Ragnar Thoursie har gjort min dag

Inför morgondagens utgivning av Ragnar Thoursies Sånger från äldreomsorgen (Bonnier) sändes i morse ett reportage i radion. Som rörde mig. Man hade hälsat på på vårdhemmet. Man pratade. Om lugnet, pussel, sittande gymnastik, om allsången. Ragnar sa att han inte var någon rudis vad gäller sång men att han tyckte om det. Jag log. Han berömde den stretande personalen. Han berättade lite. Jag kom att tänka på den fina och lite annorlunda avhandlingen om Ragnars poesi, Minnet regngardinen genombryter (1997) av Inger Ring. På att jag vill läsa hans tidiga diktsamlingar. Emaljögats originalitet. "Slitningen mellan myt och verklighet gestaltas i en modernistisk lyrik, där drömsymboler och havsvisioner bryts mot naivistiska heminteriörer och bitter verklighetsanalys" står det i Litteraturhandboken. Reportaget avslutas med att Ragnar läser ur sin nya samling, en dikt som heter "Det ofattbara". Om människor på livets höst som sitter i en färdtjänstbuss. Ser på Maj. Ser hur grönskan brutit ut, över en enda natt, som den gjort så många gånger förr. Som den kommer att göra igen. Dikten inleds: "Det vanliga, det ofattbara". Den avslutas: "Det vanliga, det ofattbara". När Ragnar Thoursie läser det sista börjar han gråta.