måndag 23 maj 2011

Fint

Jag skulle gärna ha sett en längre, mer heltäckande bok om Robert Mapplethorpe skriven av Patti Smith. Ju mer ju bättre, ur den där smältdegeln av famösa namn och platser då det hände. Åtminstone är det det jag tror till en början när jag läser Just Kids, och förhastat konstaterar att de 279 sidorna måste vara för få. Det är, självfallet, något helt annat som P. Smith tar sig för att göra. Hon har lovat sin förmodligen bäste vän att skriva en bok om honom, om dem, när han inte längre finns kvar. Mapplethorpe tillhör dem som föll offer för den tidiga vågen av aids, och även om han själv inte verkar ha trott på en tvärsäker utgång var det väl så det var då. Tvärsäkert. Och Patti håller sitt löfte. En bok om dem.
En vänskaplig bok om vänskap. Med förföriska ögonblicksbilder från en enastående period. Vart enda ett av de namn man kan från den här tiden tycks ha bott tätt intill, hängt vid samma bord eller råkat hamna på samma fest. (På det sättet är Just Kids också en ingång till det sena sextiotalets New Yorkska konst- och musikscen.) Träffsäkert och ytterst närvarande kommer händelserna till en som små biopsier ur tiden.
Det är svårt att sätta fingret på vad som gör Just Kids till en så briljant bok. Eller Patti Smith till en så briljant biograf (frånsett det faktum att hon i detta fall förmodligen är den enda som kan genomföra uppgiften). Hon är medveten om stoffets värde, men det finns aldrig ens ett uns av självbelåtenhet. Det här är hennes liv. Hennes högdensitet till liv. Men hon tycker kanske inte att det känns särskilt coolt att vara så där cool. Det var bara så det var.
Det är även lätt att imponeras av hennes precishet i orden. Med de enklaste, korta meningar kan hon fånga hela världar av litteratur. Jag minns särskilt ett tillfälle. Hon sitter som ung kvinna ensam i ett rum och hör sin familj från ett annat. Hon sköljs över av ett beslut att inte ta bort det barn hon av ett misstag bär i sin mage. Någonting i beskrivningen gör att allt annat utom just beskrivningen man läser tystnar. Man drabbas av det avgörande i minnet. På något sätt vet man. Det finns rent generellt i denna vänbok en mycket skicklig balans mellan det skrivande nuet och det dåtida minnet. Ett tudelat befinnande, som rör sig över sömmarna utan minsta hack i flödet. Ett klart, enkelt språk format till en handfast och oupphörligt intressant skildring.
Viktigast av allt är ändå, åtminstone för mig, det varma och fina (ett märkligt ord att använda) i tilltalet. Sidorna genomsyras av respekt och kärlek, många gånger outsagd. Den bara är där. Det är inte ofta jag fäller en tår när jag läser, men här vara det så angenämt att nästan göra det att jag pressade fram en eller två. Och när man sätter tillbaka boken i hyllan känner man sig rikare, berikad. Hur hon gör det är en annan fråga, men generös är hon tänker jag. Patti.

2 kommentarer:

Hermia sa...

Fin text om en mycket fin bok.

On Word Arts sa...

Tack. Tänkte nog att du gillade Just Kids.