Man skulle kanske kunna tro att jag, i en till bristningsgräns fylld vecka, om fredagen slänger in ett citat, vilket som helst, för att förskjuta den för tillfället präglande långsamheten i detta forum. Så är dock icke fallet. Istället är det en stulen stund som resulterar i ett upplägg av ett textfragment så betydelsemättat att det endast kan få representera sig själv. Kanske inser man inte helt det när man läser det ryckt ur sitt sammanhang och kanske har man ännu inte insett vikten av att ha tillgång till fragmentets textram en övervägande del av sin tid. I så fall lyder den stränga uppmaningen att omedelbart bege sig till stadens mest pålitliga hyllmetrar och fira helgens intågande med att äntligen, äntligen införskaffa Sammetsvatten, väl landad i ett garanterat ögonblick slå upp sidan 197 och påbörja inträdet i "Första kärleken". En stund senare följer:
"Det har aldrig någonsin funnits, finns inte och kommer aldrig att finnas något sådant som tid. Det finns bara plats. Det som folk kallar tid är bara plats som följer på plats. Evigheten är redan här och det är inget mystiskt med det. Evigheten är bara ett annat namn på dessa oändliga landskap i vilka vi vandrar från plats till plats. Innan jag börjar förklara vad som följer av detta påstående kommer säkert någon som läser dessa reseanteckningar att minnas en välfunnen liten mening ur en annons för en film som gjordes för några år sedan. (Om jag endast skrev för dem som förstår platsens hemliga makt skulle jag ha använt uttrycket några år bort istället för några år sedan i förra meningen. Min värld har inget senare eller tidigare, bara en plats här och en miljon andra platser närmare eller längre bort.)"
4 kommentarer:
Underbart. Förklarar dessutom så mkt, tex varför känslan (eg så mkt mer än känslan) av de redan döda ännu finns kvar, varför de känns som om de är... på en annan plats eller på samma plats, men def inte i en annat tid. Låt säga, de står runt hörnet och puttar en bok ur hyllan, boken öppnar sig vid dikten "Landskap med störtande flygplan" där ligger som bokmärke en tågbiljett hem från den ort där hölls minnesstunden för den störtade piloten. Inte mystiskt, men ibland skönt att ha den typen av dialog, via Gunnar Harding.
Apropå evigheten och platsen men inte döden.
"Evigheten är bara ett annat namn på dessa oändliga landskap i vilka vi vandrar från plats till plats". Så vackert han skriver, Murnane. Jag kommer att skaffa "Sammetsvatten" , jag också.
"Det har aldrig någonsin funnits, finns inte och kommer aldrig att finnas något sådant som tid."
Det förf. sätter fingret på är att begreppet "tid" är en ren tankekonstruktion. Den hjälper oss att förklara förändring, varför världen inte är statisk. - Även om vi föreställer oss att allt finns kvar, bara någon annan stans, måste vi ändå tänka oss att vi kan förflytta oss mellan dessa platser. Och så fort vi har rörelse finns tiden där någonstans som en dold variabel. - "Vandring" blir det begrepp om ersätter tid. Det är en sagolikt vacker metafor. Jag undrar om inte gamle Herakleitos ande svävar någonstans i bakgrunden(?)
(Det här blev nog väldigt pretentiöst - jag är rätt svag för vackra metaforer som utmanar till hjärnverkamhet.)
Och medan jag skriver lyssnar jag på Sviatoslav Richter som spelar Bach. Det låter hur bra som helst. Richter har varit död 13 år och Bach ... Konsten och dess utövare upphäver tiden.
I: Visst gör han, har kommit att bli, för mig, en nästan ständig källa. Gott, att du har det framför dig.
C & l: Just diskrepansen, spänningen, anslutningen och så vidare mellan tid och plats. Intressant i förhållande till de som inte längre finns i vår så kallade tid. Förflyttningen, rörelsen som möjliggörs genom platsens mångfald. Och hur definierar vi plats? Platsen? Det är sant att platsen kan utmana tidens verifikation, men jag kan inte helt frångå föreställningen om tiden Som plats. Tankar att stanna länge i. (Det är uppenbart att jag inte kan min Herakleitos och jag tackar för tipset om Richter som kanske kan få ersätta Rostropovich för ett tag.)
Skicka en kommentar