Söndagsafton

En Far av August Strindberg
I regi av Bo Widerberg

Olikheter att rekommendera

Två mycket olika poster från radions p1 måste påminnas om. Den första av dem finns att lyssna till i sin helhet, när man så vill. För en gång skull en internationellt relevant gäst i lördagsintervjun; Richard Goldstone. Angående det helt andra rekommenderas uppbokande av första timmen natten mellan lördag och söndag kommande helg. Hjalmar Bergmans Clownkatekesen i en ypperlig, ja ypperlig uppsättning med Krister Henriksson som verkets krona. Om man nu har svårt att komma ihåg det kan man klicka i en påminnelse från p1. Missas bör den oavsett inte.

"Han kallar sig ofta för verklighetskannibal"

Fortsätter att om kvällarna ta mig fram i en av de senare och beryktade dagböckerna. Med tidigare nämnda seminarie om ondskan i konsten, som jag alltså besökte under helgen, är mitt intresse åter förhöjt. I dagboken befinner man sig där det händer. I korta, kommenterande inslag reflekterar Norén över fångarna. Över farorna, ondskan, nazismen. Jag minns inte debatten från media när det begav sig, inte helt i alla fall. Och jag tror inte att jag följde den särskilt noga. Långsamt påminns jag nu om händelsernas absoluta kraft. Helgen gav mig även chans att finna ytterligare material. Som Dramatiska Institutets förste doktorand har Per Zetterfalk skrivit avhandlingen Inter Esse - Det skapande subjektet, Norén och Reality som kom ut 2008 på Gidlunds förlag. Han studerar Noréns uppsättning Kyla, den uppsättning där dramatikern går som djupast in i våldet, och Sveriges televisions största underhållningssatsning någonsin; Realitydramat Riket. Resultatet, säger baksidestexten, är en osedvanligt kraftfull studie av vår tids dramatiserade tillvaro. När jag läser Noréns dagböcker, på det långsamma presömnsätt jag gärna vill rekommendera, pendlar jag mellan uppskattning och skepsis. Så här långt kommen är det ett varvat tillstånd jag vant mig vid och gillar. Oavsett vilken sida som vinner när det avgörs har helgens informationstillkomster gjort mig uppmärksam på bokens värde. Som samtidsdokument av en huvudperson i ett drama utan motstycke.

Kölden bet som en frätande dimma

Gårdagskvällens hemresa förgylldes av Radioteaterns dramatisering av Alexsandr Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv. Riktigt bra. Produktionen är avskalad och gripande karg. En rumslighet och en kroppslighet som bara texter av den kalibern kan åstadkomma. Man hör sjukdomen, lidandet. Det var visserligen en sval afton, och en något tunnklädd undertecknad, men det var gestalningen, av fångarna som måste ut i arbete då det bara är 38 minus, inte ens 40, och inte 41 som är gränsen för att få slippa, som gjorde mig stel av kyla. Jag blev genast lockad att läsa om långnovellen, ypperligt nyutgiven av Bonnier Klassiker.

Gregor piper och skriker

Återigen, en Radioteatern Klassiker att försvinna in i. Förvandlingen av Franz Kafka. Allan Edwalls Gregor Samsa är träffsäker och, trots bokens absurda natur, fullständigt trovärdig. Hans förvånade tankegångar, hans bestörtning, kommer ut till radiolyssnaren i form av dregel (auditivt), flås, skrik och tjut. Det här är en kropp som inte längre går att styra. Man hör Gregors försynta välvilja och desperation genom lätena, han vill bara förklara, och sköta sitt arbete. Moderns falsettfalska stämma förgyller dramatiseringen ytterligare, hon är kronan i familjens paniska tillstånd. Rumsligheten i pjäsen är även den välfångad. Instängda och rädda att den vedervärdige varelsen skall komma krälande. De släpar hans stora möbler över golvet, drar och pustar, ljuden ekar. Men i denna nya värld leder ingenting till förbättring. Tiden är redan över.
Programmet följs av ett kontemplativt samtal med Edwall. Om Brunnsgatan, Fair Play och Marx.

Väldigt väldigt synd, och mycket bra, och genialt.

Jag tillhör skaran av trogna hängivna beundrare av det kulturella utbudet i P1. Man, i detta fall jag, kan säkerligen tycka mycket om diverse förändringar och skiften i just detta utbud, men den diskussionen lämnar jag i dess helhet där hän. Istället tre kortar nedslag.

Först det sorgligaste av det sorgligaste: Programmet Schüldt finns inte mer! (Jag vet att jag är sen, upptäckte det under julhelgerna men har inte klarat av att skriva om det tidigare, ungefär så.) Kan inte för min vildaste fantasi förstå hur en bestämmande hjärna kan, faktiskt kan, fatta beslut om att lägga ner det. Programmet liknade inget annat. Inte nog med att det på många sätt visade prov på stort kunnande och breda utgångspunkter, själva formen - filosoferande reflektioner om så gott som vad som helst tillsammans med riktigt intelligent musikalisk konst - skapade en magi. Ett radioprogram att uppleva. Jag fick som vana att ta långa lantliga promenader om söndagarna med denna Schüldska tillvaro som en livsinjektion i öronen. Stimulerande och rogivande. Stilfullt! Finns kanske ingen anledning att vältra mig i sorgligheten över att det är över... Vad man kan göra är att genast gå in och ta del av den avslutande säsongens program samt anteckna spellistorna.

Låt mig gå vidare till ett gladare ämne. Biblioteket är enligt mig ett mycket bra litteraturprogram. Nu äntligen, meddelar redaktionen, finns deras program att ladda ner och prenumerera på. Själv ägnade jag mig häromkvällen åt att lyssna på alla fyra bokcirklar om Joseph Hellers Moment 22. Konstruktiva, spånande samtal i underhållningsform. Mycket trevligt.

Så, för att rama in och skapa balans med min första sorgliga reflektion vill jag avsluta med något lika känsloladdat. På väg hem från en lång dag satte jag på radion för att träda in i det angenäma rummet Radioteatern Klassiker. Jag hade missat den inledande presentationen och placerades med andra ord rakt in i dramat. Jag var genast fast. Rent av underbara skådespelarinsatser och en flödande, upprörd idétext i en dramatisk komposition av lyhörd dialog och effekt. Texten tycktes mig fluorescerande av poetisk närvaro. Favoriten Erland Josephson spelade en av rollerna. Inte nog med att Josephson givetvis är en av de allra skickligaste, och att jag vid flera tillfällen hört honom formulera sig förunderligt klokt om skådespelaryrket och dramatikens kraft och förmåga som konstform. Rent hantverk att kunna förädla text på det sätt han gör. Därutöver, vilken röst! Jag försökte ringa in vem som författat dramat, men blev inte klok på dess ursprung. När så pjäsen nått sitt slut meddelades dess titel: Magasinet av (självaste) Erland Josephson, i regi av Anders Carlberg. (Repris sent nu på lördag.)

Alltså, tre omistliga auditativa kulturnedslag!