----------------------------------------

......................................................................................................................................
-----------------------------------------------------------------------------
----------------------------------------------------------------------------------
---------------------------------------------------------------------------
Om man liksom jag lätt förförs, berörs av litteratur som på ett stilfullt sätt skådar in mot sig själv, som självmedvetet ifrågasätter förståelsen av det den säger, öppnar upp för fler nivåer, självhjälper och kränger sig ut med insidan, som undrar om litteratur genom att själv vara litteratur, ja ni vet, kan man inte låta Magnus Florins så varmt mottagna Ränderna gå en förbi. Inte! Det finns visserligen mycket med denna tunna silvriga bok som är värt att nämna. Det högst intressanta sättet att bygga historia. Det humoristiska. Det tillkrånglade och medmänskliga. Och inte minst det sorgliga, arbetet med att möta det sorgliga, den bortgångna modern. Kanske Ensamheten. Mycket att stanna vid. Men det som gör mig på allra mest gott humör under läsningen är nog ändå den lite tiltade, matrialistiska formen av självbespegling. Dessa ränder. Denna ordmedvetenhet. Denna febriga relation till språket som formar minnet som formar språket. När jaget umgås med byggfarbröderna utanför den tidigare butiken. Lägger de nedplockade bokstäverna i en skottkärra. Bestämmer sig för att skänka accenten till en fransman, men behöver den ändå sedan till Etoile. De tätt satta raderna, ränderna, övergångsställets vita streck. Och det enastående slutet, ränder som tryter, rader i minskat antal kvar, att hinna få ner, få plats med allt. Det är rysansvärt bra. På att vara enkel, vacker och självlysande litteratur.