Nu gör jag det.

Nu lägger jag ut en bild av William Wegman. Idag var en sådan dag. Att jag sedan barnsben har en smått fanatisk relation till hundar har inte riktigt med saken att göra. Hur mycket jag än har kritiserats för att uppskatta, och hur mycket han än har kritiserats för det han gör, kan jag inte låta bli att fascineras av Wegmans Weimaraner. Jag är övertygad om att det har med det narrativa att göra. Varje liten ensam bild, en hel värld. En hel historia. Och blicken. Och kontexten. Och melankolin. Det bor säkert närmare tio exemplar i det kvarter jag befinner mig i nu, jag ser ett par av dem varje dag. Dessa underliga.