktuella utgivningen av första volymen av hans brev i urval. Nicholas Lezard berömmer språket, det drivna, och menar att man inte kommer ångra inköpet trots det rejäla priset. Han har väntat på den, säger han. Hänvisar till Becketts omtalade integritet, samtidigt är han upprymd över att mannen skrev brev trots allt. Jag håller med, boken låter, eller är, helt enkelt oumbärlig.

The Letters of Samuel Beckett: Volume 1, 1929-1940.
Edited by Martha Dow Fehsenfeld and Lois More Overbeck, 882pp, Cambridge.

”Jag vattnar mitt vita medvetande med böcker”

Carl-Johan Malmberg skriver i SvD en läsvärd recension om Susan Sontags dagböcker och hennes sons minnesbok.
Omedelbart vill jag läsa böckerna. Följa hennes spår genom litteraturen och omvärlden. Det sägs vara en ofta "sträv och knagglig läsning, snabba notater på en krängande korthuggen men också exakt stil, en osovrad blandning av allmänt tankegods, originella iakttagelser och entusiasm" och min förväntan höjs ytterligare.
Här och nu, utan böckerna, tröstas jag av att beskåda hennes unga hissresa bland skyskraporna:





Reborn Journals and Notebooks 1947–1963
Swimming in the Sea of Death
Susan Sontag och David Rieff