Strö

Tre boktips nådde mig.
Repetitionen av Eleanor Catton
Varför kom du inte före kriget? av Lizzie Doron
och
Ru av Kim Thúy

Den första, för er som liksom jag inte är uppdaterade, når en flicka. Vars storasyster haft ett förhållande med en äldre lärare. Som, flickan alltså, ger bikt under saxofonlektionerna. Som upptäcker en annan flicka. Som inleder ett förhållande med en menlös levare. Som hamnar i skuggan. Och i fokus. Samtidigt sägs det handla om brytpunkter mellan lögn, sanning, verklighet och overklighet. Debut, hyllad, prisbelönt. Wahlström & Widstrand ger ut.
Den andra. Författaren minns sin mamma och hennes trasade minnen från ett våldsamt Europa. Platsen är Tel Aviv, tillståndet överlevande. Då och nu blandas. Försöken går till att förstå. Kontraster och motsatser. Första boken av tre. Obligatorisk läsning i israeliska skolor. Weyler Förlag ger ut.
Den tredje slutligen med den fina titeln Ru har vietnamesiska rötter och även här är det självbiografiskt och späckat med minnen och samtid, men i Kanada. En berättarlek där vägen blir associationens. Exil, flykt, återkomst, moderskap. Än en gång hyllningar och priser. Sekwa ger ut.

Gunpowder, Ora, Avran, Ilan

Snor till mig små stunder, om så bara ett par rader, i David Grossmans roman under dagen. Den går att förstå ändå, uppdelad, splittrad. Det är imponerande med texter som har förmåga att börja på första raden. Där, där börjar historien. Stämnigen är satt. Rösten etablerad. Och läsaren medryckt. Trots mina stunder har jag bara hunnit ett femtiotal sidor. Tre eventuellt dödligt sjuka ungdomar på ett mörkt sjukhus. En sköterska har ansvar för dem och de hör henne gråta högljutt i ett avlägset rum. Isolerade, febriga, starka. Än en gång påminns jag om Saramagos Blindheten, och de vidriga scenerna i det belägrade sjukhuset. Undantagstillstånd som verklighet. Jag vet inte riktgt vart han ämnar ta det, Grossman, men To the End of the Land verkar riktigt riktigt bra.