Gunpowder, Ora, Avran, Ilan

Snor till mig små stunder, om så bara ett par rader, i David Grossmans roman under dagen. Den går att förstå ändå, uppdelad, splittrad. Det är imponerande med texter som har förmåga att börja på första raden. Där, där börjar historien. Stämnigen är satt. Rösten etablerad. Och läsaren medryckt. Trots mina stunder har jag bara hunnit ett femtiotal sidor. Tre eventuellt dödligt sjuka ungdomar på ett mörkt sjukhus. En sköterska har ansvar för dem och de hör henne gråta högljutt i ett avlägset rum. Isolerade, febriga, starka. Än en gång påminns jag om Saramagos Blindheten, och de vidriga scenerna i det belägrade sjukhuset. Undantagstillstånd som verklighet. Jag vet inte riktgt vart han ämnar ta det, Grossman, men To the End of the Land verkar riktigt riktigt bra.