Som fakta

Busy dagar och nästan veckor sveper förbi... Mitt indonesiska nät endast i telefonen lämnar mer att önska. Sin ken ken, som man säger här. Lite media har jag iallafall hunnit med och bland annat en högst läsvärd artikel om Afghanistan (An end to illusion av Anatol Lieven, Financial Times). Bazaar Politica: Power and Pottery in an Afghan Market Town av Noah Coburn och When More is Less: The International Project in Afghanistan av Astri Suhrke lockar oerhört. Även Dreaming in French av Alice Kaplan och The Lifeboat av Charlotte Rogan väcker nyfikenhet. Rapport om första Simenon är att vänta, men det får bli en annan dag.

"I wished I had died before I ever loved anyone but her"

Slutpartierna i gode Hemingways A Moveable Feast går rakt in. I något inre.

Går som rädd runt del nummer ett av åtta men

fem Montalbanomysterier har svept förbi istället. Länge längesedan dylik frossa. Tänker, självfallet, beta av även de andra men de befinner sig i Europa för tillfället. Det har var varit underhållande och lättsmält. Snyggt, stundtals i överkant typiskt, men högst roande. Nivån skiftar dock något mellan böckerna. (Jag har i den mån det gick läst dem i utgivningsordning, men med vissa glapp emellan. De är fristående och det lilla man förlorar av karaktärsbeskrivning och tidigare händelser om man läser dem i oordning vävs kortfattat in utan att det blir tjatigt för den som redan vet.) Rounding the Mark och Excursions to Tindari är lysande. Intrikata, svåravslöjade historier där man som läsare absolut måste ha tanken med sig (inom ramen för enkelhetsläsning). Det är dessutom dessa två av de fem jag läst som tydligast låter vad jag gissar är Camilleris egna politiska funderingar komma med och förvaltas. The Snack Thief håller näst intill samma nivå, om än med en något mer förutsägbara utveckling. The Voice of the Violin får godkänt medan The scent of the night lutar svagt åt misslyckande. Den är stillastående och långrandig, med en tam liten historia mot slutet. Man kan läsa den, för att man till exempel tycker hemskt bra om Montalbano och vill veta mer om hur det går med Livia, François eller Mimìs giftermål, men man väljer någon annan om man kan.
Snart väntar förhoppningsvis Georges Simenon som kvällslektyr. Sålänge Buzzatti, Cărtărescu samt William Todd Schultz intressanta ”psychobiography” An Emergency in Slow Motion – The Inner Life of Diane Arbus.

RIP.

Raymond Pettibon (1991)

[...] but of otherness.

Väl tillbaka i Sverige för en tid kan jag inte annat än lugna sinnet i öns vinterstormar med Isherwoods Goodbye to Berlin. Och dansk-svensk tv-deckare när nu möjligheten finns.

Fact

Jag hade tänkt skriva en rad om Alice Munro, som jag har försökt greppa de senaste dagarna. Men så bestämde jag mig för att vänta, lite till. Istället The Umbrella Man!

Town of the Exhumation

Old mother fingers coming down through the dark.
To rip me out my little dry soul my.
Little white grin that meets.
At the back.

Ur Plainwater, Anne Carson

(Och lyckan i att ens man kilar in på bokhandeln för att hämta upp en beställd bok och kommer ut med två och säger att han köpt en deckare också, att han kände för att läsa någon lättsmält deckare, och att tänka att vad fin den ser ut för att vara en deckare, nästan som poesi och det måste nog vara en klassikerutgåva bara för att när man kommer hem och packar upp väskan se att man blivit förd bakom ljus och i handen ligger utöver den beställda faktiskt Anne Carsons Plainwater och inte alls något lättsmält om än omåttligt spännande och att sedan sitta och fingra på den hela helgen som om den levde lite och lyckan i att bli så upprymd över spontana bokgåvor.)

"I mörkret före gryningen beskriver ljuden runt omkring den scen som är i vardande."

Väcker liv i av ren respekt slumrande McCarthyläsning och är lika påverkad, tagen. Inväntar senare delen av veckan med bland andra honom i tankarna.

Climbing Culture

En underlig meddelning i sammanhanget, men om man vill tänka på mångfald i det poetiskt (fotografiskt) inbegripna så varsågod. Vackert är det. Att lyssna, att se.

On Assignment from renan ozturk

Om läsningen vore en färg så röd.

Det är lång tid sedan jag befann mig i en så lysande, felfri prosa som Cormac McCarthys. Felfri som i organisk, levande, perfekt. Som i måste ha skapats av ett sinne med fullständig vetskap om det som landar. Lysande som i bottenlös, absolut övertygande. Kan bara läsa om jag är helt säker på att jag inte kommer att bli avbruten. Inga frågor, inflikningar, inga kan fortsätta ungefär här senare. Jag vill bara vara där, så länge jag bestämmer och måste. Pausa när det skall. Det är underbart. Eftersom det är Blood Meridian or The Evening Redness in the West jag befinner mig i är det också fruktansvärt. Men det är underbart.

"found them arousing"

Trodde att jag skulle behöva fortsätta på krigsstigen när jag började läsa en artikel om Nicholson Baker i helgens FT. Igen och igen, dess medelålders vita västerländska män och deras högst oskyldiga tendens att börja rapa fiktivt sex i sina romaner när de passerat 50. Men icke, Nicholson Baker verkar nämligen aldrig ha gjort något annat. Jag känner igen en del av titlarna men har aldrig läst en rad. Jag fastnar för beskrivningarna. Journalistens intryck av den stilla mannen. För Vem författar fantasier om hur det är att ha sex med en sjö? Nicholson Baker. Underligt är det, men det tycks finnas drag av genuinitet här.

Am

Nicole Krauss Great House har fått mig att fundera över den amerikanska litteraturen. Självfallet går det inte att generalisera riktigt så grovt, men jag har ändå funnit skäl att höja ett ögonbryn. För trots att Great House skulle kunna ses som ett tecken på utveckling i författarskapet - det finns en mognad, en säkerhet i tonen som gör att de tidigare naiva inslagen reduceras åtminstone något - är den långt ifrån fri från den tunga börda som spår av konstruktion kan ge. Jag har under läsningen, som, skall erkännas, har haltat något genom sommarens sociala och lata veckor, ofta blivit positivt överraskad. Flera av historiens delhistorier har greppat tag eller berört både vad gäller formulering och innehåll. Som till exempel den om mannen som efter fyrtio år inser att hans livspartner fött ett barn som hon genom en annons i tidningen gav bort till en främmande kvinna. Ensam kvar i livet försöker han febrilt att ta in den uppgiften, att hon gjorde det, att hon har levt med det, i sin tystnad. I stunder som dessa blir det uppenbart att Krauss numera skriver med mer erfarenhet i bagaget, mer liv att utgå ifrån. Det blir ibland så lätt att bara glida med i det litterära flödet. När rummet runt en blir perifert och bokens personer tar över. Vilken läsarens lön! I samma sekund som jag formulerar det så, så undrar jag om jag egentligen kan minnas en enda bok som lyckats med konsten att hålla det greppen helt igenom. Det får bli en senare fråga. Krauss roman gör det inte. För lika magisk som den litterära förmågan kan vara, lika platt faller den om det inte fungerar. Det blir som att tända upp ett blåaktigt operationsljus över hela saken. Allt syns, all svårfångad nerv är över. En skön dans som plötsligen bara blir domnad rörelse. Kanske borde hon enkelt ha släppt lite på sin skapande, slipade, ordnade förmåga. Tagit ett glas vin, vad vet jag. Irriterande välordnat blir det iallafall.
Och det är någonstans i den slutsatsen som tanken går till bekymret med det tillrättalagda, ordnade, konstruerade i den samtida amerikanska prosan. Skulle gladeligen ta emot motargument, men här och nu kan jag åtminstone komma upp med ett dussin namn jag läst som platsar i beskrivningen. Och jag frågar vidare: hur beskrivs den samtida "amerikanan" rent generellt? Är det bara min aviga inställning, eller är den värd en dylik kritik? Och, mer konkret, är Cormac McCarthy, som jag tror, ett bra exempel på någon som verkligen inte förtjänar beskrivningen? The Road är inte tillräckligt färsk i minnet för att jag skall kunna avgöra, men det får undersökas vidare.

"through a system of kind of extremes and cycles"

En intervju. För kvällen.

About us, now, all of us.

Ett par nyheter i hyllan att undersöka under helgen (och om jag hade haft någon gud hade jag vänt mig dit och tackat för det faktum att jag tillhör en familj som innehåller fler än en ivrig bokhandlare. Att få tillgång till nyheter utan att man själv sökt upp och införskaffat är märkligt tillfredsställande. Någon annans val, annans kunskap i finnandet, annans smak kanske. Jag går förnöjsamt igenom högen.). Så, Jason Felch och Ralph Frammolinos Chasing Aphrodite - The hunt for looted antiquities at the world's richest museum tordes locka var och en som läst E. L. Doctorows roman Ragtime, med konspiratoriskt klingande teorier om dammiga gömmor av osannolika dyrgripar. Eller hört om den legendariske Boktjuven för all del. Vidare The pictures generation 1974-1984, katalog till The Metropolitan Museum of Arts av Douglas Eklund sammanställda utställning med samma namn. Ett trettiotal konstnärer ingår, däribland Prince, Sherman, Goldstein och Longo. Generöst tilltagen vad det verkar, både vad gäller bild och text. Fortsätter i fingrandet med Union Atlantic av Adam Haslett. Beskrivningen av denna hyllade roman låter mig veta att den bland annat innehåller talande hundar. Då håller jag César Aira närvarande i minnet och sväljer fördomarna. Men "Hög ambition och oemotståndligt komplex" fungerar ändå något bättre på förväntningarna. Längst ner i högen ligger den massiva boken Dealer's Choice - at home with purveyors of antique and vintage furnishings av Craig Kellogg. Bläddrar försiktigt; novis och imponerad.

Möjligen rymmer även helgen ett besök på utställningen om Fukushima, där den japansk-schweiziska konstnären Leiko Ikemura bjudit in ett antal konstnärer att kommentera kärnkraftskatastrofen samt Peres Projects Kreuzberggalleri som visar Pete Wheeler. Trevligt är det oavsett. Med helg.

"And the expository matter is skilfully interwoven."

Än en gång Raymond Pettibon på Contemporary Fine Arts. Jag var där när de öppnade, men var tvungen att återvända under helgen som passerade. Och jag frågar mig, hur många fler timmar skulle jag inte behöva? Det är egentligen självklart att Pettibons utställningar tar tid. Även om ett par av teckningarna består av enbart bild har flertalet därtill svårläst och tidvis svårtolkad text. Ett rent gytter av intryck med andra ord. Fyra väggar välfyllda med skrynkliga, tufsade pappersark. Färger och skrik. Versaler och nakenhet. Jag försöker räkna ut hur många gånger jag tagt del av Pettibon i utställningar, men jag vet faktiskt inte längre. Så är han också slående produktiv (och har därför inte heller nått de svindlande prishöjder somliga andra mindre produktiva gjort). Produktiviteten, eller snarare hatigheten, yvigheten, spontaniteten i teckningarna är viktig. Blir burdust och upprört, skränigt även sedan punkuttrycket är passerat eller iallafall inte längre centralt. Fult, fel på ett eget sätt. För det är alltid motsatserna i Pettibons bilder som skapar den specifika dragningskraften. Det återkommande vulgära bredvid det så uppenbart intellektuella. Estetik och politik. Konstvetande och filosofiska spörsmål. Den teoretiska medvetenheten som karvar fram något att tillägga genom utfläkta slarviga kroppar och eregerade organ. Eller tvärtom. "WITH HELGA AROUND I FEEL AS THOUGH I COULD WRITE ANYTHING - SONNETS, LOVE POEMS, LIMERICKS, COOKBOOKS, PLAYS, NOVELS, THE MORNING PAPER..." Vilken är den amerikanska historia han skriver? Eller den konsthistoira? Vad blir följderna av det sammantagna?

CFA ger återigen ut en brukbar katalog i samband med utställningen, och glädjande nog är avbildningarna tillräckligt stora för att man skall kunna fortsätta uttolkandet i efterhand. Kanske tillgodogöra sig den Väldiga poet som bor i konstnären. Sinom tid eller i ögonblick av insikt.

arresting, strobe-lit glimpses

Trots något bister kritik lockas jag av Open City av Teju Cole. Lite otymplig sammanblandning av Sebald och Camus kan väl åtminstone vara värt en undersökning. Någonting med det mångkulturella New York, heder åt den typen av anspråk. Jag vill på inget sätt gå emot Kakutanis önskan om redaktionellt ordnande eller städande, men hävdar samtidigt att gränsen kan vara ack så fin. Bufflig, stökig prosa, som ett utdrag ur staden själv, kan helt klart tilltala. Vad skall man säga? När det som är inom en funktionell ram av definierbart (?) kränger runt och stör tar jag gärna emot. När hela förefinnelsen är ohävdad blir det svårare. Slutsatsen blir att Open City kantas av alltför många rika referenser för att gå, mig, obemärkt förbi.

Fint

Jag skulle gärna ha sett en längre, mer heltäckande bok om Robert Mapplethorpe skriven av Patti Smith. Ju mer ju bättre, ur den där smältdegeln av famösa namn och platser då det hände. Åtminstone är det det jag tror till en början när jag läser Just Kids, och förhastat konstaterar att de 279 sidorna måste vara för få. Det är, självfallet, något helt annat som P. Smith tar sig för att göra. Hon har lovat sin förmodligen bäste vän att skriva en bok om honom, om dem, när han inte längre finns kvar. Mapplethorpe tillhör dem som föll offer för den tidiga vågen av aids, och även om han själv inte verkar ha trott på en tvärsäker utgång var det väl så det var då. Tvärsäkert. Och Patti håller sitt löfte. En bok om dem.
En vänskaplig bok om vänskap. Med förföriska ögonblicksbilder från en enastående period. Vart enda ett av de namn man kan från den här tiden tycks ha bott tätt intill, hängt vid samma bord eller råkat hamna på samma fest. (På det sättet är Just Kids också en ingång till det sena sextiotalets New Yorkska konst- och musikscen.) Träffsäkert och ytterst närvarande kommer händelserna till en som små biopsier ur tiden.
Det är svårt att sätta fingret på vad som gör Just Kids till en så briljant bok. Eller Patti Smith till en så briljant biograf (frånsett det faktum att hon i detta fall förmodligen är den enda som kan genomföra uppgiften). Hon är medveten om stoffets värde, men det finns aldrig ens ett uns av självbelåtenhet. Det här är hennes liv. Hennes högdensitet till liv. Men hon tycker kanske inte att det känns särskilt coolt att vara så där cool. Det var bara så det var.
Det är även lätt att imponeras av hennes precishet i orden. Med de enklaste, korta meningar kan hon fånga hela världar av litteratur. Jag minns särskilt ett tillfälle. Hon sitter som ung kvinna ensam i ett rum och hör sin familj från ett annat. Hon sköljs över av ett beslut att inte ta bort det barn hon av ett misstag bär i sin mage. Någonting i beskrivningen gör att allt annat utom just beskrivningen man läser tystnar. Man drabbas av det avgörande i minnet. På något sätt vet man. Det finns rent generellt i denna vänbok en mycket skicklig balans mellan det skrivande nuet och det dåtida minnet. Ett tudelat befinnande, som rör sig över sömmarna utan minsta hack i flödet. Ett klart, enkelt språk format till en handfast och oupphörligt intressant skildring.
Viktigast av allt är ändå, åtminstone för mig, det varma och fina (ett märkligt ord att använda) i tilltalet. Sidorna genomsyras av respekt och kärlek, många gånger outsagd. Den bara är där. Det är inte ofta jag fäller en tår när jag läser, men här vara det så angenämt att nästan göra det att jag pressade fram en eller två. Och när man sätter tillbaka boken i hyllan känner man sig rikare, berikad. Hur hon gör det är en annan fråga, men generös är hon tänker jag. Patti.

BN kallade, kallar

Bruce Nauman

3

1. (Smartest woman)
2. (Sammansatta dokument)

3! (Don’t come looking for me again. I won’t co-operate.)