torsdag 20 augusti 2009

Ragnar Thoursie har gjort min dag

Inför morgondagens utgivning av Ragnar Thoursies Sånger från äldreomsorgen (Bonnier) sändes i morse ett reportage i radion. Som rörde mig. Man hade hälsat på på vårdhemmet. Man pratade. Om lugnet, pussel, sittande gymnastik, om allsången. Ragnar sa att han inte var någon rudis vad gäller sång men att han tyckte om det. Jag log. Han berömde den stretande personalen. Han berättade lite. Jag kom att tänka på den fina och lite annorlunda avhandlingen om Ragnars poesi, Minnet regngardinen genombryter (1997) av Inger Ring. På att jag vill läsa hans tidiga diktsamlingar. Emaljögats originalitet. "Slitningen mellan myt och verklighet gestaltas i en modernistisk lyrik, där drömsymboler och havsvisioner bryts mot naivistiska heminteriörer och bitter verklighetsanalys" står det i Litteraturhandboken. Reportaget avslutas med att Ragnar läser ur sin nya samling, en dikt som heter "Det ofattbara". Om människor på livets höst som sitter i en färdtjänstbuss. Ser på Maj. Ser hur grönskan brutit ut, över en enda natt, som den gjort så många gånger förr. Som den kommer att göra igen. Dikten inleds: "Det vanliga, det ofattbara". Den avslutas: "Det vanliga, det ofattbara". När Ragnar Thoursie läser det sista börjar han gråta.

4 kommentarer:

Ulla Wennberg sa...

Tack - den boken ska jag verkligen läsa!

On Word Arts sa...

Även jag, Ulla. Tror den är makalös.
Gå in på p1 och lyssna på intervjun om andan faller på. Det är väl värt. Vill man lära sig mer om diktanalys i Erik Mestertons fotspår, samt se det briljant genomfört, är Rings bok också mycket läsvärd.

Anonym sa...

Det är så mycket algen inte har att säga;
man bör i allmänhet förhålla sig absint
med stadseliterna på dagsfinansens barer
men ej för den skull övedriva skolans mål-

sättning i fråga om syntetiskt raffelbord
i dödens värdelösa Klubbhus. Kostnad
vrider stundom ångest ur en alltför väl-
beräknat idiotisk vindpaus mellan fyra ögon

på spaning mot esoterik; nog undfår maktens
damer femtioårsartikelns effektiva sam-
lagställning under åns konsensusglans
där söderns tallar bortförs nihilistiskt

i riktning längs marinelevens dagboks-
mariginal; man går i landsflykt efter vän-
tad hämnd, och sårad kärlek framgår något
söööökt vid årtull i parisens skymningshamn...

- Peter Ingestad, Solna

On Word Arts sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.