”Det blir morgon. Det är stilla och mycket varmt”

Återigen får gode vännen C stå för utgångspunkt. Om Styrons bok Sophies val skriver han; att den känns sympatisk, blygsam som litteratur, en ”trevlig” bok, mycket bra som underhållningslitteratur men inte särskilt estetiskt värdefull. I tecknet av måttfullhet och lättsamhet. Och så vidare. Det är intressant. Detta hur att beskriva alla de ”vanliga” böckerna. Som inte går till ens historia, inte nödvändigtvis sparas, troligen inte omläses. Att botanisera i upplevelsen av denna kanske ändå huvudmängd av böcker.
Så, Mot ljuset av Elin Boardy utspelar sig i sydostasiens Malaya ett par år efter krigsslutet. Karttecknaren Elly 24 år har rest dit tillsammans med systern Annie och hennes nyblivne make Laurids. Istället för smekmånad gör han sin läkarpraktik hos den något äldre läkaren Thomsen, tillika plantageägare. Med på resan, av oklar anledning, finns även Laurids ungdomsvän Niels, en rebell i sammanhanget, politiskt alldeles uppenbart, men även på fler sätt skall det visa sig. Större delen av tiden bor de på ett för tiden klassiskt resort. De dricker drinkar och socialiserar med engelsmännen. Vissa dagar fylls av exotiska små utflykter, andra slår de ihjäl genom att göra just ingenting. Elly tecknar. Hennes konstnärsdrömmar får extra fart och liv i miljön som omger henne. Handlingen, i all sin enkelhet, tätnar allteftersom. Landet befinner sig en turbulent tid och tryggheten är inte att ta för given.
Boardy skriver på ett sätt som berättar. Det är en slående behaglig prosa att följa. Dialogdriven. Korta stunder i dessa människors gemensamma vistelse gestaltas med mod att låta tiden emellan vara tyst. Så sakteliga vecklas historien fram, med Elly som central punkt och iakttagare. Det är personligt och skört, hela tiden nära Ellys unga och upptäckande känsloliv, samtidigt stiligt tillbakahållet och luftigt. Inre liv lyfts fram utan att det blir introvert. I motsats till C:s iakttagelser finner jag i alla fall en estetisk linje som har värde, i Boardys återkommande passager om kroppslighet och anatomi. Ellys kropp när hon springer genom djungeln. De två älskande männens kroppar. Elefantens kropp i dödsögonblicket. Starka, närvarande bilder som gör läsningen nästan taktil. Och sammantaget ger dessa återkommande fysiologiska passager en slags ton åt det övriga. En närvaro av något annat, en puls genom blodet. I korrespondens med Ellys ständiga tecknande.
I övrigt är det precis det där sympatiska, blygsamma, måttfulla, lättsamma. (Låt mig för tillfället slippa gå in på den minimala om än ytterst irriterande fadäs att författaren missbrukar beskrivningen av att någon rycker på axlarna, eller att alla gör det oupphörligen…) Mot ljuset tål mycket väl att läsas. Den underhåller och den tilltalar. Är trevlig i ordets betydelse utan citationstecken.

Tvättar händerna och fortsätter som om inget hade hänt.

Har under två dagar ägnat jobbtid åt att galenläsa (det vill säga fort, argt, tvångsmässigt, knivskarpt för att få klarhet i om det verkligen är så här boken ter sig och så vidare i samma anda) en bok som får mig att svaja sorgset och osäkert inför tanken på den svenska utgivningen. Fundera över vad som säljer. Hur mycket detaljer som kan skrivas in i litteraturen och eventuellt avge sponsring på det ena eller andra sättet. Att idén om sk. kiosklitteratur har upprättat helt andra gränser än tidigare. Att schabloner och repetitiva skandalämnen kan paketeras på ett sätt som gör att någon som aldrig läst annat kan komma att tro att det här är bra. Bra? Snärtigt, pitchat, skrytsamt och lismande möjligen. Förljuget, förbannat dumt, fördomsfullt och förrädiskt må bra-betonat lika möjligen. Som sig bör tänker jag inte avslöja vad det handlar om. Jag tänker istället anstränga mig å mitt yttersta att tänka och skriva objektivt och sansat om patrasket. Nu har jag rensat skalluften här.

Varm

Med det timmarslånga leendet längst fram tänker jag att inte blanda ut i ord just idag. Det kan vänta. Kan bara inte sluta tänka på den värme som troligen fladdrade till i poetens mage när han hörde vem som väntade i luren. Fine poeten.

Språklig kavitet

Är för övrigt nöjd med en språkperson på stol nummer 6. Språktoner och modern kunskap. En ganska tvär kontrast till Trotzigs bruk tänker jag först, men är det egentligen sant? Visserligen sysslade hon med ett språkförädlande, ett djupgrävande i materialitetens nästan bottenlösa geografier, ett om inte gammalt så gammaldags och våldsamt genomträngande språköga på samma gång. Men visst var hon allra mest lyhörd för språkets luckor och hålrum, visst var hon som få förmögen att finna inneboende skatter och putsa dem till bländning. Där saknas ersättning.

"Inne i det bländande starka var det alldeles tyst"

Hm, avslutat en bok. Känns som evigheter sedan även om det egentligen inte är det. Positiv avslutning dessutom. För trots bred varm kritik av Anne Swärds tredje roman Till sista andetaget var jag till en början allt annat än övertygad. En kvinnlig karaktär reser runt världen i ren erövringsvilja verkar det som och minns sin barndom däremellan. Landsbygden, sjön, branden och den udda pojken som blev närmast trots alla de där åren i ålder emellan. Den udda familjekonstellationen, mamman och den forna pappan. Släkten. Det är mycket som är annorlunda och att få det till slags orsakssamband med det sedermera vilda levernet fungerade inte i min läsning. Men som jag sagt tidigare, jag var heller inte en alldeles rättvis läsare, hastade och pausade. Men, å andra sidan, hade boken inledningsvis gripit tag på annat sätt hade jag varit noggrannare...
Väl är iallafall att en bra bit in i romanen händer något som förändrar det slarviga i intagandet. Det tätnar, kommer framåt, språkutvecklar. Jag tycker faktiskt det. Kommer på mig själv med att stanna till vid rent vackert formade formuleringar. En mer sansad ton, eller en mer varsam relation mellan språk och historia plötsligen smygande. Och då kan jag lättare förstå bemötandet. Viljan från många länders håll att ta del av det nordiskt karga, tysta, kanske ödelagda. Det är fint. Jag kommer inte minnas Till sista andetaget till dödagar, hos mig satte den helt enkelt inte ett sådant avtryck, men det blev åtminstone ett angenämt avslutande och i stycken en njutningsfull upplevelse.

Arrogant tid

Så mycket praktiskt (trist) att stå i att jag glömmer bort att jag ens har en blogg. Det slår mig plötsligt, mellan varven. Jag springer vidare och på och har i siktet ett par dagar framöver som kanske innehåller pauser. Och bloggtid. Lite slarvigt läser jag en bok av Anne Swärd om kvällarna. Jag behandlar den inte helt rättvist, men jag tycker faktiskt inte att den bjuder in något vidare heller. Får se hur det hela utvecklar sig.

Form

När tid fattas att formulera text får man hänvisa till annans:

Ragnarok: The End of the Gods by AS Byatt

Mannerheim utforskade poesins puls

Sanningssägaren Stig

verkligen behöver verkligheten

Ja! säger jag om Madeleine Grives ledare i nya numret av 10-tal. Och om numrets innehåll i stort. (Och blir i all iver frustrerad över att inte kunna inhandla och läsa vidare förrän nästa vecka.) Det tycks så lovande med ambitiösa fråganden kring hur den mår, romanen. Och litteraturen. Utredning av konkurrensen från andra medier, där Coetzee förefaller vara ett utmärkt val vad gäller det visuella. Brutaliteten, det hårda språket, bortanför mjukgörande estetiskt smink. Bästsäljarismen, boken och författaren som vara. Förutsägbarheten. Vidare de underbara exemplen på inkonsekvens och motsatser i den inte alldeles bekväma utvecklingen av vad som faktiskt ges ut. Men man låter ana, redan i ledaren, att det är en rätt munter summering av läget ändå. Det finns absolut romaner, delar av romanernas värld, som inte mår så gott. Och så finns det andra som frodas. Det skulle jag vilja läsa mer om.

"var hudgränserna börjar eller slutar"

Hallberg läsvärt om verklighet.

Den stora frånvaron

Birgitta Trotzig ur tiden. En våg av slags minnen av alla timmar jag spenderat med hennes texter. Hennes ur ord utmejslade bilder. Stämningar och rädslor. Form som ständigt självprövar. Skulle ge mycket för att ha hennes böcker här nu. Som det är med texter som följt en, genom år. Vill följa raderna med fingret. Inbilla mig att orden känns. Återfå det som nu fattas. Mig och litteraturen.

"och tecken klottrande sig själva bakom ögonlocken"

Fredagen inledde helgen med en förfrågan om att skriva om Bolaños dikter. Sedan dess har jag varit på gott humör. Det skall bli en resa.
Känner mig kluven inför Safran Foers Tree of Codes, som jag först nu i veckan fick veta fanns. Uppskattar Bruno Schulz, uppskattar konceptuell bokhantering, uppskattar genreöverträdelser och så vidare, men som sagt, kluven. Jag får läsa på.
Fann en artikel om den pusslande förläggaren Michael Pietsch.
Annars kan man bara vältra sig i allt Tranströmerskt i svensk media under dessa veckor. Mina p2-förmiddagar blev lite ytterligare heliga efter att jag läst till exempel Beckman.

Mellanmänskligt

Märker att jag vissa dagar, under innevarande period (tänker jag och märker att jag väljer att se det som just en period, det vill säga något som har med tid att göra och som har en tänkt ände), ägnar mig åt ett slags preventivt bloggande. Planerar på ett nytt sätt. Detta vill jag skriva om, och detta andra kan jag nämna i förbifarten. När så en stunds stiltje uppstår skyndar jag mig att lägga ut en rad om det där som endast skulle nämnas. Och allt som oftast fylls eftermiddagen av annat än det där längre skrivandet. Så kan det gå. Så får det vara. Tänker jag.
Två hastiga länkar just nu alltså: Ai Weiwei och Joakim Stenshäll. Oerhört intressant. (Den senares sätt att som material till sin avhandlingsplan använda fiktiva recensioner från framtiden är lysande. Och Buber och Bachtin. Det här vill jag läsa!) Vad eftermiddagen erbjuder återstår att se.

"Kanske menar böckerna att läsaren genom dem skall hitta förklaringen till verklighetens underliga uppförande."

Läser senaste Peter Pohl på uppdrag och tänker på språk. Hur det kan flöda. Hur det kan producera, verkligen så, människor. Det är ingen tvekan om att texten författats av någon som skrivit mycket. Det finns en vana, en självklarhet. Och en djärvhet. Här skriver han eländespornografi, som någon skulle ha kallat det. Och trots att svärtan kan vara väl svart, alltså på gränsen till för mycket, håller han texten i en tydlig fast hand. Tätt och mycket. Oresonligt och lyhört. Jag får över bordet frågan om jag gillar boken jag läser. Hm, det är inte min typ av bok svarar jag. Inte alls. Ändå tycker jag om att läsa den. Med det här språket som tvingar in mig i en förstående position. Som kommunicerar med mig. Målar upp sina bilder och för fram det det vill ha sagt. På ett sådant språk lyssnar man.

Övriga bagateller

Dryga veckan senare och jag har kanske aldrig läst så lite. Inte på senare år. Lånade och påbörjade Lindgrens Minnen, i något slags hopp om att tiden skulle räcka. Dagar senare hade jag hunnit kanske sju sidor. Stannade. Sedan upptäckten tillhör han de jag inte kan skyndläsa, inte tröttläsa, inte halvläsa. Han gör mig på så rysligt bra humör, den finurliga gubben. Tänk, där sitter han med alla sina kunskaper och sin beläsenhet och lurar kring hur han inte har några minnen. Lindar in sig och blinkar och skrockar. Riktig feelgood, helt enkelt.

Bardo

Här skrivs det tydligen på, Magnus Florin, igen, Hemligheter (ellerströms). Blir mycket nyfiken. Ränderna var sugande. Och när han talar i radio, som också händer lite då och då, har han en så behagligt återhållsam och eftertänksam framtoning. Det gillar jag. Det får mig att lyssna. Om jag hade haft tid idag, och befunnit mig i närheten av en välsorterad svensk bokförsäljare (man kan ju önska sig), hade jag ägnat mig åt Florins nya 84 sidor. Om Emanuel (med koppling till den Swedbergska månne?), som hänger runt där i mellanskiktet och inte vet att han är stendöd. Fantasin sprakar. Tänk att tugga på där i sina stundtals rätt sketna vardagsbestyr och tro att det är som vanligt. Dödlig, javisst, men kanske inte just nu...

Moment

En sådan tur. Eftermiddag med hett, grönt te. Webbradio och som om jag hade ringt in någonstans och önskat mig. Biblioteket handlar om Magnus Dahlström och Marie Lundquist. Har nästa kunnat hennes debut utantill. Inte för att jag ansträngt mig. Den klev bara in och blev som ett andra språk, ett uttryck för något som speglar. Så minns jag. Och Sommardal och hans oerhörda lyhördhet för poesin.

"glöd under aska"

Det är inte så särledes ofta som jag går loss i förväntan inför en nyutgiven bok av en samtida svensk författare. Det finns ett par stycken som kickar igång det. Och nu finns det en som inte varit med på ett bra tag. 500 sidor Spådom och jag vill börja läsa den NU. Det finns en risk att jag triggar upp det hela väl mycket, men jag tar den risken. Oavsett vad resultat blir så Vill jag läsa, vill veta hur han tar sig fram nu, vart han tar vägen. Magnus Dahlström.
När min handledare inför min magisteruppsats för ett antal år sedan, efter det att jag ventilerat min inriktning, föreslog att jag skulle läsa Dahlström var hans författarskap för mig helt okänt. Jag hade hört talas om skräckel-debatten men var på inget sätt insatt. Lotten föll på Nedkomst från 1993, som blev den text jag valde att gräva i från en uppsjö av vinklar. Jag har säkert skrivit om den förut, börjar blir för lång tid för att helt minnas allt som nämnts, men det är en minst sagt förförisk text. Jag är inte helt nöjd med skräckelklassificeringen när det gäller just Dahlström (kanske inte heller vad beträffar Larsson vid närmare eftertanke), och tycker att iallafall Nedkomst sätter lyse på helt andra litterära företeelser. Den pyr av utmaning, på ett så subtilt och hantverksmässigt intelligent plan att det inte går att förbise. Formen, som i detta fall tveklöst inkluderar innehåll, blir idén. Den psykologi som skapas därigenom. Tonen. Hur obehagligt det än kan te sig är skräck och äckel inte huvudsaken. Läsarens utsatthet inför den omkullrunkeliga fiktionen däremot. Mättat av metafiktiva koder, teoretiska skiftningar och mytiska symboler. Det är en lek. En allvarlig lek. En högst inspirerande.
Det är inte helt lätt att beskriva handlingen i Nedkomst. Den består av en serie händelser. Serie i den bemärkelsen att de händer inom samma vagt definierade geografiska område. Konsekvensen av det blir att händelserna också i vissa andra fall knyts samman. En bilolycka lämnar ett skadat djur. En förrymd gamling försvinner i skogen. Två våldsbesatta vårdare som söker finner en död häst. Till exempel. Det hela blir en cirkel, en nedåtgående spiral, ett fördärv och en upplösning av det som går att veta. Människor förstår inte längre varandra. Språk går förbi obemärkt. Som med magnetkraft dras de till det destruktiva. Dahlströms förmåga att skildra, skapa detta är enastående.
I intervjun om Spådom återkommer vagheten. Något. Antingen eller. Kanske. Glidande. Att skildra de små detaljerna före beslutet, att vrida ner de dagliga arbetsuppgifternas genomförande till en tystlåten långsamhet gör väggarnas färger fula. Så skiten är människan, kan hon vara. Men vem bär skulden? Kort sagt, ge mig det Dahlströmskt suggestiva nu genast. Det här är en händelse.

2 x stolthet

Nu på morgonen hade jag tänkt hinna skriva ett längre inlägg om en kär litterär återkomst. Det ville inte min 3,5 månaders arbetsgivare. Det får blir senare. Istället tar jag mig friheten att länka till resultatet av två vänners goda arbete: Bokpuffen och Isak och Billy.

Sprätta?

Jag minns när jag, som lillgammalt ung, började köpa poesisamlingar. Minns att något av de större förlagen hade ett hörn på bokmässan där de mer eller mindre skänkte bort vackra samlingar av mer eller mindre kända poeter från åren som gått. Kanske var det fem för hundra? Jag bar hem påsvis, och gav bort och samlade i hyllan, och sprättade. För många var just sådana, att man fick sitta där med kniven och liksom själv nå fram till texten, ta sig fram till den, göra den tillgänglig. Utan att förstöra kanterna. Underbara syssla.
Nu sitter jag här med en av de trehundra Spartorna och undrar om jag skall sprätta mig fram till Lotass språkuniversum. Eller om jag skall låta den vara orörd och slät av den enkla anledningen att jag har fått tag på en... Som en slags vördnad.

Lidandets faktum, språk, vågspel och sanning

Under helgen har jag inte tagit del av Gläntas samtal "Tystnad som motstånd" eller "Poeter som vägrar tala", som gavs i samband med nya numret (en översättning av den sydafrikanska tidskriften Chimurenga). Inte heller har jag lyssnat på Joumana Haddad (Libanon), Shakir Samawi med the Sound from East (Irak/Sverige), Cletus Nelson Nwadike (Nigeria/Sverige), Andrei Codrescu (Rumänien/USA), Sajuta Bhatt (Indien/Tyskland) eller för all del Tranans representanter under helgens poesifestival. Tyvärr! Det var inte läge.
Istället har jag kommit halvvägs i en modevärldsinfluerad chick-lit. Bara för det att jag har fått i uppdrag att göra det har jag påmint mig själv om när det har känts som att jag skall kvävas av upprördhet över hur riktigt riktigt provocerande störande den är. Så var det sagt. Jag skulle kunna skriva mycket om detta, men det är kort sagt slöseri med tid. Onödigt, irrelevant.
Jag har också, som tur är, fingrat på en lovande roman jag erhållit i present av en generös vän före helgen: Kvinnor av isländska Steinar Bragi. En klaustrofobisk, surrealistisk skildring av instängdhet och verklighetsförskjutning. Mörk med mardrömstoner.
Sist, men sannerligen inte minst, låg i postboxen på fredagen ett nytt nummer av Kritiker, som till min stora glädje helt ägnats åt Birgitta Trotzigs poetik. Förmodligen har jag nämnt det tidigare men Birgitta Trotzig är enligt min smak central på den nordiska författarhimlen. En stjärna. Fortfarande (både i förhållande till sitt eget konstnärskap och i förhållande till att jag började läsa henne mycket tidigt och att min beundran bara växt sedan dess). Hon är en gåta, en språkgåta, tematsikt, formmässigt, konstnärligt. Jag vet inte. Bara så imponerande talande. Köttigt stort och lidande skört. Så skickligt, även om ordet klingar falskt i poetiska rum. Kritikernumret är dubbelt och tjockt. På omslagets insida finns en utfälld bild på Birgitta. Hon sitter i en vacker skinnstol, på övervåningen i sitt hem gissar jag. Svartklädd. Vitmålat trägolv. Vinröda väggar. Oemotstådligt ljus. Hon håller i en ståtlig träkäpp med silverhandtag. På en av sina stora använda händer sitter ett plåster. Birgitta.
Skribentlistan är som vanligt imponerande, glädjande nog även med en övervägande andel kvinnor. Längtar efter att ge mig i kast med dessa undersökningar, ta mig in i resonemang om poetiken. Kanske under eftermiddagen, i dimman.