Efter att ha funderat en stund på var man börjar, när man ska prata om ett verk av Thomas Bernhard, och bestämt mig för att denna gång inte välja dörren om det undanglidande, svårfångade i hans prosa, uppmärksammar jag ett par ord på baksidan till den svenska utgåvan av Undergångaren. De är tagna ur Gitta Honeggers Thomas Bernhard – Making of an Austrian och lyder: ”Thomas Bernhard kommer närmare än någon biografskrivare sanningen om den geniale dårens virtuositet.” Efter att ha följt romanens tre pianomästare Glenn Gould, Wertheimer och berättaren själv kan man förstå att det är på dessa ”galningar” Honeggers syftar, deras genialitet, deras virtuositet, deras oförmåga till normalitet. Besattheten, eller ofrånkomligheten, det förutbestämda i det liv de kom att leva och den död de kom att dö. Ett slaganfall, ett självmord och om den tredje vet vi inget mer än att den berättande vederbörande är, precis som Bernhard själv, allvarligt lungsjuk. Åter liksom hos Bernhard själv står musiken centralt placerad. De tre herrarna möts på femtiotalet vid Mozarteum i Salzburg som unga lovande pianister. När de två österrikarna i trion hör Glenn spela sina Goldbergvariationer är deras konstnärliga död ögonblickligen undertecknad. Så skickliga, så lovande är de två att de har förmågan att avgöra att deras chans till topplacering inte längre kvarstår, de har överträffats. Glenn återvänder vid kursens slut och den aktiva delen av deras vänskap till sina stater och österrikarna gör halvhjärtade försök att leva sina liv genom filosofin och humanioran istället. Livet fortgår, förlusten har redan inträffat. Som ofta är Bernhards prosa simultant konkret och vag. Det berättas och beskrivs av den monologiske talaren, utan större intresse i den tyste åhöraren till läsare. Det är tidvis, eller vid närmare eftertanke mest hela tiden, komplicerat uppbyggt i alla enkelhet, inte minst vad gäller tid. Första delen av boken står stilla i det att det med någon sidas mellanrum skjuts in ett ”tänkte jag” följt av något som har att göra med att kliva in på värdshuset. Att hinna tänka en halv bok under inklivandet på ett värdshus är givetvis inte möjligt, tänker jag när jag läser. Men man roas oerhört av detsamma. Längre fram flyttas tiden lite kring urverket. Berättaren hamnar i samspråk med värdinnan och senare även personalen på Wertheimers jaktslott. Samma statiska tillstånd fortgår dock. Ofta undrar jag hur denna vid första anblick så torra, upprepande, nästan akademiskt tillknäppta textform kan vara så ojämförligt rolig. De kryptiska kursiverna, som jagar förståelseviljan intill dumhet, den cyniska omformningen av minnet, och ändå, ren underhållning. Eller är det inte alla läsare som uppfattar det så? Samtidigt finns ju en svårförnekad melankoli, ett efteråt, en ensamhet. Livet som inte riktigt ville bli liv ändå. Det där övergivna igen. Hur löjligt allting framstår när man tänker på döden, som Bernhard själv uttryckte det. Det är väl det som är finessen, dessa yttre tillstånd som skapas genom varandra. Och för att då återvända till Honeggers citat om sanningen om den geniale dårens virtuositet och för att bygga tillspetsade meningar i huvudpersonens egen anda kan man registrera formuleringens dubbeltydighet. Bernhard som bättre än någon biograf fångar sanningen om dåren, eller Bernhard som bättre än någon som ger sig i kast med att författa en biografi över Bernhard, och som inkluderar Honegger själv, fångar sanningen om den specifike geniale dårens virtuositet, nämligen Bernhards egen. Visserligen är det väl ingen nyhet att det går att finna Bernhard själv i hans egen fiktion. Inte heller att han inte var rädd för vad omgivningen skulle tycka om diverse handlingar och önskemål om framtida uppsättningar av nationell karaktär. Men ändå, närmare en uppvisning, en ingång, en beskådning, en sanning om sin egen genialitet, virtuositet, och underhållande dårkap än i Bernhards egna alster kommer nog inga sekundära texter. Som när undergångaren i romanen strax före sin självvalda bortgång beställer hem ett hiskeligt falskt piano och spelar sina gäster att fly ut i trädgården. Spelar och spelar. Undergångaren leker underhållare och passar därför utmärkt väl in i det Bernhardska sammanhanget.
Undergångaren är utgiven av Tranan Översättning till svenska av Jan Erik Bornlid
Tiden tycks springa ifrån mig, som så många andra, dessa tider. Det är måndag och så inser man att man misstog sig, fredagen var redan förbi. Underligt. Uppslag kommer som spridda skurar. Saker jag vill ta upp, formulera, ventilera. En givande länk. Kulturskribenternas hårda toner, det positiva och det negativa i det. Böcker jag läser.
