Det förgågna är ett främmande land

Man skulle kanske kunna tro att jag, i en till bristningsgräns fylld vecka, om fredagen slänger in ett citat, vilket som helst, för att förskjuta den för tillfället präglande långsamheten i detta forum. Så är dock icke fallet. Istället är det en stulen stund som resulterar i ett upplägg av ett textfragment så betydelsemättat att det endast kan få representera sig själv. Kanske inser man inte helt det när man läser det ryckt ur sitt sammanhang och kanske har man ännu inte insett vikten av att ha tillgång till fragmentets textram en övervägande del av sin tid. I så fall lyder den stränga uppmaningen att omedelbart bege sig till stadens mest pålitliga hyllmetrar och fira helgens intågande med att äntligen, äntligen införskaffa Sammetsvatten, väl landad i ett garanterat ögonblick slå upp sidan 197 och påbörja inträdet i "Första kärleken". En stund senare följer:

"Det har aldrig någonsin funnits, finns inte och kommer aldrig att finnas något sådant som tid. Det finns bara plats. Det som folk kallar tid är bara plats som följer på plats. Evigheten är redan här och det är inget mystiskt med det. Evigheten är bara ett annat namn på dessa oändliga landskap i vilka vi vandrar från plats till plats. Innan jag börjar förklara vad som följer av detta påstående kommer säkert någon som läser dessa reseanteckningar att minnas en välfunnen liten mening ur en annons för en film som gjordes för några år sedan. (Om jag endast skrev för dem som förstår platsens hemliga makt skulle jag ha använt uttrycket några år bort istället för några år sedan i förra meningen. Min värld har inget senare eller tidigare, bara en plats här och en miljon andra platser närmare eller längre bort.)"

Du har talat om detta skrivna som litteratur. Det stämmer.

I Sammetsvatten finns, ungefär i mitten, novellen Stenbrottet. En lekande, underlig novell om ett författarsällskap, en litterär sekt, som håller en skrivarverkstad på ett berg trettiofyra kilometer nordost om centrala Melbourne och där berättaren deltar. En skog av utmärglade eukalyptusträd växer överallt runt. Som ett hårt stryptag kring författarnas halsar eller som ett befriande konsekvent regelverk har de sin Waldometodik. Inga samtal, ingen respons, och om så mycket som en blick utbyts följer sträng varning. Händer det igen kan de andra deltagarna höra ett oanmält ljud av en bil som startar och kör iväg med den diskvalificerade förbrytaren. Hårdare än ett trappistkloster. Den enda form av kommunikation tillåten är den som går genom skönlitteratur. Koden är litterär. Inga deltagare känner varandra sedan innan och samtliga vistas på berget noggrant insvepta i pseudonymiska slöjor. Snudda aldrig vid en främmande arm. Ingen får höra dig sucka. Om så sker skall det anges och vederbörande måste omedelbart författa om en uppdiktad suckare och dennes suck. Skriva sig ren från den verkliga händelsen. Som, i likhet med allt annat skrivet sedan ett dygn tillbaka, läses av de övriga deltagarna följande morgon. Gerald Murnane fortsätter sitt kartläggande, sitt avskalade till synes ordinära trickande i närmare trettio sidor och jag blir allt mer fascinerad utefter vägen. Var är den plattfrom från vilken jag betraktar denna påhittade bild? Var i består det påhittade? Invånarna i "The House of Fiction". Vem är författaren författaren skriver om och till vem skriver han sin eventuella berättelse? Efter ett antal alternativa avslutningar tillkännager rösten som för pennan att all den litteratur denne har skrivit i stenhuset är ett kodat meddelande till en viss kvinna. Som finns i en föreställning om en värld och där pronomentet "jag" står för en sorts man. Det är vackert och precist, lagom, genomtänkt och förvirrande. Jag stänger boken och tänker på påståendet att varje författare skriver från en ö alldeles utanför fastlandets imaginära början.

Pornograficitet och bristfälliga böckers upplyftande inverkan

En dag av varierande läsning. Förmiddagen ägnades åt den nyligen utkomna Bara för dig - Pornografi, konsumtion, berättande (Vertigo Akademiska 001) av Magnus Ullén. Utifrån ett litteraturvetenskapligt perspektiv tar sig författaren an den ständigt aktuella frågan om pornografi och väljer att låta betraktarens läsning avgöra vad som hamnar inom klassificeringen och vad som hamnar utanför. Gränsen är inte alltid helt klar skall det visa sig. Och hur är det med den "socialt sanktionerade formen av onani", med konsumtionen, reklamen och dokusåporna? Genomtänkt och krasst kritiskt så här långt och jag ser fram emot att läsa vidare om fenomenet så vardagligt förekommande men ändå så perifert diskuterat.
Härefter har jag, under uppdrag, påbörjat en av alla dessa evinnerliga halvbiografiska böcker om svikna barn, klandervärda uppväxtförhållanden och våldsamma minnen... Som i en bubbla sitter jag utanför boken och tittar ner i den och undrar matt hur det någonsin skulle kunna gå att ta detta på allvar. Sedan skäms jag ett ögonblick. Tänker att det finns många som har det svårt och att den här typen av böcker kan vara viktiga och att det är bra att även unga tjejer som är genrens mest trogna målgrupp läser trots allt och vem är egentligen jag att sitta här och vara fördömande. Tror inte att jag helt övertygar mig själv. Sedan tänker jag ännu en gång att det är bra med olika böcker, olika former av litteratur och olika inriktningar. Och att det är lärorikt och (vansinnigt) utmanande att försöka göra en bedömning av något som man är rejält fördomsfull inför. Det kräver egentligen mer, eller iallafall mer koncentration. Nöjd konstaterar jag att jag får tycka illa om den här boken. Det är privat.
Aftonens återstående timmar är det jag och Murnane. Har helt enkelt gjort mig förtjänt av hans sinnerika, lakoniska upprepningar. Av väl valda ord. Av litterär njutning.

Madeleinekaka igen, äntligen

Såg att fyra nya släpp från Bonniers klassiker är på väg. Utmärkt. Janet Frames En ängel vid mitt bord, Aksel Sandemoses Varulven, Virgina Woolfs Vågorna samt sist, inte minst Catullus Dikter om kärlek och hat. Lovande att Gunnar Harding är med om översättningen av den sistnämnda. Av de fyra är det egentligen bara den första, Frame, jag tvekar inför. Har egentligen ingen anledning till det. Om någon har en åsikt, ett för eller ett emot, tar jag tacksamt emot det.

Vad jag är mest förtjust över denna dag är dock Panaches utgivning av Gerald Murnanes Sammetsvatten (sedan tidigare finns Slätterna i samma serie). Kanske har jag fel, men få jag pratar med känner till denna enastående australiensiska författare. För beläggandets skull såg jag att SvD nämnde kommande Nobelpris, och ja, mer än gärna. Bonniers presstext citerar:

"Det har aldrig någonsin funnits, finns inte och kommer aldrig att finnas något sådant som tid. Det finns bara plats. Det som folk kallar tid är bara platser som följer på platser."

Man jämför honom med Proust, Sebald och Marías, en helt riktig iakttagelse och en skara namn att trivas bredvid. Hans texter är som välfyllda banker av veck, glapp och luckor. Halvt minns jag ett parti där han med repetativ ihärdighet beskriver minnen av en Madeleinekaka från barndomen. Intertextuella utmaningar och en glasklar språkmedvetenhet. För något år sedan läste jag en intressant uppsats om minnet och tiden hos Murnane ur ett intermedialt perspektiv. På ett liknande tema finns också en givande avhandling av Piia Posti: The Double Aspect: Gerald Murnane's Visual Poetics från 2005. Hans egna texter kan, förutom de från Panache, vara något svårfunna. De större universitetsbiblioteken brukar ha dem, för djuplodande teoretiska diskussioner om analys och interpretation gissar jag. Hur som helst, läs!