käften, Jäklig, BRA

Det finns en viss typ av litterära texter som kräver ett omnämnande av litteraturens gränser, dess väsen och dess vara. Ontologi. Hur får man göra, skriva, för att det skall fortsätta att hålla sig innanför litteraturens gränser och vad är det det blir istället, om det inte stannar, om det kliver över gränsen och ut i det vilda? Jag vet inte. (Men jag tycker om tanken.) När jag ögnar igenom de recensioner som mött Kristofer Flensmarcks tredje verk Almanacka är det tydligt att hans text är en sådan. Här blir frågan om litteraturens får och bör oundviklig. Flensmarck har funnit sin farmors almanacksanteckningar från 1973-1999. Han har låtit dem genomgå en "subjektiv filtreringsprocess" och publicerat dem i en bok. Kallar det found poetry, dokumentär lyrik, ett samplingsverk. Det är frågan om en, två, tre och den sista tiden även fyra parallella almanackor. En kanonsång inom samma människa. Ellas kanon. Så hette Kristofers farmor.
I förbifarten ser jag någon nämna Noréns och Woolfs dagböcker och skillnaden mellan privat text skriven med publiceringsintention eller inte. Jag vet inte om det var brist på papper eller bara en slags allmän experimentlusta men det finns oavsett en performanceanda i E:s sätt att utöver almanackorna anteckna på undersidan av lådorna i chiffonjén. Sätta medvetna spår. Finnas. I den i veckan släppta pocketversionen av Almanacka ingår även Chiffonjé, en fotografisk "möbelarkeologisk" skildring av den ordsmyckade klenoden. Här breder E ut sig. Längre meningar och beskrivningar, tydligare än ordstaplarna i almanackorna. "En lite blandning av Tor och Rut har blivit född. En söt liten gosse. Lycka till." skriver hon om den tisdag 1976 när Kristofer föddes. Tyvärr kan pocketformatets papperskvalitet inte helt bära upp Chiffonjés bilder, men som textkomplement till Almanacka är dess närvaro viktig.
Själva almanackstexterna är både repetitivt lika och högst varierade genom åren. Orden skapar ett så kargt textrum av varje krusning, varje antydd tår eller varje svagt leende, ropar högt ut till läsaren. Och jag kan inte säga annat än att jag är absolut tagen. Vad är det med dessa ord? Flensmarck har, då han såg att farmorn skrivit "ett svart år" på utsidan av en almanacka och ville ta reda på om det i detta material fanns en berättelse, en skönlitteratur, funnit en vattenådra. E:s berättelse är värdefull. Hennes köksbordsord innehåller maximal dos av existentialism, hon är människan. Tristess och tomhet. Rädsla och längtan efter döden. Varje dag med smärtan, Käften. Och även glädjen, närvaron, styrkan. Hoppet och tacksamheten. Flera år i rad antecknar E som nyårslöfte: "Jag vill, jag kan, jag skall". Som litteratur betraktat då? En recensent omtalar bokens stackars tecken och hänvisar till hur Saussure och Barthes ler i sin himmel. Säkert. Också med form och uttryck i tanken går det lätt att le. För det första tack vare det lyckade samarbete som Flensmarck fått till med formgivarna Karl Larsson och Malin Emdin. Larsson säger i efterordet att den aktiva roll formgivningen fått i bokblivandets arbetsprocess gjort att formen kunnat ställa frågor om innehållet på ett sätt som i viss mån satt dikotomin form - innehåll ut spel. För det andra har E själv ett drag av konkretpoet i sig. Med versaler, förkortningar, understrykningar och upprepningar blir texterna, utöver rytmiska och musikaliska, till svarta bilder på gråvitt papper. Kodat och konstfullt. Poetisk kapacitet. 1 maj 1997 skriver E: "Astrid o jag i stan på e.m. Sammarro och drack kaffe Varför är gamla så egoistiska. 1 Valium 135 mg ingenting annat Ryckningar i flera timmar". I en tid då det dokumentära och det fiktivt vaga är högaktuellt blir även relationen mellan författaren E och författaren Flensmarck en givande fråga att bära med sig.
Almanacka är avslutningsvis något av det mest intressanta och inspirerande jag läst på länge. På en rad olika sätt fullständigt river sig texten fram till mig och inför den saknar jag motstånd.