Kan kalla verkligare rader

Det finns en enkelhet, en snudd på banalitet, i Faraj Bayrakdars dikter. Ett avskalat, personligt tilltal som tar sin läsare med sig till den, föreställer jag mig, sorgliga lilla rektangel av instängdhet som dikterna tillkommit i. Som diktaren fysiskt måste minnas även många år efter. Vad blir poesi när inga andra visuella intryck ges. Än rummet. Smutsen. Smärtan i form av spår på den egna kroppen. Kanske måste den bli tydlig och rak. Repetativ. Konkret. Kanske gör ofriheten att frågorna måste nå ut till sina egna kanter. Nästan närma sig ett slut. Måste kanske handla om liv och död. Om en så kallad Gud. Om den enda stund som är nu. Kanske måste då poesin handla om ett jag, som samtidigt måste vara ingen. Jag som i du och jag. Jag som i alla. Som i vad det är att ha en tanke. Att existera.

Jag gömmer mig
inuti dikten
och letar efter mig själv
utanför den
[...]

Det är underligt och skrämmande att läsa Bayrakdars verklighetsanknutna rader medan det som pågår i Syrien pågår. Jag tar en paus, kokar en kopp te, slår på nyheterna, demonstranter dödade av militära styrkor, fortsätter läsa.

men ibland händer det
att vi kollaborerar
Den bjuder in mig
till sin bädd
och jag besvarar inviten
Den klär av sig naken
och jag också
Då sveper den mig över sig
som ett täcke
och jag förblir naken.

När jag kommer på mig själv med att tycka bättre om de tidiga dikterna, de ur fångenskapen, är det med skam. Det kan inte vara så att poesin är bättre där. Nej. Inte på det sättet. Den säkrade poeten måste vara Mer Värd. Beslutet är redan fattat att återvända till denna skildrade isoleringscell. Som det ofta är med naken lyrik, om klassificeringen kan ursäktas. Då vill jag kunna belägga det värdet.

I ett fint efterord placerar Ola Larsmo Brev från isoleringscell 13 centralt i den så kallade fängelsediktningen och efterfrågar en utredande studie av denna tematiska linje. Tar upp Frödings ghazel som ytterligare exempel. Den inre och den yttre fångenskapen. I Bayrakdars samling finns båda och. Kanske är det så att en yttre alltid, mer eller mindre, drar med sig en inre. Det är svårt att föreställa sig något annat.

Jag tänker så här: läs den här diktsamlingen. Inte några vidare diktalyserande satser ovan, men än så länge, en stilla uppmaning. Inte minst för aktualiteten.

Lidandets faktum, språk, vågspel och sanning

Under helgen har jag inte tagit del av Gläntas samtal "Tystnad som motstånd" eller "Poeter som vägrar tala", som gavs i samband med nya numret (en översättning av den sydafrikanska tidskriften Chimurenga). Inte heller har jag lyssnat på Joumana Haddad (Libanon), Shakir Samawi med the Sound from East (Irak/Sverige), Cletus Nelson Nwadike (Nigeria/Sverige), Andrei Codrescu (Rumänien/USA), Sajuta Bhatt (Indien/Tyskland) eller för all del Tranans representanter under helgens poesifestival. Tyvärr! Det var inte läge.
Istället har jag kommit halvvägs i en modevärldsinfluerad chick-lit. Bara för det att jag har fått i uppdrag att göra det har jag påmint mig själv om när det har känts som att jag skall kvävas av upprördhet över hur riktigt riktigt provocerande störande den är. Så var det sagt. Jag skulle kunna skriva mycket om detta, men det är kort sagt slöseri med tid. Onödigt, irrelevant.
Jag har också, som tur är, fingrat på en lovande roman jag erhållit i present av en generös vän före helgen: Kvinnor av isländska Steinar Bragi. En klaustrofobisk, surrealistisk skildring av instängdhet och verklighetsförskjutning. Mörk med mardrömstoner.
Sist, men sannerligen inte minst, låg i postboxen på fredagen ett nytt nummer av Kritiker, som till min stora glädje helt ägnats åt Birgitta Trotzigs poetik. Förmodligen har jag nämnt det tidigare men Birgitta Trotzig är enligt min smak central på den nordiska författarhimlen. En stjärna. Fortfarande (både i förhållande till sitt eget konstnärskap och i förhållande till att jag började läsa henne mycket tidigt och att min beundran bara växt sedan dess). Hon är en gåta, en språkgåta, tematsikt, formmässigt, konstnärligt. Jag vet inte. Bara så imponerande talande. Köttigt stort och lidande skört. Så skickligt, även om ordet klingar falskt i poetiska rum. Kritikernumret är dubbelt och tjockt. På omslagets insida finns en utfälld bild på Birgitta. Hon sitter i en vacker skinnstol, på övervåningen i sitt hem gissar jag. Svartklädd. Vitmålat trägolv. Vinröda väggar. Oemotstådligt ljus. Hon håller i en ståtlig träkäpp med silverhandtag. På en av sina stora använda händer sitter ett plåster. Birgitta.
Skribentlistan är som vanligt imponerande, glädjande nog även med en övervägande andel kvinnor. Längtar efter att ge mig i kast med dessa undersökningar, ta mig in i resonemang om poetiken. Kanske under eftermiddagen, i dimman.

Studsar den?

Ovanligt mycket fokus har i bemötandet lagts vid själva formgivningen av Anna Hallbergs nya diktsamling Colosseum, Kolosseum. Hos mig har det skapat nyfikenhet. Vad detta svarta galonaktiga kan kännas som, vad det kan leda till. Och det gula i kombination, det avspärrande, det icke tillträdbara kanske. Och det är spännande att hålla den i sina händer. Lite av konstbokskänsla. Av objekt, mer än annars. Tyngden är påtaglig. Man får en upplevelse av pålitlighet. Här är den, boken. Och hur väl verkar inte det synkronisera med bladytornas luftiga utrymmen. De späda, i alla fall rent visuellt, ordens lättviktiga elegans. The Air. Inga trängda rambegränsningar i formens fyrkantighet. Här får passagerna rum. Här kan de lossna ut från sina gjutna linjer och liksom längre fram börja sprida sig, smutsa ner andra platser, späs. Luta sig kursivt. Skapa hål och bilder. Bara befinna sig i s. "ett slem silande slow i sorgen skrapet" Få läsögonen att vilja börja var som helst.
Om helgen vill skall vi umgås, jag och latexboken, jag och det, vad det verkar, skira vrålet.

"Fullt fattbar och helt mysteriös"

Tack vare ny programpunkt i Nya Vågen gjorde Eric Schüldt mig uppmärksam på en viktig recension. Chefsredaktören för Sydsvenskan Daniel Sandström skriver om Lars Gustafssons Om begagnandet av elden. Jag lyssnar alltid noga på Eric Schüldts lyhörda infallsvinklar, men när han denna gång citerar recensionen måste jag helt oavsett det genast läsa hela. Det är det där när kritiken själv blir poetisk, när texterna flyter samman och skapar varandra. Sandströms bildspråk och märkvärdiga kopplingar är kärleksfulla på ett sätt som bara någon som upplevt poetisk närhet kan formulera sig, tänker jag. Ord varsamt vägda. En kritik man vill och inte behöver anstränga sig för att tro. En anmälan. Och precis det stycke som citeras i radio, hur slående är inte det? Hur bedragande lätt att ta det stora för det lilla, och tvärtom. Läslampans sken den stilla sensommarkvällen.
Kan möjligen beskyllas för en förhöjd gråtmildhet, men var det inte en fukt som uppenbarade sig där, i vrån. Jo. Det är något med dessa äldre poeter, de som, som Sandström påpekar, lever sin sensommar med allt vad färger det innebär. De herrar, denna gång, som i ett traditionsdoftande rum liksom slår sig ner och sitter. Iakttar. I akt tar. I mig talar dem rakt in, som så ofta när döden ses som den ofrånkomlighet den är i vitögat. Det tycks vara en poesins tid i mitt läsliv. Någon säger hjärtat. Litteraturkärnan. I stunder kan den kännas som det naknaste.

Vems värld jag läser

Ann Jäderlund undrar till Elisabeth Hjorth:
Varför är dikter så specifika? Olika? Samtidigt som man kan känna igen sig?
Det är lite som våra yttersta synapser – riktade ut i världen. Utan att kunna
kopplas ihop? Jag känner inte att vi kan ”koppla ihop oss” med varandra, någonsin, riktigt, i det som dikterna är.

Elisabeth svarar:
för mig är det nog ett hopp att dikter är så specifika. Att det går att söka ett motstånd där, mot alla seriekopplade erfarenheter som vill göra världen till en Enda.

Och Ann:
Synapsen ut i världen, det är som ett experiment också, kan orden tänjas till den grad att de får betydelse? Jag menar som främlingskap och igenkänning samtidigt, blandningen.

Jag står inte ut. Att skriva är att stå ut. Men bara om precis något som motsvarar utan att jag förstår
tränger sig på, automatiskt, blint. Blir ett sätt att handla på, i språket, med det.
Inte samma handling som en ”vanlig” handling i världen. Men ändå, en handling, på ett mer okontrollerbart sätt.
Eller inga handlingar går att kontrollera? Säga vad de innebär? Allt är synligt /rörligt. Förändras i olika riktningar, hela tiden.

Det fruktansvärda i världen. Det hopplösa. Uttrycks inte det hela tiden?
Och vissa av våra försök blir bara upprepningar, tautologier.? Man kan inte uttrycka det. Bara uttrycka sig från / ur det?
Vara i det.

Sammanhanget finner man i Ett lysande namn

Lyssna: Nu nyss

Bengt Emil Johnson x 4.

Räddning, i det lilla

För trött idag för att riktigt fungera letar jag bland slumpmässiga rader efter något som kan tala till mig, som kan gå in i det överlastade huvudet och betyda. Av sig själv utan hjälp stå för något eller vara, jag vill inte läsa idag, tycks det mig, vill istället intas av en rad eller en bild eller en färg, vilken som helst som bara fungerar. Försöker. Försöker Dickinson, Catullus, Rambach. De Quincey, Lovecraft, Murakami. Nej. Och sedan:

VIMPELSTADEN

Jag ser mina händer komma
De har lossnat
ur stycket

Jag är ingen där, jag är ingen
där i staden
Som jag singlar

genom nattens hål

Ur Vimpelstaden (1985), Ann Jäderlund

Ragnar Thoursie har gjort min dag

Inför morgondagens utgivning av Ragnar Thoursies Sånger från äldreomsorgen (Bonnier) sändes i morse ett reportage i radion. Som rörde mig. Man hade hälsat på på vårdhemmet. Man pratade. Om lugnet, pussel, sittande gymnastik, om allsången. Ragnar sa att han inte var någon rudis vad gäller sång men att han tyckte om det. Jag log. Han berömde den stretande personalen. Han berättade lite. Jag kom att tänka på den fina och lite annorlunda avhandlingen om Ragnars poesi, Minnet regngardinen genombryter (1997) av Inger Ring. På att jag vill läsa hans tidiga diktsamlingar. Emaljögats originalitet. "Slitningen mellan myt och verklighet gestaltas i en modernistisk lyrik, där drömsymboler och havsvisioner bryts mot naivistiska heminteriörer och bitter verklighetsanalys" står det i Litteraturhandboken. Reportaget avslutas med att Ragnar läser ur sin nya samling, en dikt som heter "Det ofattbara". Om människor på livets höst som sitter i en färdtjänstbuss. Ser på Maj. Ser hur grönskan brutit ut, över en enda natt, som den gjort så många gånger förr. Som den kommer att göra igen. Dikten inleds: "Det vanliga, det ofattbara". Den avslutas: "Det vanliga, det ofattbara". När Ragnar Thoursie läser det sista börjar han gråta.

Åtta meter tarmar. Sårets märkligt tjocka kanter.

Läste nu på eftermiddagen Mara Lees Hennes vård från 2004. Den typen av text (även om man verkligen kan fråga sig vad jag menar med typ i detta fall) vill jag som oftast läsa om igen när jag avslutat den. Som att den behöver sig själv för att bli. Sin cirkel. Orden finns i ett ordrum, och även om sidorna har en ordning, liksom orden, är det som om de, eller jag, vill blanda runt eller släppa fritt. Särkilt mycket så är det med Hennes vård, möjligen på grund av dess språklighet. Denna samling fylls av fysiska ord, reella, rumsliga, riktiga. De hörs i ens huvud när man läser dem. Jag funderar en stund och når insikten om att de är konsonantstyrda ord, vassa, starka, hårda. Eller också är det samlingens våldsamma innehåll som gör att jag upplever det så. Benen inne i den sköra kroppen. Vätskorna och smutsen. Slagen och hudens öppningar, naturliga såväl som skapade. Lee återkommer också till själva metaspråkets formuleringar. Det är synekdoker, allofoner, verb och metaforer. Koreansk språktypologi. Det händer att någon rad påkallar skepsism i min läsning. Att min rädsla för sökt poetiskhet lite söker just det. Men jag måste erkänna att det är inbillning. Jag finner inget svårsmält, ingen självändamålslig last. Jag finner istället koncentration och stilsäkert vältrande i de tabubelagda ämnenas estetik. Med andra ord blir det så. Jag placerar den i listan av texter att återvända till. Jag vill läsa om, och igen om. Djupna.

Hennes vård är utgiven på Vertigo Förlag.

I dagens Svenska Dagbladet läser jag i ingressen till Fredrik Hertzbergs recension av Daniel Möllers diktsamling Själsliga besvär frågan: "Men har den egentligen ett behov av någon läsare". Intressant. Man föreställer sig boken där, i sin vilja av att bli lämnad ifred. I sin inre monolog. Själsliga besvär ges i dagarna ut av OEI Editör.

Det taktilas poetik

Ett grönt blad på marken

Grönt! Gott,
friskt, skönt vått!
Rik luft, mark!
Ljuvt stark,
rik saft,
stor kraft!
Friskt skönt
grönt!

Gustav Fröding (1860-1911)

Fröding har alltid fascinerat mig. Ett av skälen är hur hans dikter, efter en stunds betraktande, eller efter ett antal omläsningar, helt öppnar sig. Hur de förvandlar sig från språk till verklighet, träder in i händelsen, och blir. Hur orden i ovan framlagda dikt tillslut blir rivande stora ljud, hur växtkraften, grönskan, hörs i stavelserna, rytmen. När jag traskade hemåt igår kväll, efter en lång dag, och fullkomligt omslöts av den vältrande prunkande grönskan och berusades av den nyregnade syréntyngda parfymen, tänkte jag på Fröding. Ingen fångar dessa fluorescerande dagar som han.

A versus W

The Great Figure - William Carlos Williams

Among the rain
and lights
I saw the figure 5
in gold
on a red
firetruck
moving
tense
unheeded
to gong clangs
siren howls
and wheels rumbling
through the dark city.

Will Ashford

, hjärtslagen slår mot varandra som speglar,

Linus Gårdfeldt. Men golvet har ingen mun. Debut.

Taktila tänker jag om dikterna när jag tar mig igenom den nätta samlingen. Solgul med ett svart präglat träd.
Borttvättat är allt överflödigt språkligt och kvar står outsmyckade men vackert estetiska diktrader. Kroppsligt. Och luftigt, rent. En recensent skrev att han frös när han hade läst ut den. Jag är med.
Träd, blod, vatten, smuts, mjölk, öra, jord, saga, golv, ben och räv.
Men de konkreta bildernas avskalade karaktär formulerar i slutändan en om än kylig så även förädlad, metafysisk känsla, där berättarjaget tampas med rummet och tiden, dess förvandlingar. Där ytterligare dimensioner värmer. Ibland ser jag en surrealistisk målning. Ibland ser jag ett litet diktjag som krälar och gruffar över ett kallt golv en sådan där evigt sömnlös natt. Trasslar in sig i sina egna kroppsdelar. Och i alla de sladdar som måste gå ut från alla de lampor som finns i diktrummet.
Jag vill läsa dikterna många gånger i rad för att får reda på något mer om den märkliga värld Gårdfeldt tycks ha besökt. Det kan man göra, det går mycket fort. Trots att orden är få känns de inte onödigt få. De rymmer resor. I en dikt beskrivs hur de gömda fiskarna i huvudet färdas från tinning till tinning i särskilda båtar. Jag går in i den bilden. Jag ser hur de åker där.
En sekund får jag för mig att dikterna följer en meter, så ihärdig är deras, visar det sig, oregelbundna rytm. Så tydlig är pulsen i språkets skelett. Fascinerande.

Tystnaden innan vi talar

heter den samlingsvolym av Gabeba Baderoon som är på väg ut på Bokförlaget Tranan. Hennes dikter har tidigare gått att läsa på svenska i tidskriften Karavan. Nu har ett större urval ur hennes böcker The Dream in the Next Body (2005) och A Hundred Silences (2006) gjorts tillgängliga, i tolkning av Roy Isaksson.

I Tystnaden innan vi talar står vardagens händelser och tillfällen i centrum. Detaljrikt berättar diktjaget om minnet av klänningskragen på fotografiet från 50-talet, om förbipasserade platser och möten, om skuggliljor och telefonkataloger. Som läsare får jag gå nära intill det som berättas. Rösten beskriver hur fingret löper efter huden och på samma sätt som kroppen är närvarande blir de orimmade stillsamma dikterna nästa fysiska. Känslan förstärks av de återkommande reflektionerna över språkets betydelse och ljudens innebörd. Jag tänker, smakar på orden jag läser.

Gabeba Baderoon öppnar ständigt blicken mot andra konster, andra uttryck. Fotografiets egenskaper begrundas, mosaiken i moskéns kupol beskrivs, dansens inträde i en mänskliga gestalten iakttas. En slags överhängande ekfrasisk inställning i diktandet. Men denna mediala blandning av intryck känns inte uppsökt eller konstruerad, jag föreställer mig att det i ett annat sammanhang hade kunnat resultera i just det. Istället skapar denna förankring till andra uttryck ett gemensamt rum för dikterna tillsammans, det skapar en diktjagsblick som uppmärksammar sin omgivnings skönhet och sorglighet.

Baderoons texter representerar en annan vinkel av modernt liv än den vi oftast möter, en privat och samtidigt allmän, nära och samtidigt långväga ifrån. De personliga minnena flyttas skickligt över till mig och jag tycker mig minnas något liknande eller jag kan föreställa mig det minnet. Våra intryck blir en behållare för ihågkomna dokument.

DU SER INTE VAD DET ÄR

Mitt i en konversation
minns du en dröm
i vilken din döde far tankspritt stryker
någonting från sidan av ditt ansikte
precis ovanför ögonbrynet.

Beröringen återkommer
likt ett sus i ditt minne.

Medan du pratar stryker någonting
dig mjukt precis ovanför ögonbrynet
och trots att du snabbt vänder dig om
ser du inte vad det är.

(ur A Hundred Silences)


Tonen i samlingen kan vissa stunder nästan kännas naiv, eller åtminstone ny och skör. När jag umgåtts mer med dikterna förstår jag att jag gjort mig skyldig till en förenkling. För de ämnen dikterna innehåller, eller kanske ännu mer de bilder deras olika teman flyttar fram är emellanåt tunga, säkra, mätta ögonblick av, ja sanning. Och det sker genom just tonens anspråkslöshet. Jag vet inte om jag med det intrycket närmar mig det som Magnus Eriksson i dagens SvD beskriver som "en vacker vardagens mystik", men det är det som jag med förundran (eftersom jag inledningsvis var svagt skeptisk) bär med mig efter läsningen.
Det finns en tystnad innan vi talar, det måste det ju göra. Personligen tycker jag om tanken på det. Dessa ögonblick, den tystnaden och andra motsatser som kan tänkas brytas, är det som Baderoon lyckas fånga i ordet när hon är som bäst.